2006 myntade statsminister, Carl Bildt, uttrycket ”den rödgröna röran” när han sökte beskriva vänsterblocket. Att finna det kolossala stöd från väljarna som socialdemokratin uppvisat under flera decennier, var inte längre en självklarhet. I stället visade de vänsterorienterade partierna sig ganska vilsna i sin ursprungliga skepnad. Kommunisterna bytte namn, och Socialdemokraterna experimenterade med den ena ledaren efter den andra, men ingen kunde hejda nedgången i förtroende från väljarna. Efter valet 2018 har stödet för Socialdemokraterna inte varit så lågt sedan 1911. Vad kan det bero på? Nedan iakttagelse ger enligt mig många svar på frågan:
Den nästan 100 år gamla och välbehövliga klasskampen var över. Slaget var vunnit! På ungefär tre generationer hade svensk socialdemokrati lyckats skapa ett av världens mest välmående länder. Mot slutet av 1900-talet uppvisade Sverige sig som ett av mycket få länder där alla får tillgång till kostnadsfri sjukvård, anständiga löner, flera veckors semester, sjuk- och olycksfallsförsäkringar för arbetarna, barnbidrag och gratis tillgång till högre studier.
I ovan samhällsbeskrivning är den gamla arbetarklassens lort- och fattigsverige ett minne blott. Den tidigare tunga, skitiga och lågavlönade arbetarklassen har i många avseenden förvandlats till tjänstemän med eget ansvar, och ofta med specialutbildningar och licenser för de maskiner används och uppgifter som utförs. Nu lämnar allt fler traditionella ”arbetare” socialismen till fördel för en politik som faktiskt står på de arbetandes sida, inte på de som förväntar sig att bli försörjda av de förstnämnda.
"The problem with socialism is that you eventually run out of other people's money”
Margaret Thatcher
Med en allt sinande väljarskara börjar socialismen att modellera med sin egna självbild – en självbild som är svår att upprätthålla utan en bibehållen underklass. Så vad händer då med svensk socialism sedan någonstans efter millennieskiftet? Jo, man skriker fortfarande ihåligt om ”klyftor i samhället”, men byter nästan helt och hållet fokus till feminism och hbtq-frågor! I desperata tider kräv desperata åtgärder – och bland dessa minoriteter finns visserligen väljarna kvar... men de är ytterst få.
Vad ska man göra? Jo, efter drygt ett tiotal år inpå det nya millenniet, knackar formligen lösningen själv på dörren: Att stödja massimport av nya röster! SCB varnade redan 2010 för att massinvandring och migration, i den skepnad som setts i tre till fyra decennier, får en given utkomst: en aldrig skådad underklass.
Följaktligen, nya egenhändigt skapade orättvisor och nya röster!
Välkommen åter den segregation och den underklass som är socialismens drivmedel!
Oredigerat, fritt spekulernade
Fiaspappa
Den nästan 100 år gamla och välbehövliga klasskampen var över. Slaget var vunnit! På ungefär tre generationer hade svensk socialdemokrati lyckats skapa ett av världens mest välmående länder. Mot slutet av 1900-talet uppvisade Sverige sig som ett av mycket få länder där alla får tillgång till kostnadsfri sjukvård, anständiga löner, flera veckors semester, sjuk- och olycksfallsförsäkringar för arbetarna, barnbidrag och gratis tillgång till högre studier.
I ovan samhällsbeskrivning är den gamla arbetarklassens lort- och fattigsverige ett minne blott. Den tidigare tunga, skitiga och lågavlönade arbetarklassen har i många avseenden förvandlats till tjänstemän med eget ansvar, och ofta med specialutbildningar och licenser för de maskiner används och uppgifter som utförs. Nu lämnar allt fler traditionella ”arbetare” socialismen till fördel för en politik som faktiskt står på de arbetandes sida, inte på de som förväntar sig att bli försörjda av de förstnämnda.
"The problem with socialism is that you eventually run out of other people's money”
Margaret Thatcher
Med en allt sinande väljarskara börjar socialismen att modellera med sin egna självbild – en självbild som är svår att upprätthålla utan en bibehållen underklass. Så vad händer då med svensk socialism sedan någonstans efter millennieskiftet? Jo, man skriker fortfarande ihåligt om ”klyftor i samhället”, men byter nästan helt och hållet fokus till feminism och hbtq-frågor! I desperata tider kräv desperata åtgärder – och bland dessa minoriteter finns visserligen väljarna kvar... men de är ytterst få.
Vad ska man göra? Jo, efter drygt ett tiotal år inpå det nya millenniet, knackar formligen lösningen själv på dörren: Att stödja massimport av nya röster! SCB varnade redan 2010 för att massinvandring och migration, i den skepnad som setts i tre till fyra decennier, får en given utkomst: en aldrig skådad underklass.
Följaktligen, nya egenhändigt skapade orättvisor och nya röster!
Välkommen åter den segregation och den underklass som är socialismens drivmedel!
Oredigerat, fritt spekulernade
Fiaspappa