Må bättre av att vara ovetande Aspie eller vetandes?

Hejsan jag ska utredas för Autismspektrumet och ADHD/ADD.

Jag känner att om jag har Autism och/eller ADHD så är det en del av min personlighet, men många säger att det inte är en del av personligheten och en diagnos.

Så mina frågor är:
Hur kände ni innan vs efter ni fick eran diagnos?
Kände ni att ni förstod er själva bättre och fick bättre välmående eller fick ni sämre välmående?
Hur var det innan ni fick diagnosen? Bättre eller sämre?

Tack i förhand för svaren!

Enda bra med aspiediagosen var väl att jag fick någon slags bekräftelse på vad jag misstänkte. Det var användbart att använda som förklaring till anhöriga. Den har inte direkt hjälpt mig mer än som "skydd" i vissa situationer och jag undviker att nämna den i arbetsammanhang, berättar inte på läkarundersökningar för jobb osv.

Om du har add/adhd kan medicin hjälpa dig så det kan vara en fördel med diagnos där.

1. Vare sig bättre eller sämre.
2. Nej jag hade redan grundligt analyserat mig och mitt beteende tidigare och visste redan innan utredningen att jag med högsta sannolikhet kommer få diagnos inom autismspektrat.
3. Nej ingen skillnad.
4. Ingen skillnad. Jag blev inte mindre vriden i huvudet efter tröttsamt lång utredning.

Jag är också ganska säker på att jag har autism för jag har analyserat mig själv också. Det är så jag att jag också känner att jag kommer få det bekräftat efter utredning.

Tack för svar.

Jag tror att det för dig skulle kunna kännas skönt att få på papper om du har det eller inte. Då slipper du misstänka och fundera över om du har det eller inte.

Hur det hjälper att få reda på det tror jag beror på hur du lever och om du brottas med vissa knepiga problem eller inte. Om du då vet att du har den diagnosen så kan det vara mer motiverat att läsa om och försöka förstå varför du har just det problemet.

Jag vet en kille som har autism som absolut inte fungerar själv i samhället. Han har värsta grejen med vatten. Han är helt tokig i rinnande vatten och kan stå med händerna i rinnande vatten i hur många timmar som helst. Det går åt rätt mycket vatten om man säger så.

Det jag vill säga är att hur hjälpt du blir beror nog på hur mycket hjälp du behöver från diagnosen. Men det kan nog alltid vara skönt att få det på papper. Har du ADHD/ADD så kanske du kan prova någon medicin. Men gör det bara om du tror att du behöver det. Inte annars för dom har sidoeffekter som kan vara ganska osköna. Har du koncentrationssvårigheter som påverkar ditt liv, ditt jobb eller skola så kan det vara en god idé att prova.

Men det finns dom som har dessa problem på en låg nivå som klarar sig fint med att ge sig fan på att klara sig utan medicin. Det gäller att man planerar. Lägger schema, kämpar med att hålla fokus och använder hjälpmedel som klockor med larm. Viktigt är att hålla mattider, sovtider också.

Bättre veta än att inte veta för då kan du förstå och korrigera dig med tiden samt förstå interaktioner med andra människor.

Enligt min kusin så fick det inte henne att må bättre.
Hon trodde inte han hade autism men fick ändå diagnosen.
Hon insisterar att dom kom till fel slutsats än idag.

Men eftersom du redan misstänker att du har det så kan bekräftelsen, till skillnad henne, kanske därför få dig att må lite bättre.

Jag har sedan tidiga tonåren vetat att jag varit och tänkt annorlunda. Jag har inte gått till en läkare och fått det bekräftat men kan man läsa och förstå så kan man även diagnosera sig själv, allt från en vanlig förkylning till hudcancer.

Jag har tidigare använt droger för att inte känna mig annorlunda gentemot andra, men inte fan blev livet bättre för det.
Jag slutade med drogerna och började känna efter vad som var "fel" med mig, alla dom saker jag sedan tyckte var jobbiga eller som skillde sig mot andra normala människors beteende la jag på minnet, jag tänkte även efter på vilka saker jag hade lätt för och vad jag var bra på.

