"Hur fungerar vänsterfolkets hjärnor?" frågar man sig ibland. För att få svar på den frågan kan man studera The Political Psyche av Andrew Samuels. Han förklarar att det politiska medvetandet är en primär egenskap hos mänskligheten. Vi är först och främst politiska varelser, även på det omedvetna planet. "Teorier om psyket och det omedvetna måste anses inadekvata om de ej refererar till sociala institutioner och politiska processer" (s.55, min övers.).
Därför måste psykologisk mognad (individuationsprocessen) jämställas med "politisk utveckling". En politiskt mogen (individuerad) person har anammat en "frihetsivrande och progressiv" åskådning jämte en pluralistisk syn på psykologi, sexualitet, gender, etnicitet, etc. De som ej uppnått en politiskt utveckling som innebär vänsterinriktning, feminism och mångkulturalism är att betrakta som omogna eller sjukliga: "Deras politiska potential kan vara undertryckt så att deras bidrag till den politiska processen är hämmad eller förvriden" (s.55).
Ett moget politiskt synsätt (dvs. en "progressiv" vänsteråskådning) erhålls genom internalisering (introjektion) av en mer upphöjd politisk ståndpunkt, som blir till den nya inre fadersbilden hos patienten. På så sätt botas patienten från sina avskyvärda åsikter och börjar fungera pluralistiskt, en utveckling som följer av "den ideologiska färgningen av det subjektiva tillståndet" (s.35).
Samuels kritiserar tänkare som försvarar medfödda egenskaper (s.188), då det ger upphov till "konservativa och reaktionära" ståndpunkter, såsom "biologiska skillnader" mellan könen. Det vållar en "motreaktion mot feminism och leder till en okritisk idealisering av kärnfamiljen (s.185). Men han ger inga empiriska bevis för att det saknas medfödda egenskaper. Tvärtom har den kognitiva forskningen funnit att vi bär på "omedvetna metaforer" inbyggda i själva hjärnstrukturen (jfr. Lakoff & Johnson, Philosophy in the Flesh).
Tänkandet bygger på poststrukturalismen (en inneboende del av kulturmarxismen) enligt vilken "social konstruktion" kännetecknar allt mänskligt liv. Allting i det mänskliga medvetandet är socialt konstruerat, inklusive könsrollerna. Av den anledningen ska samtliga konservativa strukturer "dekonstrueras" (förstöras). "Kulturell fragmentering, sönderbrytning och komplexitet" måste upphöjas som ideal och "homogenitetens ideal" förkastas (s.10). "En optimalt söndrad verklighet bör hanteras med en analys som är lika fragmenterad, sönderbruten och komplex" (s.198). Så "psykologisk pluralism" innebär dekonstruering av alla former av homogenitet. Det väsentliga är att orsaka och understödja all slags fragmentering, i personlig psykologi såväl som i samhället och i den teoretiska världen.
Eftersom det omedvetna har en "medfödd politisk natur" så kan kroppen fungera som ett instrument för politisk analys. "Kroppsliga reaktioner, ljud och odörer [kan vägleda] den politiska psykoanalytikern till de kulturella och politiska problemens kärna". Emellertid är intellektuell sans och vett obehövligt då "den politiska diskursen med fördel kännetecknas av överdrifter, oriktigheter, oförskämdheter och spex. Därmed skapar vi social kritik med hjälp av vår egen irrationalism" (s.32-41).
"Primalscenen" är i freudiansk psykologi könsakten mellan mor och far, såsom den betraktas (och missförstås) i barnets ögon. För Samuels fungerar primalscenen som en självskapad diagnostisk skildring av personlighetens psykopolitiska tillstånd i varje skede. Den indikerar den "politiska kapaciteten" och förmågan att uthärda konflikt, dvs. i vilken grad man kan fungera pluralistiskt. Om föräldrarna kan föreställas genomföra ett harmoniskt samlag så innebär det att "motsatserna" kan existera sida vid sida. Därmed kan man också acceptera att raserna kan leva sida vid sida (s.165).
Det här sättet att tänka förespråkas också av Robert J. Lifton i boken The Protean Self: Human Resilience In An Age Of Fragmentation. Proteus var en grekisk havsgud som kunde ändra skepnad till vad som helst. Lifton förfäktar en syn på den moderna personligheten såsom splittrad och ständigt skiftande. Det ska ersätta det gamla idealet som är att förbli harmonisk och stabil.
Fragmentering och normupplösning, falska argument och förvirring, är kulturmarxismens och postmodernismens eftersökta tillstånd. Det förklarar varför vänsterns argument idag är logiskt ohållbara. Förnuftsidealet är bara en social konstruktion som måste förkastas. Det förklarar också varför det i synnerhet är vänsterfolk som enligt #metoo antastar kvinnor på arbetsplatser. Det fungerar som normbrytande aktivitet. Pedofili är synnerligen normbrytande, vilket förklarar vänsterns försvar av pedofili i den muslimska kulturkretsen. Fiendens fiende är vår vän. Allting som trotsar konservativa strukturer välkomnas. Enligt Samuels kroppsliga analys så är att släppa väder en normbrytande handling som tyder på ett progressivt och pluralistiskt sinnelag.
