Hundägare i miljonprogramsområden

Jag har lagt märke till att i mitt bostadsområde, går hundägarna ut med sina hundar endast en kortare stund och bara i närheten av bostadshuset.
Det här resulterar alltsomoftast i att jyckarna gör sin business i lekplatserna och på de allmänna grönytorna, som matte/husse inte plockar upp.
Nu bryr jag inte så mycket om det, då jag inte har några barn som leker där eller nyttjar området själv.
Men undrar lite varför det blev så här?

Då får du svara på vilka det är som bor i dessa områden först. Vad har dessa för karaktärsdrag? Jag skulle vilja påstå att man inte får det svårt att lyckas med studier, karriär osv pga bostadsområdet utan tvärtom dvs att om man inte har känslan och intelligensen vilket leder till att man inte kommer någon annanstans . Jag hävdar alltså att det sitter i individen och inte i miljön.

Laidback --> Husdjur
/Moderator

Jag är inte akademiker och kan därför inte förstå varken vad du skriver eller försöker säga.
Kanske finns här någon socionom och hundägare med kompetens nog att formulera sig så att en sån som Mitch-Moon förstår?

För att de inte fattar att en hund är en kompis i 10-14 år och inte en accessoar. Kul i början men sen en börda. Kan lägga till att det är inte bara i miljonprogrammen, så har det varit överallt jag bott i lägenhet (stockholms södra närförorter), kanske att det har blivit vanligare de senaste åren med alla puckade tjejer med småhundar och wannabes med "kamphund"...

Troligtvis rör det sig om ett hopkok av lathet, okunskap och avsaknad av genuint djurintresse.