Förändras det hur ni motiverar era tatueringar? Hur blir bra folk tatuerade?

Ungefär så.

Jag har en del missprydande ärr som beror på dåliga beslut för många år sedan. Det betyder inte att jag på något sätt känner ett behov av att motivera de besluten. Ärren sitter där de sitter och det är inte så mycket att göra åt det.

Då får man väl leva med det? Det är väl knappast någon större grej.

Vilket av dem? där hon hånar CNN eller med han den masstatuerade?

Med tanke på att jag tidigare skrev detta:

Ett rätt bra exempel är när hon frågar om meningen med tatueringen där hans högra underarm är helt svart. Han hinner inte ens börja med att förklara detta. Mitt när han förklarar att tatueringen inte ens är klar avbryter hon med att hon tycker att det är fult och ber honom visa upp den för publiken och frågar vad de tycker. Den var för i helvete inte ens klar.

så borde det inte vara så otroligt svårt att räkna ut vilket klipp med henne jag har sett. Det är dessutom inte primärt henne vi diskuterar, utan tatueringar.

Hej Brixham!

Jag lyssnade också på senaste söndagsintervjun, tycker att det var en av Wicklins bättre.
Intressant frågeställning du tar upp, har själv funderat en hel del över fenomenet med tatueringar.
Jag växte upp i en familj där tatueringar var något man inte tyckte "passade sig". Samma sak med piercingar. Detta påverkade mig och jag var av samma åsikt till den dagen jag träffade min nuvarande pojkvän som har en del tatueringar. I början hade jag rätt mycket ångest över det där. Inte för att jag tyckte att de var särskilt fula men mest eftersom jag var orolig över vad min familj skulle tycka. Nu har vi varit tillsammans ett par år och min familj har som tur är inga problem med hans kroppsutsmyckningar
Jag skulle vilja våga säga att min kille hör till den "stilig, rediga" typen. Han gjorde tatueringarna när han var yngre men han har inga planer på att få dem borttagna. Han tycker att de hör till hans historia, som illustrationer på sånt som har betytt något för honom genom livet. Jag tycker att det är en fin tanke, tror att de flesta av oss kan känna igen sig i stoltheten över att man har en historia och även ett behov av att uttrycka det för omvärlden. Kan du förstå den tankegången eller tycker du att den är alltför romaniteserande?
Jag har själv inga tatueringar, ännu. Är dock riktigt sugen på att skaffa mig en, som ett tecken på hans och min kärlek.

Känner inte att jag behöver motivera dom på något sätt. Undrar någon ifall det ligger något bakom tatueringen är det en annan sak.

Detta.

Varför tror folk att de har en moralisk plikt att tvinga tatuerade människor att förklara sig? Sköt er själva.

Jag har aldrig haft någon tatuering, och jag har aldrig upplevt det som att jag är en rebell av den orsaken. Tatuerade människor skiter i min hud, och jag skiter i deras.