Den här tråden får mig att börja lipa. Jag skall försöka svara dig så ärligt jag kan utifrån mitt perspektiv. Jag har själv alldeles för varma känslor för en människa som knarkar. Önskar jag att jag aldrig träffat honom, att jag lyssnat på alla varningar jag fick (både mina egna och andras)? Otvetydigt är svaret tyvärr ja.
Det här kan aldrig leda till något bra och det borde jag ha vetat som levt som nära anhörig till en missbrukare i 10 år. Det blir ett enda stort lidande hur man än vänder och vrider på det. Min person bröt kontakten med mig mycket för min skull (tror jag) och jag blev helt förstörd. Samtidigt hade jag säkert blivit minst lika förstörd om han inte gjort det. Att leva med den ständiga rädslan för återfall, och för att inte tala om att leva med det minst sagt underliga emotionella reaktions- och beteendemönstret flera års missbruk lett till, hade inte varit lätt. Att tro att någon är död för att den försvinner i flera dagar och inte svarar i telefon osv. Nu lever jag istället med att han kanske hör av sig igen någon gång helt plötsligt och att jag inte har någon bra strategi för att hantera det eftersom jag tycker om honom för mycket. Han å sin sida plågas säkert också av skam, tvivel, känslor av värdelöshet och allt vad det kan vara.
Eran situation är ju annorlunda och för er är det så att säga ännu mer försent. Ni har barn ihop. Säger du dessutom till henne att du lämnar för hennes skull kommer det aldrig att bli något riktigt avslut på det hela. Då vet ni ju båda om att ni egentligen älskar varandra. Allt jag kan säga är att jag innerligt hoppas att du kan lägga av och därmed finnas kvar i dina barns liv. Det är det viktigaste av allt.
Det här kan aldrig leda till något bra och det borde jag ha vetat som levt som nära anhörig till en missbrukare i 10 år. Det blir ett enda stort lidande hur man än vänder och vrider på det. Min person bröt kontakten med mig mycket för min skull (tror jag) och jag blev helt förstörd. Samtidigt hade jag säkert blivit minst lika förstörd om han inte gjort det. Att leva med den ständiga rädslan för återfall, och för att inte tala om att leva med det minst sagt underliga emotionella reaktions- och beteendemönstret flera års missbruk lett till, hade inte varit lätt. Att tro att någon är död för att den försvinner i flera dagar och inte svarar i telefon osv. Nu lever jag istället med att han kanske hör av sig igen någon gång helt plötsligt och att jag inte har någon bra strategi för att hantera det eftersom jag tycker om honom för mycket. Han å sin sida plågas säkert också av skam, tvivel, känslor av värdelöshet och allt vad det kan vara.
Eran situation är ju annorlunda och för er är det så att säga ännu mer försent. Ni har barn ihop. Säger du dessutom till henne att du lämnar för hennes skull kommer det aldrig att bli något riktigt avslut på det hela. Då vet ni ju båda om att ni egentligen älskar varandra. Allt jag kan säga är att jag innerligt hoppas att du kan lägga av och därmed finnas kvar i dina barns liv. Det är det viktigaste av allt.
Är du verkligen en så vek man att du känner lockelse för ett pulver, ett preparat som din kropp inte ens naturligt vill ha? vad är du för en ynkrygg till man? USCH!