Att tillbe sig själv?

vad menar du med tillbe..?

Är det inte ungefär vad Napoleon, Hitler och Stalin och en massa romerska kejsare i själva verket gjorde? (Om de faktiskt tillbad sina egna avbilder vet jag inte; men de såg i alla fall till att det inte rådde någon brist på tillfällen för folket att tillbe dem!)

Funkade väl sådär för dem. Ett tag..!

(Men om du kan hålla dina förväntningar på din Gud inom rimliga gränser: varför inte? Go for it!)

Tja du existerar vilket är mer än man kan säga om alla gudar.

Genom att iakttaga andras brister, fel och misstag, och lära sig av det. Man behöver inte följa eller tillbedja någon för det.

Okej, du ser någon göra fel, du jämför med dig själv.
Men kan du se någon göra bra saker, och lära dig av dessa personer?

I så fall har du ju inte bara dig själv som riktmärke.

Självklart gör jag det också, jag ville bara att du skulle fråga/svara mig med den inställningen.


Nu har du gått från tillbedjan, till att följa, till riktmärke. Om du inte drar fram "förebild" har vi kanske kommit någonstans?

Hahaha!!
Glöm inte sylten och vispgrädden

Kul tråd. Hur jag nu ska förhålla mig till den måste tänkas över.
Sen kan ju TS framför TV´n offra ett par bärs och en chipspåse med till gudomen.
Fotpall och "rela la laxa". Just D.

Att vara GUD kommer med ansvar också. Det är du som ska frälsa världen.
Istället för att glo på TV, gör något för barnen som sitter inspärrade på någon skabbig bordell i Indien.
Ett litet exempel bara. Man har makten själv att välja sitt liv.
Lev fullkomligt meningslöst, för din egen mage. Som boskap. Du låter dig utnyttjas av högre krafter, köper deras skit och ger din tid i deras fabriker.
Eller bli en riktig människa som väljer att följa din innersta vilja. Att lära sig riktiga saker och älska och vårda din omgivning.

Ja min kristna tro är i princip orubblig även om jag har mina duster med Gud och blir sur titt som tätt på hur allt är runt omkring mig samt i mitt eget liv men det är för mig att förstå och låta Jesus ord även fortsättningsvis vara min ledstjärna tro och hopp.
Kärlek har jag iofs upplevt lite sisådär, överlag inte den dära djupa och orubbliga som jag själv vurmar för och känner att jag vill ge samt även kunna få om möjligt.

Men det sista du sa där Donkey tycker jag var väldigt bra sagt.

Mvh
Tobbe

Får jag skriva en sak till?
Min tro ÄR inte så orubblig nu för tiden ändå kom jag på.
Tvärtom, den har fått sig feta törnar och jag är först och främst realist och min tro sträcker sig bara så långt, och långt sträcker den sig, och sen gör den inte det längre.
Att sitta och ha det som ett "opium", som faktiskt Immanuel Kant påpekade först och inte Karl Marx som vissa tror, det har jag inte nån tro på i överdriven bemärkelse. Det ska inte få förblinda mig för det som är här och nu och vetenskapen framför allt.