Övertyga mig om att "allt tar slut" efter döden

Jag vill till att börja med göra en sak väldigt tydlig. Jag hyser INGEN bias mot detta, tvärtom. Jag är en av dessa "tragiska" personer som sedan en bra tid tillbaka ser existensen som ett tragiskt, brutalt, grymt och hänsynslöst elände. Visst finns det ljusa saker med att leva och existera, men mörkret dränker ljuset i slutändan och i slutet av dagen är det verkligen inte värt det.

Måste jag välja mellan att existera i både gott och ont, eller att inte existera alls... så är mitt val extremt enkelt. Jag skulle lugnt välja att inte existera över huvud taget. Frånvaro av lidande är betydligt mer attraktivt för mig än närvaro av njutning.

Men nu sitter jag här, och har suttit hyfsat länge med denna övertygelse och inställning: "livet" fortsätter för evigt. För att fördumma min övertygelse så mycket som möjligt för att göra mig lättförstådd:

Icke-existens --> existens -- > icke-existens

där icke-existens är detsamma som "döden" = inte existera, och existera är detsamma som "livet".

Min fråga till er blir då, vad är det som gör att så absurt många av er tror eller t.o.m. är övertygade om att "allt bara tar slut" efter denna jordliga existens? Är inte mönstret extremt tydligt? Har jag gått från icke-existens till existens en gång, varför inte två, tre, tio eller femtio, oändligt många gånger? Jag kommer trots allt att hamna på exakt samma ruta som före jag föddes, är inte det logiska då att det upprepas och att jag föds igen? Om inte direkt, så åtminstone... någon gång? Varför skulle jag inte födas igen? Vad är det för konstig naturlig mekanism som skulle hindra mig, som inte fanns "första gången"?

Vill du lugna en frustrerad och orolig själ, övertyga mig om att det är evig vila (icke-existens) som väntar mig efter denna existens, och inte en oändlig rad reinkarnationer. Bemöt det jag skrivit med logiska argument för det är det enda som biter på mig. Hade jag varit det minsta känslomässig lagd över det vetenskapliga hade jag förmodligen varit kristen eller religiös för längesen, så försök inte ens med det. Möjligen buddhism men det finns saker där också som jag inte heller köper.

Ge mig allt ni har.

Men är du ett djur. Kommer djur också tillbaka? Sannolikt inte som vi som människor inte heller kommer tillbaka. Det vi är finns i vår hjärna och när den är död är också vi borta för alltid.

För det första finns det ingenting som talar för existensen av en själ eller något liknande som lever vidare efter döden. Du och ditt medvetande består helt och hållet av atomer. Ditt medvetande skapas av din hjärna som efter din död upphör att fungera.

För det andra består du av två saker, din kropp och din personlighet. Kroppen får du av dina föräldrar, personligheten får du av dina upplevelser i livet. Ska man tala om att återfödas så måste det ju finnas något som förs över från den gamla kroppen till det nya. Du måste ha något gemensamt med dina tidigare jag, men vad skulle det vara?

På vilket sätt är detta irrelevant? Och vad menar du ens med "komma tillbaka"? Varför skulle djur "inte komma tillbaka"? Är vi speciella "överdjur" så kallade människor? Återigen:

Icke-existens --> existens --> icke-existens

Exakt varför ska jag inte gå tillbaka till den föregående raden och skriva dit ett andra "existens"? Ge mig ett väldigt bra svar på det och jag kommer att vara extremt tacksam.

Sedan är det väldigt ytligt att prata i termer om "djur". Vi är snarare medvetanden (illusioner) som uppstår i fysiska kroppar. Förändrar dock ingenting. Jag kom likt förbannat från icke-existens, och nu plötsligt är jag här. Förklara varför inte denna simpla process kan återupprepas? När jag är död är det trots allt precis som att jag aldrig föddes till att börja med, eftersom jag är på samma ruta åter igen.

Tror många svenskar är så extremt individualistiska och hjärntvättade av "egot", att de inte kan föreställa sig vara något annat än just det.

Du kan lämna gott-ont världen och hamna i en god värld, det är det absolut bästa för en själ.
Frågan man borde ställa sig egentligen, liv efter detta eller inte, spelar det ens någon roll?

Men vi är djur. Anpassa dig till det. Vi är apor om nu så extremt utvecklade apor så är vi ändå ett djur. Människoapor. När du är död är du ingenting. Du slutar upphöra och den feta damen har sjungit du finns inte mera och det enda minnet av dig är vad bra eller dålig du uträttat under ditt liv. Så enkelt är det.

Lyssna, jag fördummade mitt resonemang av en anledning, för att slippa massa sidospår:

Icke-existens -- > existens -- > icke-existens

Skit i att "något förs över". Det är helt ovidkommande och irrelevant. Frågan är: varför jag inte skulle födas återigen efter mitt nuvarande liv? Skit i personlighet, minne och allt annat som kan kopplas ihop med min kropp. Nej jag behöver inte ha ett skit gemensamt med det tidigare, bortsett från illusionen att existera. Jag är en illusion, en illusion av att vara vid medvetande, som gör att jag över huvud taget kan sitta här och ha ångest. Vilken personlighet jag har eller inte har är extremt sekundärt.

Jag har aldrig förnekat att vi skulle vara djur, det var du som började dra upp det av någon konstig anledning. Det hjälper inte frågan över huvud taget. Läs första inlägget igen.

Ja, när jag är död är jag "ingenting", precis som före jag föddes, och? Skulle det vara någon form av garanti att inte födas en andra gång med en ny personlighet, nya åsikter, ny livsform? utan att någon själ följer med i paketet... utan endast illusionen att existera.

Det finns inga särskilt bra argument åt endera hållet.

Däremot kanske jag kan komma med ett argument mot evig reinkarnation i denna värld. Vad händer om mänskligheten och alla medvetna djur dör ut? Hur ska du då kunna återfödas?

Hur har du fått för dig att födas en andra gång? Är du speciell, extra värdefull så då allena kommer få flera liv? Nja vi får nog bara ett liv och vad vi gör av det livet är det som räknas.

Tyvärr tycker jag att mitt argument är betydligt bättre logiskt och mer konsekvent. En anledning finns att ingen i tråden ännu ens har tagit i den med tång, trots att jag skrev det tydligt både i första inlägget och senare.

Nu verkar det ju vara så att tiden inte är absolut, utan relativ, så inte ens då är det garanterat att allt tar slut efter vårt eget universums död. Om tiden verkligen är relativ i den sanna bemärkelsen, så kommer det förflutna (och allt lidande som finns där) att alltid att existera. Sedan är det mycket möjligt att vi lever i ett cykliskt universum, eller ja, i ett multiversum.

Hur definierar du ”jaget”? Om ditt återfödda jag inte har någonting gemensamt med ditt gamla döda jag, vad är då skillnaden mot en helt ny människa som föds för första gången?