Känslolösheten har blivit ett allvarligt bekymmer

I lägen där upprymdhet är befogat och normalt är jag nollställd. Känner helt klart igen mig i TS om hur han beskrivs utifrån.

Det låter faktiskt som en depression? Hoppas inte du drabbats men, det låter inte kul. Jag kanske tolkar dig fel dock.

Jag har blivit rätt obrydd av depression iaf, men på antidepp var det inte bara känslor som är lätta att sätta ord på som försvann. Kände inget och var helt obrydd om allt, vara hungrig eller äta middag, äh spelar väl ingen roll. Varför se sig för innan man korsar gatan, spelar det någon roll om man lever? Titta på film eller stirra in i väggen? Är det någon vits med underhållning?

Vet inte om det är någon vits att spekulera hur det skulle påverka dig, kanske finns det fortfarande några känslor kvar de kan döda. Eller så upplever du något annorlunda, varierar mycket. Inget jag skulle vilja prova om jag inte behövde dock.

Jag tycker inte man ska använda sig utav piller om det inte är absolut nödvändigt.
Ångestdämpande läkemedel har ju en tendens att sätta klorna i sina offer, lätt att börja men svårt att sluta.

Har du provat läkemedel som inte är beroendeframkallande, cannabis?
Förövrigt tycker jag att du och din tjej ska tagga ner och låta det ske när det sker.
Gå inte runt och stressa över barn, det är ingen skillnad om ni skaffar barn idag eller om 2 år.
Allt har sin tid, ta det lugnt och kom i ro först innan ni skaffar barn.

Jag hade inte tagit det ändå då det tenderar att döda ens sexualitet. Strul att i så fall hitta andra preparat osv. Skönt att inte behöva tänka på det om den rätta skulle dyka upp. Framförallt sett till hur tjejer kan börja noja kring sånt och beskylla sig själva.

Kul att höra att det gick bra och att ni kunde ha en vettig konversation. Vad var det du upplevde var svårt att berätta kring ditt beteende kring förökningsförsöken?

Vad i hennes beteende är det du känner att du behöver tolka? Som jag uppfattat henne, på det du beskrivit, låter det ju som hon är väldig rak och kommunikativ mot dig; berättar vad hon förväntar sig, önskar och behöver. Som du skriver kanske lyssnandet löser sig om närvaron infinner sig?

Hur länge kommer du jobba på sättet du gör, och hur tänker ni er att er framtid ska organiseras utifrån detta? Även om ni inte kan ses fysiskt går det ju så klart att ha nära kontakt på andra sätt. Så jag tycker inte du ska se det som att "du är iväg i 4 månader på jobb" - hon är ju fortfarande en del av ditt liv, så hur ska du göra för att underhålla relationen under tiden ni är ifrån varandra?

Bra att du ska ladda ner appen och fylla i den så du kan ha koll! Vad du kan göra utöver det, och att ta initiativ, är väl kanske att prata om föräldraskap och kring graviditet - och frånvaron av denna - med henne. Hur har hon känt när hon upptäckt att hon inte blivit gravid? Hur ser hon på att få barn, vad ser hon fram emot och vad är hon rädd för? Finns det någonting som skrämmer henne med en graviditet och alla komplikationer och risker det kan innebära? Ni kanske har pratat om sånt redan? Oavsett kan det ju vara bra att hålla sig uppdaterad och ha koll på hur hon mår gällande icke-graviditeten.

Förstår verkligen att det kan upplevas skrämmande att bli förälder. Är det någonting du har pratat med henne om? Det är klart det innebär en stor förändring med nya prioriteringar; man säger ju upp sitt "tidigare" liv utan barn, vilket blir en omställning.

Huruvida det komplicerar er situation ytterligare med nytt jobb, ny bostad och liknande kan nog bara ni besvara. Det beror ju helt på hur er situation såg ut innan. Om förändringarna ni har gjort gynnar er (ger er mer stabila förutsättningar och liknande) kan det ju vara en nödvändig åtgärd, och någonting som är bra att få gjort innan ni fått barn. Om ni däremot bara ser det som någonting tillfälligt som kommer behöva ersättas inom en tid kan det ju bara bli en förlängning av processen. Det behöver ju inte vara någonting negativt det heller, med tanke på att ni ändå styrt upp med både jobb och bostad var det förmodligen någonting som drog er ifrån det föregående - och till detta?

Vad tror du skulle kunna göra ert liv mer enkelt och stabilt?

Hoppsan.

