Tjena
Har varit depressiv så länge jag kan minnas, in på BUP i mina unga år.. Sjukskrivningar/vårdcentraler hit och dit.
Känns som läkarna inte riktigt vet vad som är fel på mig "En medel till svår depressiv period" Lätt analys att göra när man fyller i den där jävla blanketten hur man känner.
"Testa den är medicinen, om inte den hjälper så får vi hitta på något nytt" Medans tiden rullar på, folk gör saker med sina liv, men man själv sitter helt fast. Samtidigt som man inte vet vad som hjälper eller har fått den hjälpen man behöver, med fantasier om självmord (testat att kväva mig lite med ett skärp idag för att se hur det känns) så vill dom få en ut i arbetslivet, visst, rutiner i all ära, men ska inte känna såhär. Tveksam till om jag någonsin haft känslan glädje inom mig, känner jag det som friska människor känner?
Läkarnas oförmåga att hjälpa och det känns som dom stjälper mer än dom hjälper "Är det verkligen fel på mig? är det något jag inbillar mig?" är tankar som kommer.
Känns som dom lägger det på mig, som en stor sten, som ökar tyngden mot bröstet,
Tanken om att inte finnas längre, tanken om att det skulle vara så skönt att få somna in. vill bara att nära och kära skulle förstå det fall jag inte fanns i det. känns själviskt att avsluta livet, men det vore det ultimata för alla.
Har velat bli remitterad från VC till sjukhus, men har inte dom diagnoserna och dom har inte testat tillräckligt med mediciner för att få mig remitterad.
Känns hopplöst att ingenting hjälper, dom som tror dom förstår förstår inte folk som lider av depression, att halta igenom livet och att inte kunna känna NÅGOT förutom ångest. Har aldrig förstått folk som har valt att avsluta livet förrns nu.
Ville bara skriva och PISSA på livet lite
//Skriverdu
Har varit depressiv så länge jag kan minnas, in på BUP i mina unga år.. Sjukskrivningar/vårdcentraler hit och dit.
Känns som läkarna inte riktigt vet vad som är fel på mig "En medel till svår depressiv period" Lätt analys att göra när man fyller i den där jävla blanketten hur man känner.
"Testa den är medicinen, om inte den hjälper så får vi hitta på något nytt" Medans tiden rullar på, folk gör saker med sina liv, men man själv sitter helt fast. Samtidigt som man inte vet vad som hjälper eller har fått den hjälpen man behöver, med fantasier om självmord (testat att kväva mig lite med ett skärp idag för att se hur det känns) så vill dom få en ut i arbetslivet, visst, rutiner i all ära, men ska inte känna såhär. Tveksam till om jag någonsin haft känslan glädje inom mig, känner jag det som friska människor känner?
Läkarnas oförmåga att hjälpa och det känns som dom stjälper mer än dom hjälper "Är det verkligen fel på mig? är det något jag inbillar mig?" är tankar som kommer.
Känns som dom lägger det på mig, som en stor sten, som ökar tyngden mot bröstet,
Tanken om att inte finnas längre, tanken om att det skulle vara så skönt att få somna in. vill bara att nära och kära skulle förstå det fall jag inte fanns i det. känns själviskt att avsluta livet, men det vore det ultimata för alla.
Har velat bli remitterad från VC till sjukhus, men har inte dom diagnoserna och dom har inte testat tillräckligt med mediciner för att få mig remitterad.
Känns hopplöst att ingenting hjälper, dom som tror dom förstår förstår inte folk som lider av depression, att halta igenom livet och att inte kunna känna NÅGOT förutom ångest. Har aldrig förstått folk som har valt att avsluta livet förrns nu.
Ville bara skriva och PISSA på livet lite
//Skriverdu
