Frågan om barnavårdsnämnderna labila förmåga att fatta viktiga beslut.

Vi alla vet att barnavårdsnämnderna, de sk. Socialnämnderna och Socialtjänsterna har befogenheter att medla och ingripa i familjerätten. Med dessa befogenheter ser vi ett ansvar som barnsavårdsnämnderna tydligen inte kan axla. Efter att ha arbetat inom denna bransch i dessenier kan man antas vara väldigt luttrad när det kommer till beslut som har kommt att få ofattbara konsekvenser för barnet och dess biologiska familj. Det går inte att bortse från att man inte längre höjer ögonbrynen när man läser i tidningarna om fall där barnavårdsnämnderna har härjat runt på barnets bekostnad.

Via inofficiella källor och sekretesskyddade journaler har man under åren tagit del av såväl dödsfall som allvarligt utnyttjande, misshandel och missbruk under barnavårdsnämndernas försorg. Vi har fall där barn dör av svåra sjukdomar som barnavårdsnämnden har beskyllt föräldrarna att hitta på. Vi har fall där barn misshandlas och utnyttjas framför ögonen på den socialsekreterare som skall skydda barnet. Vi vet dessutom att Sverige har en lagstadgad rätt till barnhandel (FB 6kap 8§) som nyttjas frekvent i vissa kommuner.

Vi vet att vi har barnavårdsmyndigheter som inte riktigt mår bra och som inte riktigt besitter den kompetens som behövs för att kunna ta konsekvenserna för de beslut som fattas. Med ovan vetskap skall vi då inte bli förvånade om det händer något galet när barnavårdsmyndigheterna ingriper eller hur?

Men så är inte fallet! Trots vetskapen om att det dör 10 barn per år i fosterhemmen samt att barnavårdsmyndigheterna gör allt för att skylla dödsfallen på de biologiska föräldrarna så satte jag kaffet i vrångstrupen när jag läste en del nyhetsartiklar imorse. Eftersom att jag ej längre är aktiv kan jag inte få tag på mer pålitliga källor än skrönorna i tidningarna.

Vi värmer upp med en ganska typisk händelse, men som fortfarande fick mig att reagera:
En långvarig vårdnadstvist har pågått i några år omkring en nu treårig pojke: Aftonbladet skrev en artiekl om händelsen idag med rubriken "Pappa fick ensam vårdnad om treåring – trots larm om misshandel". Okej, inget i rubriken är knappast nyheter då anklagelser om misshandel och missbruk brukar hagla mellan föräldrarna vid en vårdnadstvist, så det är inte rubriken eller anklagelserna som fick mig att reagera. Vad gör då våra barnavårdsmyndigheter i fallet?

Jo, enligt Aftonbladet skall Socialnämnden ha placerat barnet hos den fader som står åtalad för misshandel på treåringen: ”Utredarna vill genom att placera sonen och pappan på boendet visa mamma att vi tagit hennes anklagelser om misshandel på allvar. Vi kan inte med säkerhet säga vad som har förekommit, men menar att pappa har rätt att visa hur han är som förälder”, . Okej, detta är fortfarande inte någon nyhet i sig, men tämligen märkligt att tingsrätten ena stunden dömer vårdnad till pappans fördel när åklagaren åtalar pappan för misshandel. Givetvis kan Socialnämnden ge pappan en chans. Men det är som sagt inte denna bit som är nyhetsvärdet, utan det som händer sedan,

Medan pappan står åtalad för misshandel och står under utredning med sin misstänkta misshandlade treåriga son riktar Socialtjänsten kritik mot modern. Mamman fick också en vecka på sig att visa att hon kan vara mamma. I protokollet står det följande: ”Vardagen blir oförutsägbar och grundstrukturen är instabil. Mamma har svårt att strukturera upp dagarna och hon är intensiv och det är ständigt pågående parallella processer”(sekundärkälla från Aftonbladet). Socialtjänsten anses inte lite på modern och bedömer henne som olämplig.

Det är här jag reagerade mest. Vi har här två föräldrar som kan anses vara objektivt olämpliga tills tingsrätten har utdelat en friande dom och verkställt den. Enligt LVU 2§ och 6§ skall barnet omhändertagas och placeras vid minsta misstanke om fysisk misshandel. Här förenar däremot socialnämnden treåringen med pappan. En treåring som dessutom delvis har bekräftat misshandel.

Samtidigt har vi en rad uppmärksammade fall där barnavårdsmyndigheterna inte har släppt taget om barnen, HDs friande dom till trots! Vi ser alltså en märklig inkonsekvens i hur barnavårdsmyndigheterna gör sina beslut utefter samma lagrum.


För att inte fastna och vara långrandig går vi vidare med nästa fall som är än märkligare.
Fallet är från 12 oktober detta år och fick mig att bokstavligen spotta ut kaffet:

Under en eftermiddag lekte några barn på en studsmatta på deras egen tomt. Det var familjens barn och några kompisar. Rätt som det var dyker några vuxna upp med uniformerade poliser och börjar rycka i barnen. Skrönorna från Aftonbladet har rubriken: Fel barn tvångsomhändertogs av polis och socialtjänst. Enligt Aftonbladet och föräldrarnas utsaga, som är uppbackade av barnavårdsnämndens utsaga, skall det ha skett en viss smärre förväxling (hur fasiken då?!) av barnen:
I slutet av augusti åkte socialtjänsten i en kommun i Västsverige tillsammans med polisen hem till en familj för att akut tvångsomhänderta familjens två barn.
Men istället tog man det ena barnet – och en kamrat, en nioårig pojke, som var ute och lekte med den berörda familjens ena barn.