4-5 olika internet-test senare och boom - jag grät i flera dagar, inte för att jag var ledsen. Jag grät för att jag var glad, i hela tonåren samt vuxna liv hade jag undrat vad som var fel med mig, och plötsligt hade jag bevis framför mig att jag dels inte var galen och jag vetat att något inte stod helt rätt till.
Efter att ha förstått och accepterat att jag är som jag är så började jag läsa om "sjukdomen" och om andra som skrivit att dom har den. Att känna att man inte är ensam i hela världen var nog det bästa.

Men vi som har den här förmågan, vi är smarta, vi ser livet på ett annat sätt, vi ser mönster som andra inte ser, vi kan (åtminstone jag) lära oss saker vi tycker om hur lätt som helst och bli absolut världsbäst inom just det område vi fokuserar. Detaljer - vi är riktigt grymma på detaljer. Det e riktigt roligt att skapa något som är helt korrekt, utan ett minsta lilla fel. Vi ser sådant andra inte ser - vi är superhumans

Så ta vara vara på din gåva.

Om man behöver hjälp av samhället är det en nödvändighet. Du får vissa rättigheter gentemot vården eller socialtjänsten. Man får möjlighet till att pröva vissa mediciner t.ex. som kan tänkas hjälpa.

För dig privat kan det innebära katastrof. Du har nu en ursäkt att skylla på för att slippa hälsa på andra människor, slippa dra upp byxorna när dom hänger på trekvart eller knyta skorna.

Jag har inte träffat en enda aspergare som kan ta in sin egen fyrkantighet i ekvationen när dom stöter på svårigheter i kommunikation. Typ tänka "kanske jag har missuppfattat situatione för att jag har svårt för att avläsa andra människor". Men det är ju just det som ett handikapp betyder. Hade man kunnat lägga till det hade man ju inte varit handikappad.

Detta ^^
Jag är snart 40 och jag förstår fortfarande inte varför jag ständigt hamnar i konflikter med mina ignoranta och okunniga kollegor without any reason och för femtioelfte gången blir anklagad för att vara "överkänslig", överkänslig!? En sån smädelse. Är man inne på ett av mina specialområden och klampar bör man vara påläst i övriga fall brukar jag bara undra i mitt stilla sinne hur jag som var så trevlig mitt i allt får utskällningar. I dunno. Ständiga mysterium.

I övrigt så är du ung så har du troligtvis mer nytta av en diagnos så som ovan, att du får bevis på att du inte är tokig och du kan få anpassad skolgång/arbetstider mm.

Tydligen finns det många med AUTISM som FÖRNEKAR sin diagnos. Många får ju också fått diagnosen i onödan eller helt felaktigt, så en del kanske har fog för sin misstänksamhet? Kan det finnas vinster för psykiatrin att ställa felaktiga autism-diagnosen?

Om någon hade sagt ja så hade jag nog inte haft så svårt att tro på det ju mer jag tänker efter.

Autism har ju dessutom vissa kännetecken och egenskaper som kan passa in på vem som helst.
En person som kanske är t.ex naturligt blyg hade möjligen kunnat uppfylla flera krav för att få den diagnosen men det betyder inte nödvändigtvis att hen har autism.

Jag träffade psykologen idag.

Han berättade att jag hade många "autistiska beteenden" men samt lite maniska beteenden också.

Sedan förklarade han att jag var väldigt begåvad och väldigt smart samt att jag processerade saker och ting snabbt som fan i huvudet.

Skönt att få det bekräftat att man var smart iaf haha. Jag förstår varför många autister är jäkligt smarta nu. Vi ser saker och ting ifrån en annan vinkel. Jag är nästan glad över att jag är autist, är stolt över det. Jag ser inte det som en sjukdom utan en annan slags personlighet/människa bara.

Det är fortfarande inte bekräftat att jag har någon diagnos, ska fortfarande göra tester och sånt på någon dator.