Allt kretsar runt min mamma

Hej tänkte skriva av mig lite men ni får även kanske hjälpa mig eller ge mig lite tips
Jag o min mamma bråkar väldigt ofta om små grejer hela tiden men blir ofta väldigt intensiv då hon tror att allt kretsar runt henne. Om jag säger emot något jag inte vill göra eller om jag ej har tid med något hon ber mig att göra så blir hon sur och säger grejer hon tydligen inte menar. Hon vill att jag ska göra allt när hon inte gör ett piss hemma. När jag är hos min pappa så skickar hon sms och har varit någon gång när jag duschat o ej kunnat svara då, och då blir hon sur för jag ej svarar på direkten eller att hon skickar ”deppiga” meddelande eller börjar bråkar med mig när jag ska hitta på något med pappa eller någon kompis. Jag vill flytta hemifrån men alla vill att jag ska vänta tills jag tagit studenten som e om 200 dagar men jag vill inte för jag mår dåligt eller flytta ut till min pappa men de långt från allt från vänner o skola osv. Är ofta hon skäller ut mig för inget, har varit ibland att hon kommer in tänder lampan o väcker mig o skäller ut mig för jag inte varit ute med hunden eller något annat liknade. Jag jobbar och går i skolan och behöver och behöver också ibland en paus från livet och ladda upp nya batterier.

Kanske bara överreagerar och de finns mer att skriva om detta men då hade jag fått skriva en hel bok så bara tagit delar av saker som har hänt.

Har du pratat allvar med henne?
Så hon verkligen förstår vad du tycker och känner.

Hon skäller på dig för att du är en söndercurlad slashas.
Det bästa du kan göra är att flytta, och börja sköta dig själv. Då måste du också lära dig att utföra hushållsarbetet.

Jag har tagit hand om mig själv sen jag var 13 städa, diskar, går ut med sopor och gör hushållsarbete som man brukar göra ligger inte hemma o bra latar mig när jag kommer hem från skolan osv. Så slashas är jag verkligen inte.

Börja med att prata med skolsköterskan eller kuratorn på din skola -de kan hjälpa dig vidare.
Är det så illa som du beskriver så är de skyldiga att hjälpa dig vidare -de kan ta kontakt med soc och göra orosanmälan och grejer.
Att du själv går till soc funkar sämre.
Prata om problemen måste du börja med att göra.

Okej, bra men även illa. Illa att du behövt ta hand om dig själv, men bra att du då kan klara dig själv.
Det borde då inte vara några problem för dig att flytta hemmifrån, förutsatt att du får ekonomin att gå ihop.

Vi pratar väl om en vuxen människa här, och inte ett barn?

Är det bara jag eller är din text väldigt svårläst? Du kunde kortat ner detta med 70%.

Lösning: Bo de sista halvåret hos din pappa och sluta svara din mamma på sms/telefon, du vet att man nu kan blockera nummer i Android? Problemet löst.
Om du tror du verbalt kan lösa detta så har du fel eftersom du är en liten-betahanne som inte vuxit till dig ännu, lyssna på mig bara.

Mina barns mamma är precis likadan. Hon gör inget för dom om det inte gynnar henne. Dom äldsta barnen får ta hand om dom minsta medans mamma är ute o roar sig.... dom äldsta är 15 och 13. Jag lider med dig. Precis som jag lider med mina barn när dom är hos sin mor. Gnäller om att hon aldrig har råd med något men kan ändå fixa naglar o hår varje månad för 1500 när barnbidraget ramlar in. Ut o äta med sin kille o festa osv. Men hennes liv är tufft o hårt och hon är stressad osv.... ett jävla skämt. Flytta till far din..... det hade du nog mått bättre av!

Du är inte ensam. Jag hade det likadant med min morsa när jag växte upp. Mamma och pappa separerade just innan jag skulle börja första klass i skolan. Mamma var ensamstående och hade typ aldrig något fast jobb så vi levde på soc. Jag försökte söka hjälp via soc men det gjorde inget trots att morsans nya snubbe var schizofren missbrukare.

Morsan började genomgå utredningar för bara några år sen å utreds än idag men vad som hitils kunnat utrönas av dessa utredningar är att hon har borderline personlighetsstörning, vilket förklarar en hel del.

Under tonåren bodde jag inofficiellt sambo med en kille för att slippa va under samma tak som morsan men mitt bästa råd till dig är att du flyttar till din pappa förutsatt att han är stabil. Det borde jag ha gjort men jag resonerade som du med vänner osv men i dagens läge så har jag inget umgänge med någon av dem från gymnasietiden sedan många år tillbaka... så dom som är dina vänner idag kanske inte är det om 10 år.

Det kan vara så att hon har väldigt starka narcissistiska drag eller rent av en narcissistisk störning. Jag fick upp ögonen för den typen av människa när det tog slut med mitt ex och har läst massor om det. Finns även en hel del på youtube. Googla ”is my parent a narcissist” eller något liknande och kolla om du känner igen det som skrivs. Om ja, läs på så mycket du kan om hur den typen av människa fungerar för det är det enda som hjälper en att vaccinera sig mot den typen av manipulation.

I korthet, hon saknar empati och är väldigt självcentrerad. Inga större problem med att ljuga om det gagnar henne, ofta väldigt skicklig på att manipulera och är väl införstådd med hur de ska spela på dina strängar för att få dig dit hon vill. Du har troligtvis aldrig känt något närmare band till din mor, möjligtvis är känslan stor av att du måste vara och göra bättre hela tiden för att få den kärlek du vill ha, men som väldigt sällan kommer. Den kommer i så fall i de fall hon känner att hon tappar dig och då ger hon det du vill ha för att locka in dig närmre igen så hon kan fortsätta sin jakt på uppmärksamhet.

Känns som hon vill ha attention för inget. Prata med henne, går det inte så planera vidare utanför henne.

För mig låter det som om din mamma känner sig utanför. Hon behöver förmodligen bara bli sedd mer...av dig. Som mamma är man ofta den som fått ha det större ansvaret för diverse tråkigheter; tjat om läxor och prov etc. Kanske även fått hantera annat praktiskt såsom matlagning etc. Då kan det förmodligen kännas fel för henne att du plötsligt knyter dig an mer till pappa när hon brytt sig så mycket (läses: gett avkall). och lagt ner hela sin själ på dig. Jag förstår att det känns jättetufft för dig just nu, men jag skulle inte vara för drastisk. Kan di inte bara ha ett samtal med henne? Säga precis som du känner. Bara out of the blue. Du måste inte ha något särskilt tillfälle. Så länge man inte börjar skrika eller bli ful i munnen finns det få mödrar som inte lyssnar på sina älskade barn