Hur ska man värdera de postmoderna teorierna? De framstår i mina ögon som ännu sinnessjukare än kommunism och nazism. Man vill helt enkelt "krossa allt". Som exempel på deras destruktiva verksamhet kan nämnas situationen på Utrikesdepartementet:
'Insider: Arbetet på UD är ett "organiserat kaos" styrt av opåverkbara tjänstemän, genusartister och lobbyister | NewsVoice'. (här)
Teofrastus
Därför måste psykologisk mognad (individuationsprocessen) jämställas med "politisk utveckling". En politiskt mogen (individuerad) person har anammat en "frihetsivrande och progressiv" åskådning jämte en pluralistisk syn på psykologi, sexualitet, gender, etnicitet, etc. De som ej uppnått en politiskt utveckling som innebär vänsterinriktning, feminism och mångkulturalism är att betrakta som omogna eller sjukliga: "Deras politiska potential kan vara undertryckt så att deras bidrag till den politiska processen är hämmad eller förvriden" (s.55).
Ett moget politiskt synsätt (dvs. en "progressiv" vänsteråskådning) erhålls genom internalisering (introjektion) av en mer upphöjd politisk ståndpunkt, som blir till den nya inre fadersbilden hos patienten. På så sätt botas patienten från sina avskyvärda åsikter och börjar fungera pluralistiskt, en utveckling som följer av "den ideologiska färgningen av det subjektiva tillståndet" (s.35).
Samuels kritiserar tänkare som försvarar medfödda egenskaper (s.188), då det ger upphov till "konservativa och reaktionära" ståndpunkter, såsom "biologiska skillnader" mellan könen. Det vållar en "motreaktion mot feminism och leder till en okritisk idealisering av kärnfamiljen (s.185). Men han ger inga empiriska bevis för att det saknas medfödda egenskaper. Tvärtom har den kognitiva forskningen funnit att vi bär på "omedvetna metaforer" inbyggda i själva hjärnstrukturen (jfr. Lakoff & Johnson, Philosophy in the Flesh).
Tänkandet bygger på poststrukturalismen (en inneboende del av kulturmarxismen) enligt vilken "social konstruktion" kännetecknar allt mänskligt liv. Allting i det mänskliga medvetandet är socialt konstruerat, inklusive könsrollerna. Av den anledningen ska samtliga konservativa strukturer "dekonstrueras" (förstöras). "Kulturell fragmentering, sönderbrytning och komplexitet" måste upphöjas som ideal och "homogenitetens ideal" förkastas (s.10). "En optimalt söndrad verklighet bör hanteras med en analys som är lika fragmenterad, sönderbruten och komplex" (s.198). Så "psykologisk pluralism" innebär dekonstruering av alla former av homogenitet. Det väsentliga är att orsaka och understödja all slags fragmentering, i personlig psykologi såväl som i samhället och i den teoretiska världen.
Eftersom det omedvetna har en "medfödd politisk natur" så kan kroppen fungera som ett instrument för politisk analys. "Kroppsliga reaktioner, ljud och odörer [kan vägleda] den politiska psykoanalytikern till de kulturella och politiska problemens kärna". Emellertid är intellektuell sans och vett obehövligt då "den politiska diskursen med fördel kännetecknas av överdrifter, oriktigheter, oförskämdheter och spex. Därmed skapar vi social kritik med hjälp av vår egen irrationalism" (s.32-41).
"Primalscenen" är i freudiansk psykologi könsakten mellan mor och far, såsom den betraktas (och missförstås) i barnets ögon. För Samuels fungerar primalscenen som en självskapad diagnostisk skildring av personlighetens psykopolitiska tillstånd i varje skede. Den indikerar den "politiska kapaciteten" och förmågan att uthärda konflikt, dvs. i vilken grad man kan fungera pluralistiskt. Om föräldrarna kan föreställas genomföra ett harmoniskt samlag så innebär det att "motsatserna" kan existera sida vid sida. Därmed kan man också acceptera att raserna kan leva sida vid sida (s.165).
Det här sättet att tänka förespråkas också av Robert J. Lifton i boken The Protean Self: Human Resilience In An Age Of Fragmentation. Proteus var en grekisk havsgud som kunde ändra skepnad till vad som helst. Lifton förfäktar en syn på den moderna personligheten såsom splittrad och ständigt skiftande. Det ska ersätta det gamla idealet som är att förbli harmonisk och stabil.
Fragmentering och normupplösning, falska argument och förvirring, är kulturmarxismens och postmodernismens eftersökta tillstånd. Det förklarar varför vänsterns argument idag är logiskt ohållbara. Förnuftsidealet är bara en social konstruktion som måste förkastas. Det förklarar också varför det i synnerhet är vänsterfolk som enligt #metoo antastar kvinnor på arbetsplatser. Det fungerar som normbrytande aktivitet. Pedofili är synnerligen normbrytande, vilket förklarar vänsterns försvar av pedofili i den muslimska kulturkretsen. Fiendens fiende är vår vän. Allting som trotsar konservativa strukturer välkomnas. Enligt Samuels kroppsliga analys så är att släppa väder en normbrytande handling som tyder på ett progressivt och pluralistiskt sinnelag.
Hur ska man värdera de postmoderna teorierna? De framstår i mina ögon som ännu sinnessjukare än kommunism och nazism. Man vill helt enkelt "krossa allt". Som exempel på deras destruktiva verksamhet kan nämnas situationen på Utrikesdepartementet:
'Insider: Arbetet på UD är ett "organiserat kaos" styrt av opåverkbara tjänstemän, genusartister och lobbyister | NewsVoice'. (här)
Teofrastus
__________________
Senast redigerad av Teofrastus 2018-11-07 kl. 18:31.
Senast redigerad av Teofrastus 2018-11-07 kl. 18:31.