Funderade du fram det, eller är det egentligen rädslan för relationens upplösning utifall du sätter dig på tvären i frågan som drev dig dit? Tyvärr är det vanligt att kvinnor (även vissa män) vill och vill en massa i relations-och familjefrågor, och sen blir det bara pannkaka i slutändan för att förutsättningarna och ärlig vilja egentligen inte fanns.

Var helt ärlig med dig själv -Är du inte där med huvudsaken av ditt hjärta, kör inte på. Bättre att i så fall bryta upp innan mera hänt. Spela inte med en annan oskyldig människas liv i en sådan fråga.

Jag tyckte nog att skammen var svårast, att vara totalt uppriktig. Det kändes skönt, och jag tycker att hon kände en lättnad över att verkligen få veta hur läget stod till.

Vet du, du är så rätt. Det är faktiskt häftigt att du har den förmågan att tolka ut det.
Min kvinna, likt sin mor, är otroligt rätt fram. Du skulle ha sett henne när vi var i Indien och förhandlade med. Det är konstigt, för när jag ser på rakheten som riktas mot andra, ser jag det klart och tydligt. Dessvärre blir jag paralyserad när den riktas mot mig. Vad som däremot fungerar väl, är när jag själv tar upp de tunga diskussionerna.

Just nu så sitter jag på flygplatsen och skriver. Hon var i dåligt skick när vi tog farväl.
Hur vi kommer lösa det blir att jag kommer skaffa ett SIM-kort med gott om surf. Surfen kan jag använda till att ringa facetime.
Utöver detta behöver jag verkligen ta mig tid till att tala i telefonen. Jag har en förmåga att vilja jobba samtidigt som jag talar i luren.
Just denna resa varar i 4 månader. Jag blir hemma lika länge. Därefter blir det 3 mån jobb/3 mån hem.
Det är oklart hur länge det kommer att vara. Vi har sagt att så länge jag tycker det är kul och vi finner att vi orkar med det, så åker vi på det. Om jag ser på det med nyktra ögon så är det otroligt storsint av henne att låta mig jobba så som jag gör. Det är inte alla som gör något sådant!

Nu när vi kommer till barnbiten så har det kommit i vågor. Det senaste året har hon typ vart rabiat. Jag har nästan vart skrämd.
Nu under dagen har jag tagit ditt råd om att tala om barn och hur man skall uppfostra dem. Vi talade naturligtvis om lite annat också. Jag tror det var mycket uppskattat.
Hon är inte rädd för att bli gravid, det är hennes längtan. Det kommer bara att bli kul. Hon pratar om att hon drömmer om att bli gravid.

Både hon och jag ser väldigt positivt på att flytta. Vi kommer att få en fantastisk plats att utveckla vårt liv och förhållande. Vi är otroligt sugna på att dra från stan :P
Det här är absolut inget tillfälligt, det är något vi har drömt om. Objektet vi har införskaffat tillfredsställer bådas behov av utrymme och intressen. Det är lite av en optimal plats.
Egentligen har min kvinna aldrig riktigt triv där vi bor idag. Jag har trivts bra, förutom att vi har bott i lägenhet. Vi båda flyttade dit för att plugga, och som vi många har fått erfara så flyttar gärna folk hem igen efter avslutade studier. Det har självklart hänt för båda oss två.

Jag skall kliva på flyget nu, men jag är dig otroligt tacksam för vad du har skrivit!
Tack!

Förstår hur du menar, och tycker det var modigt av dig att faktiskt prata med henne om det. Kan tänka mig att det kändes skönt efteråt, både att kunna känna att man varit ärlig men också att bli bemött med bra respons.

Precis som du beskriver är det nog vanligt att se egenskaper tydligare när de inte riktas mot en själv. Kanske särskilt när det gäller saker som rakhet, och kanske framför allt om man - som du tidigare beskrivit - är konflikträdd. Att avfärda personen med att den "är svår att tolka" kan nog lätt bli som ett försvar, ett sätt att slippa ta ställning till det som sägs. Jag misstänker att det som kan hända i en i den typen av situationer är att man går in så mycket i sig själv att man får minskad förmåga att faktiskt visa eller känna förståelse med den andra personen. Det blir ju en form av paralysering, precis som du skriver, och är ett vanligt sätt att reagera på i skrämmande situationer.

Det låter som att det blir en obalans där ni inte lyckas mötas, och där ni båda tycks trigga icke-konstruktiva beteenden hos varandra, eller hanterar situationen genom att ta till egna "skadereduceringsstrategier": hennes rakhet i den situationen gör att du låser dig, din låsning gör att hon försöker nå fram till dig ännu mer - vilket resulterar i timslånga monologer, som du i din tur reagerar på genom att tysta. Det är förmodligen inte ett mönster någon av er trivs med.

