Flashback.
En plats där vi begreppsliggör och gör gemensamt våra inre tankar och känslor.
Ett kollektivt medvetande. En kollektiv hjärna där nervcellerna är pixelknapptryckandet och nervsystemet är internetfiber 100/100.
Internet, vilken grej va.
Den samhälleliga kroppen, samhällskroppen.
Medvetandet hos samhällskroppen. Det är vad internet är.
Där idéer möts och vi får insyn i varandras perspektiv på tillvaron.
Och så byggs empati.
Empati är inte sympati. Empati är förståelse. Sympati är att hålla med - att sympatisera.
Jag gillar att empatisera.
Man ska ju inte hålla med för sakens skull, man ska gå i clinch.
På flashback går man i clinch, vilket är roligt. I synnerhet när man får till punchlines.
Ibland är det dock fel att gå i polemik eftersom det inte nödvändigtvis framkallar motpartens perspektiv, man blir RPad istället. Människor är ju olika där. Graden av bryddhet.
Det är iallafall oerhört viktigt för samhällskroppen att man har ett system som kommunicerar för så överlever kroppen. Och det är viktigt man förvaltar samhällskroppen. Annars dör den.
Jag tror vi som samhälle håller på och förtvinar. Jag tänker mycket på sånt, ekonomi och sånt.
Vad vi sysslar med egentligen.
Så känner jag rädsla, oro och ångest när jag tänker på sånt.
Kanske man inte ska fokusera på det strukturella så mycket. Man kanske ska fokusera på sig själv och sin kropp, som ju skapar samhällskroppen. Samhället börjar med en själv, ansvar måste finnas hos individen för att den strukturella ordningen ska kunna existera. Tar man hand om sig själv så tar man hand om systemet.
Jag växer fortfarande upp, jag känner mig omogen, väldigt omogen. Jag vill ju ta ansvar för något samhällsviktigt. Då mår jag bra. Men jag håller inte med om samhällets riktning. Så jag slits itu och blir ambivalent. Förevigt fast i liminalfasen. 'Forever liminality' printat på en ful jävla tshirt som nån jävla fitthipster som kapitaliserar på tragiken.
Men man ska inte klaga. Folk svälter varje dag. Fattigdom. Krig. Elände och skit.
Men ändå, Snook - Inga problem, gräset alltid grönare, osv. Mänskligt. Jävligt mänskligt?
Tillvaron är iallafall bra magisk. Eller mystisk.
Så något syfte bara måste finnas.
Jag undrar vad.
En plats där vi begreppsliggör och gör gemensamt våra inre tankar och känslor.
Ett kollektivt medvetande. En kollektiv hjärna där nervcellerna är pixelknapptryckandet och nervsystemet är internetfiber 100/100.
Internet, vilken grej va.
Den samhälleliga kroppen, samhällskroppen.
Medvetandet hos samhällskroppen. Det är vad internet är.
Där idéer möts och vi får insyn i varandras perspektiv på tillvaron.
Och så byggs empati.
Empati är inte sympati. Empati är förståelse. Sympati är att hålla med - att sympatisera.
Jag gillar att empatisera.
Man ska ju inte hålla med för sakens skull, man ska gå i clinch.
På flashback går man i clinch, vilket är roligt. I synnerhet när man får till punchlines.
Ibland är det dock fel att gå i polemik eftersom det inte nödvändigtvis framkallar motpartens perspektiv, man blir RPad istället. Människor är ju olika där. Graden av bryddhet.
Det är iallafall oerhört viktigt för samhällskroppen att man har ett system som kommunicerar för så överlever kroppen. Och det är viktigt man förvaltar samhällskroppen. Annars dör den.
Jag tror vi som samhälle håller på och förtvinar. Jag tänker mycket på sånt, ekonomi och sånt.
Vad vi sysslar med egentligen.
Så känner jag rädsla, oro och ångest när jag tänker på sånt.
Kanske man inte ska fokusera på det strukturella så mycket. Man kanske ska fokusera på sig själv och sin kropp, som ju skapar samhällskroppen. Samhället börjar med en själv, ansvar måste finnas hos individen för att den strukturella ordningen ska kunna existera. Tar man hand om sig själv så tar man hand om systemet.
Jag växer fortfarande upp, jag känner mig omogen, väldigt omogen. Jag vill ju ta ansvar för något samhällsviktigt. Då mår jag bra. Men jag håller inte med om samhällets riktning. Så jag slits itu och blir ambivalent. Förevigt fast i liminalfasen. 'Forever liminality' printat på en ful jävla tshirt som nån jävla fitthipster som kapitaliserar på tragiken.
Men man ska inte klaga. Folk svälter varje dag. Fattigdom. Krig. Elände och skit.
Men ändå, Snook - Inga problem, gräset alltid grönare, osv. Mänskligt. Jävligt mänskligt?
Tillvaron är iallafall bra magisk. Eller mystisk.
Så något syfte bara måste finnas.
Jag undrar vad.