Så Socialnämnden, Polismyndighet och Socialtjänsten kan alltså inte fastställa identitet på barn, det vet vi sedan förut i och med att de inte kan se skillnad på en 12åring och en 24åring. Men att vuxna människor inte kan se skillnad på en 9 åring och en mycket, mycket kortare och lättare tvåring; "Enligt polisanmälan förväxlades nioåringen med – en tvååring, det barn som skulle omhändertas." tar ju priset! Behöver vi verkligen handledsröntga alla barn för att verkligen se att det är rätt ålder på dem?

Jag har länge, i mitt yrke, kritiserat metoden att komma och rycka barn utan att gå till föräldrarna först, men detta är ju helt ofattbart.


Så till diskussion:

Vi vet vad våra sociala myndighetera håller på med. Jag har tillräckligt med inblick för att påstå att de sociala myndigheterna klampar i klaveret i majoriteten av de fall som de handhar. Det är väldigt få fall som är riktiga LVU-fall och mycket få av dessa leder till ett välbehövligt omhändertagande (såsom första fallet ovan). Är det inte bättre att försöka ombilda barnavårdsmyndigheterna så att det enbart sitter sakkunnig i socialnämnden istället för fritidspolitiker som inte har någonting med barnavård att göra? Är det inte bättre att strama upp socionomutbildnigen så att den faktiskt ger kompetens. Saker som Utvecklingspsykologi och utvecklingsfysiologi finns knappt på utbildningen. Man förhåller sig fortfarande till Piagets teorier i sin BBIC-mall. Nu hittar jag inte utredningslistan, men det skall finnas en checklista för varje ålder där socialsekreteraren (och inte en läkare(!)) kryssar för vad barnet klarar av att göra. Dessa krav är från Piagets strikta utvecklingskurva.

Vad säger ni, hur vore det om vi samlade en kommunal nämnde innehållande Socionomer, specialpedagoger, poliser, läkare och psykologer som hade till uppgift att ta beslut om dessa fall. Då har vi kompetens vi behöver, kompetens som kan skilja mellan t.ex ett barn som blir förtryckt av sina föräldrar och ett barn med Autism (mycket vanlig förväxling).

Hur kommer det sig att vi får denna labila verksamhet vi har i nuvarande barnavårdsmyndigheter? Där barn dör och förväxlas, misshandlas, missbrukas och missbrukar? Där barn säljs till barnlösa par helt lagligt.?

Går det att göra något åt detta?

Funderar fortfarande på frågan om det går att ändra ordningen hos Barnavårdsmyndigheterna. Tydligen är detta inte en intressant topic på detta forum.

Jo frågan är absolut intressant dock tror jag från ett gräsrots perspektiv att det är omöjligt att förändra möjligen skulle ditt långa inlägg gå att lämna in som medborgar förslag då det är mycket välskrivet och genomtänkt.

Håller fullständigt med dig om att denna fråga är allt för viktig för att lämnas åt fritidspolitiker.

Samt att socionom utbildningen borde förbättras.

Men jag tror att en snabbare väg till förbättring vore om regeringen gjorde barnkonventionen till lag.

Nu var jag inte ute efter att göra mina reflektioner som medborgarförslag, utan som en diskussion här. Ser dock att det är skralt med intresse.

När det gäller barnkonvetionen är denna konvention rätt harmlös mot våra sociala myndigheter då socialtjänsten alltid lutar sig på konventionnen när de skall försvara sina handlingar.

Jag motsäger inget av det du skriver och håller till stor del med i det mesta. Socialnämnden har ett ansvar att se till att alla barn har det bra.

Däremot borde du, om det stämmer att du arbetat inom området, veta hur mycket det krävs dels för ett omedelbart omhändertagande av ett barn enligt 6§ men även hur mycket det krävs för att vård enligt 2§ skall beslutas.

Att ett barn utsätts för exempelvis misshandel eller andra missförhållanden i hemmet innebär inte per automatik att barnet omhändertas enligt LVU. Det är mycket riktigt att barn enligt 2§ skall beredas vård enligt LVU men enbart om förhållandena i hemmet påtagligt ökar risken för att barnets hälsa och utveckling riskeras att skadas.

Paragrafen säger således inte att alla barn SKALL omhändertas på grund av missförhållanden i hemmet.

Ska du skapa ett diskussionsunderlag kan du inte enbart ta med endast en del i lagstiftningen och utesluta den andra.

För de som inte är insatta blir det missvisande.

Enligt LVU krävs det ingenting mer än en misstanke om t.ex misshandel eller "skada för barnets hälsa och utveckling" för att en frititdspolitiker till ordförande skall ta ett beslut om omhändertagande.


Barn som misshandlas ska tas omhand. Sedan vet jag att socialnämnden anser att lagen är en rekommendation.

Att det är politikerna i nämnden som har det nominella ansvaret för barnavårdsarbetet är egentligen oväsentligt eftersom politikerna alltid följer tjänstemännens rekommendationer (det finns studier som visar att det faktiskt är så). Däremot är det möjligt att upplägget förstör incitamentsstrukturerna. I praktiken fungerar det som så att tjänstemännen fattar besluten medan politikerna tar ansvar för dem. Är det huvuden som ska rulla eller någon som bara ska hudflängas i media så är det som regel en politiker man skickar fram, trots att hen som regel inte tagit del i besluten utan som bäst informerats om dem (ibland inte ens det).


Det är en definitionsfråga. Misshandel är otvivelaktigt ett skäl för LVU. Men samtidigt säger socialtjänstlagen att barnets bästa ska styra arbetet. Och det är ofta inte till barnets bästa att placeras i fosterhem hellre än att bo kvar med misshandlande föräldrar (finns vetenskapliga studier som visar den saken också). Lagarna krockar, som de så ofta gör på socialtjänstområdet. Också en bidragande orsak till att det ofta blir en härva av allting som socialtjänsten kommer nära.