Du skriver att det fungerar bättre när du själv tar upp de tunga diskussionerna. Hur tror du det kommer sig? Det låter bra att det finns någonting som fungerar för dig, men det låter också något begränsande? Finns det någonting i det du kan tillämpa på situationen när hon tar upp dessa diskussioner?

Bra att du har klurat ut en lösning på hur ni ska kunna ha kontakt under tiden du är iväg! Utöver att ha kontakt på telefon finns det ju även andra saker man kan göra för att visa att man tänker på personen, hur just du skulle kunna visa det får du nog lista ut på egen hand då det är du som känner henne och vet vad hon gillar! Kommer ni träffas någonting under dessa fyra månader, utöver distanskontakt? Och har du talat om för henne att det är otroligt storsint av henne att låta dig jobba som du gör? Annars tycker jag verkligen du ska göra det!

Har du tagit reda på hur det kommer sig att hon varit "rabiat" kring barnbiten senaste året?

Även om hon inte är rädd för att bli gravid och tycker det ska bli kul så tänker jag att många ändå påverkas fysiskt och psykiskt av en graviditet. Det är ju fruktansvärt mycket förändringar som sker i kroppen, vilket kan bli skrämmande om man inte är medveten om det (vilket kanske gäller för er båda). Låter väldigt fint att ni pratade om hur ni ser på barn och att ta hand om dessa i alla fall!

Kul att ni ser positivt på flytten och att den leder er till en bra plats! Låter fantastiskt att ha hittat någonting som uppfyller de önskemål ni tycks ha på bostaden och platsen!

Och tack själv! Är intressant att se dina resonemang och att få följa processen när du kommunicerar med henne om det du funderat på!

Först av allt, tack för en bra tråd och att du delar med dig både kring det du uppfattar som problematik i ert förhållande, samt med dig själv, men även kring dina resonemang du för runt det hela.

Tycker du fått många bra råd, samt tagit ett stort steg själv i att försöka tala ut med henne kring alltihopa. Kanske kan sägas hur du känner, men inte känner vid att du känner. Känslor kan vara stillsamma och främmande, eller uppfattas så, om man inte är van vid att diskutera dem och liknande.

Det som man ville uttrycka till dig, är att ni bör skatta er lyckliga att ni inte fått barn ännu. Den situation ni befinner är i är möjligen inte optimal för er, men verkligen inte för er plus ett barn på köpet. Angående din medicinering, så är det ett ypperligt tillfälle att se hur det skulle gå utan den medicinen, speciellt då innan ni lyckas få barn.

Även arbete, om man förstått det rätt, att du reser mycket, samt att annat i livet håller på att organiseras, kommer kunna bli en mycket bra och stabil grund för framtida föräldraskap. Resor med arbete behöver inte vara större bekymmer, i eget tycke bör du däremot om möjligt ha mer tid med familjen än ifrån den, om du har ett val i det hela.

Just nu så ordnar ni med en stabil bas angående boende och ekonomi, tillsammans. Samtidigt så arbetar du med att vara stabil utan att konstant stödja dig mot en krycka, i detta fall din medicin, eller åtminstone påbörjar, det vi kan kalla din rehab. Så, återigen tack för din tråd och ditt delande av det hela, samt skatta er lyckligt att ni båda vill, inte bara vill ha barn, men ni vill ha varandra och vara stabila.

Må gott.

Har foljer din konversation med mina svar emellan!

Förstår hur du menar, och tycker det var modigt av dig att faktiskt prata med henne om det. Kan tänka mig att det kändes skönt efteråt, både att kunna känna att man varit ärlig men också att bli bemött med bra respons.

Det var faktisk en fantastisk kansla. Det kandes som hon forstod vad jag menade och hur jag ibland kanner mig.

Precis som du beskriver är det nog vanligt att se egenskaper tydligare när de inte riktas mot en själv. Kanske särskilt när det gäller saker som rakhet, och kanske framför allt om man - som du tidigare beskrivit - är konflikträdd. Att avfärda personen med att den "är svår att tolka" kan nog lätt bli som ett försvar, ett sätt att slippa ta ställning till det som sägs. Jag misstänker att det som kan hända i en i den typen av situationer är att man går in så mycket i sig själv att man får minskad förmåga att faktiskt visa eller känna förståelse med den andra personen. Det blir ju en form av paralysering, precis som du skriver, och är ett vanligt sätt att reagera på i skrämmande situationer.

