Varför är Svenska skådespelare så dåliga på artikulera nu för tiden?

Jag har haft den här frågan obesvarad länge.

Kollar man på filmer från 50 talet, 60 talet eller egentligen vad som helst innan 2000 talet så märker man en tydlig skillnad i hur otroligt duktiga de är på artikulera. Det går att höra varenda ord och ton som skådespelaren yttrar.

Kollar man på filmer idag så är det nästan omöjligt att höra vad de säger, de flamsar med orden och är så dåliga på artikulera att jag hör inte vad de säger.

Kollar nästan alltid med undertexter på Svenska filmer på grund av detta.

Någon som har svar på det här?

Det gäller inte bara skådespelare utan en jäkla massa annat löst folk också.

En skådespelare spelar en karaktär. Om karaktären är dålig på att artikulera, så blir det ju märkligt om skådespelaren artikulerar bra.

Stämmer mycket det du säger.

Generellt så är flera profiler som hörs i TV som politiker och liknande lika dåliga på artikulera.

Nej, eftersom konsten då blir att låta oartikulerad på ett sätt som publiken fortfarande kan förstå.

Tendensen TS beskriver återfinns inte bara i svensk film; jag har lagt märke till den i filmer på alla språk jag förstår. Jag tror helt enkelt att skådespelaretiken har förändrats sedan femtiotalet samt att en del filmskådespelare tror att det är ljudteknikernas jobb att få det de säger att höras från högtalarna.

Utbildning av skådespelare sker med inriktning på teater, tidigare innan det var vanligt ned små bärbara mikrofoner var skådespelarna tvugna att lära sig att tala så att det hördes ända till bakersta raden och till balkongen. De som arbetar som skådespelare idag har inte alltid fått lära sig detta.
Det här gäller i stort sett alla som talar idag, de små bärbara mikrofonerna bärs av alla som talar till en större grupp. Sedan har inte alla av dagens skådespelare gått på teaterskola, det är ett yrke som alla andra där man under utbildningen lär sig att bland annat hantera sin röst.

Likt hur hiphopen har blivit mumle rap.

Med filmen kan jag tänka mig att de lyckas få in så mycket andra funktioner och effekter så ord blir överflödiga ofta.

Det kanske inte är coolt att artikulera.

Det svaret är nog mitt i prick. Tidigare tränades diktion, bukstöd, teknik, osv, nu är det väl mest Method Acting gissar jag. Dessutom är ju film sexigare än teater så många skådespelare bryr sig väl inte om röstens bärkraft så mycket.

Det kan möjligtvis bero på just de anledningar som anges i tråden, d.v.s. allt från att "method acting" har trumfat över andra traditioner, färre kommer från teatern med erfarenhet av att stå på scen (då man måste se till att höras), fler har inte någon form av skådespelarutbildning och livserfarenhet som skådis utan har hållit på med annat (jag vet inte om det stämmer, men om det nu skulle vara så...) o.s.v.

Det bör nämnas att många redan för länge sedan reagerade på att Marlon Brando sluddrade på bioduken, trots att han definitivt var en bra skådespelare, så tendensen är väl äldre och inte begränsad till Sverige.


Du är verkligen ett outtröttligt PK-troll. Får du betalt för att vara det, eller gör du det helt frivilligt?

Det är snarare så att även många nutida musikartister behöver inte på samma sätt höras på scen m.m. som tidigare på grund av ljudteknikens utvecklingen. Det skulle ha varit svårt för en äldre tiders sångerska att sjunga med t.ex. Britney Spears typiska sångteknik med sämre ljudteknik, för att nu inte tala om utan ljudteknik. Det är lite som med gamla tiders skådespelare som alltid hade uppträtt på scen utan ljudteknik, som tidigare har nämnts, så de lade sig till med en talstil som når hela publiken.

Jag har ofta hört yngre människor reagera på den kraft som många gamla artister sjunger med även i studion. Någon kommenterade att det kändes i hela kroppen när t.ex. Del Shannon sjöng i samma rum. Andra har kommenterat sådant om artister som Tom Jones, eller att de åtminstone sjunger med kraftig röst, som t.ex. Mick Jagger.

Men även där gäller även traditioner med vad man tycker är viktigt. Inom viss musik har det varit viktigt att folk kan höra låttexten. T.ex. anammade inte sångare som Jagger den traditionen, utan har angett att han som ung tog stort intryck av att ha läst att Fats Domino hade sagt att man inte ska sjunga texten för tydligt. Sedan fanns det en tendens att Jagger sjöng en del av hans och Keith Richards texter otydligt för att slippa att skivbolaget stoppade dem, att radio och TV bannade låtarna o.s.v.

Edit: En av popmusikens mest otydliga artikulerare måste ändå ha varit James Brown. Sjukt roligt klipp med Eddie Murphy från 1982 om James Browns sångstil:

https://www.youtube.com/watch?v=hLVmw81qDSA

Utvecklingen är dock kanske allra mest tydlig bland kommentatorer i TV. Ser man gamla film- och TV-klipp med kommentatorer, så tenderar de alla låta en aning snarlikt, då de var skolade att tala på ett visst sätt för att vara extra tydliga och även tala en slags "rikssvenska". Det bör dock inte blandas ihop med tendensen att de ibland talar för fort, precis som alla rör sig för fort i vissa gamla filmklipp, vilket istället har att göra med att klippet spelas i en projektor med fel hastighet. De gick inte för fort när de sändes en gång i tiden.

Idag verkar SVT snarare ha gått in för att inte minst i nyhetsinslag ha kommentatorer som inte bara talar otydligare och med dialekt, utan även har diverse talfel, brytningar o.s.v.