Citat:
Ursprungligen postat av
BillyDalton
Statligt subventionerat knark säger den okunnige. Ett strikt, ruslöst förhållande med mängder av regler, kontroller och uppföljningar säger den som trillade dit. Pissar övervakat i en burk med jämna mellanrum och levervärden stäms av. Från det lilla lilla krympande privata fängelse heroinet varit till en statligt subventionerad fotboja på livstid. Det har dock räddat mig. Från vad vet jag inte, eftersom jag förlorat nästan allt jag haft. Nu ramlar även mitt hår av till följd av biverkningar av en tillsats i medicinen. En tillsats som gör att jag inte ska kunna injicera den. Yin och yang. Det är också ett surt pris att betala. Kan inte en skylla på någon annan än mig själv och min sjukdom. Så går det serru. ”Prövningar vi möta få, och vi ofta ej förstå, Herrens vägar, när Han önskar, att vi himlen skola nå”.
Dock är jag jävligt tacksam över personalen på mottagningen jag går till. Varma, väna, förstående och hjälpsamma. Utan den ömsesidiga respekten och tilliten hade jag ju fallit tillbaka så fort tillfälle bjöds eller förbjöds. Tack ska ni ha! Det är inte alla som har er ska ni veta.
Ack så jag känner igen mig i det du skriver. Jag är själv några månader in i programmet. Även om min beroendehistoria inte rättvist kan ställas mot din så fantiserade jag om att det skulle sluta ungefär sådär. Beroendet ger en inte särskilt många möjligheter och summan av ens person har många beröringspunkter med nästa person som har samma beroende.
Visst lider jag var dag jag kontrolleras som en gris i kosmetikaindustrin, men trots att jag hatar den schablonen en heroinist ska passa in på utifrån statens perspektiv, så ser jag ett egenvärde i processerna. Jag har inte varit drogfri så här länge på 12 år. Och då menar jag inte opiater utan allt annat slentrianmässigt knarkande - festande, socialt babblandes på kola, insjunken i något totalt oviktigt på tjack etc. Det ger mig en jäkla styrka och glädje, att få känna det. För precis som heroinet tog min självkänsla så ger LARO den fragmentariskt tillbaka, besök för besök. När de tre månaderna är över kan man återgå till det "vanliga" som man inte har berört ens i sina tankar på lång tid.
Även jag trivs på min lilla mottagning, de är lyhörda och vänliga och jag känner att jag själv har mycket att säga till om. Förutom t.ex. terapin som jag efterfrågar, där är de hindrade i byråkrati inbakade i tidsramar.
Kämpa på vännen. Finns inte mycket annat att göra. Det andra är inget val att återvända till. Din slutkläm sa det ganska bra.