Jag har sa fruktansktvart svart att fa en vettig dialog nar det kommer till sadana situationer. Det blir, som du sager att jag laser mig, vilket resulterar att hon blir annu mer forbannad.
Det later kanske fattigt, men jag har genom jobbet fatt en riktigt bra kurs pa tva dagar I kommunikation. Det var tva kvinnor som varkligen visste vad dom talade om. Nu kanske du undrar hur det kom sig att jag hamnade dar, men det var en del i en 8-dagarskurs. Jag larde mig en hel del, och jag tror att med stor sannolikhet att de tar applicibelt aven hemma.

Det låter som att det blir en obalans där ni inte lyckas mötas, och där ni båda tycks trigga icke-konstruktiva beteenden hos varandra, eller hanterar situationen genom att ta till egna "skadereduceringsstrategier": hennes rakhet i den situationen gör att du låser dig, din låsning gör att hon försöker nå fram till dig ännu mer - vilket resulterar i timslånga monologer, som du i din tur reagerar på genom att tysta. Det är förmodligen inte ett mönster någon av er trivs med.

Jag undrar hur det har blivit sa? Tror du att det gar att gora nagontingen at? Det borde egentligen inte, I sa fall, bara ligga pa mitt bord att forsoka fa till en forandring. Jag behover bara flika in att hon anser, likt sin mor, att ingen man skall fa andra pa mig. Man kan saga att hennes mor har fatt nog av man…


Du skriver att det fungerar bättre när du själv tar upp de tunga diskussionerna. Hur tror du det kommer sig? Det låter bra att det finns någonting som fungerar för dig, men det låter också något begränsande? Finns det någonting i det du kan tillämpa på situationen när hon tar upp dessa diskussioner?

Det kanske handlar om att jag styr konversationen. Hon skall alltid borja harja précis innan vi skall lagga os for att sova. Jag ar trott och hon vill prata. Jag valjer a andra sidan, enligt mig, andra tillfallen som forlaggs under dagstid. Det kanns som att jag ar mer forberedd och samlad infor ett samtal.
Hon har den formagan att framstalla mig som en arkeidiot, vilket jag kan halla med om att jag ar ibland.
Jag vet inte vad jag skulle kunna anvanda for att gora vara diskussioner batter nar hon vill ha dem. Vad tror du?

Bra att du har klurat ut en lösning på hur ni ska kunna ha kontakt under tiden du är iväg! Utöver att ha kontakt på telefon finns det ju även andra saker man kan göra för att visa att man tänker på personen, hur just du skulle kunna visa det får du nog lista ut på egen hand då det är du som känner henne och vet vad hon gillar! Kommer ni träffas någonting under dessa fyra månader, utöver distanskontakt? Och har du talat om för henne att det är otroligt storsint av henne att låta dig jobba som du gör? Annars tycker jag verkligen du ska göra det!

Jag ar ombordsanstalld och kan for tillfallet inte ta emot narstaende. De tar mycket synd da jag vet at thon hade uppskattat anlopen som vi gor.
Jag har talat om det for henne flera ganger att de tar otroligt at thon later mig aka ivag pa dessa resor. De tar nog inte alla kvinnor som skulle tillata det. Vi har kommit overens o matt detta jobbet inte kommer vara mer an nagra ar, alternativt tills jag inte langre finner nagon gladje I jobbet.

Har du tagit reda på hur det kommer sig att hon varit "rabiat" kring barnbiten senaste året?
Har tror jag de tar aldern som spelar roll. Dessutom sa har/ska flera av vara bekanta foroka sig. De tar faktiskt inte alls manga I varan narhet som inte har, eller ar pa vag att skaffa kids. Utover det sa ar det nog bara en stor langtan till att bilda familj.

Även om hon inte är rädd för att bli gravid och tycker det ska bli kul så tänker jag att många ändå påverkas fysiskt och psykiskt av en graviditet. Det är ju fruktansvärt mycket förändringar som sker i kroppen, vilket kan bli skrämmande om man inte är medveten om det (vilket kanske gäller för er båda). Låter väldigt fint att ni pratade om hur ni ser på barn och att ta hand om dessa i alla fall!
Vi har talat om det, men de tar inget som skrammer henne, hon ar beredd att kora pa.

Kul att ni ser positivt på flytten och att den leder er till en bra plats! Låter fantastiskt att ha hittat någonting som uppfyller de önskemål ni tycks ha på bostaden och platsen!