Trigger Warnings - nyare generationers oförmåga att kunna möta avvikande åsikter

Jo, men det har vi lagar som garanterar. I alla fall de flesta åsikterna. Angreppen på yttrandefriheten och censuren är seriösa problem som vi diskuterar i många trådar i just det här forumet.

Det här är lite annorlunda. Ingen lag kan kräva att någon lyssnar på dina eller mina argument. Och vad det ser ut att hända är att man vill - på platser som är gjorda för att folk skall lära sej nya saker - där skall det varnas för just det, så att de som är extra känsliga slipper ta del av dessa idéer.

Och att detta ser ut att vara ett hyfsat nytt fenomen som ökar med tiden.

Med tanke på all forskning som sker gällandes människans psyke och hur man kan påverka detta så tordes det vara ytterst trovärdigt att de vid makten finner ämnet väldigt intressant och viktigt? Det pundas ut enorma summor pengar för att lära sig mer om hur människan fungerar psykologiskt.
Så givetvis är det ett projekt i sig att skapa en åsiktskorridor och att göra människor lättkränkta gentemot åsikter de inte delar. Det handlar definitivt inte endast om daltande föräldrar, även om det säkert påverkar som Haidt antyder i klippet.

Jo, du har rätt angående fragmenteringen. De flesta jag umgås med är väldigt kritiska till massinvandringen, oavsett deras bakgrund. Men även där har jag märkt att fler och fler som är kritiska börjar få noll tolerans mot de som röstat för denna typ av politik samt de korrupta politikerna själva som förorsakat det.
Själv ser jag de vanliga människorna som vilseledda, grundlurade och manipulerade. De är snarare offer än motståndare, däremot är makthavarna de som roten till problemet och där är hatet högst befogat.

För att spinna vidare på din kommentar gällandes fragmentering så tycker jag att många som är kritiska mot politisk korrekthet gör misstaget att fokusera sin ilska på fel personer.
Istället för att t.ex. gå emot PK-politikerna/PK-media så väljer man att angripa den daltade Emma 23, som aldrig varit i en förort, växt upp i medelklass med det mesta serverat på ett fat, endast känner två välintegrerade invandrare (som dessutom själva röstar SD, men säger inte det till Emma) och aldrig slagit upp en historiebok för att läsa om islams historia. Likt förbannat står hon där och försvarar massinvandringen av människor från MENA och kallar alla som säger annorlunda för "rasister".
Emma förstår inte ens innebörden av ordet "rasist" och att muslimer inte är en ras, varför ödsla energi och bråka med henne? Gå istället efter de som format Emma att tro som hon gör, de som beordrat den så kallade "värdegrunden". Utan de hade Emma (troligtvis) aldrig sagt sådana dumheter.

Hela triggar-mentaliteten är egoistisk. Dessa personer tror att världen cirkulerar kring de själva, så det enda rätta man kan göra är att ignorera deras kränkthet.
Jag har aldrig brytt mig om huruvida någon blir triggad av en åsikt. Givetvis väljer jag rätt tid och plats för att framföra det jag har att säga men bryr mig inte om någon blir kränkt av det, då det jag sagt är ren fakta och logiska resonemang. Medan de kränkta personerna baserar sin reaktion på pathos och oförmågan att mottaga kritik.
Om jag kan ta kritik p.g.a. min bakgrund, varför ska andra gå runt och vara lättkränkta? De får helt enkelt skaffa lite skinn på näsan som jag gjort.

En intressant fråga är sambandet mellan lättkränkta personer och personer som skyller ifrån sina misslyckanden på andra. Det är något som ofta går hand i hand har jag upplevt. Något du tänkt på?

Ett exempel är MENA-undomar i förorter som skyller alla sina misslyckanden och urusla liv på staten/etniska svenskar. Alltså samma faktorer som "triggar" dessa individer. Vänstern spelar givetvis med och tjatar "socioekonomiskt" hela tiden. Inget av detta förklarar dock de förortskids som lyckats ta sig ur, arbetat vitt, gjort framgångar och integrerats/assimilerats. Vad tror du? Kan det vara för att de som lyckats inte triggas igång lita lätt som resten? Medan de som misslyckats oftare är mycket mer lättkränkta?

Mmm ... men även intoleransen INOM grupperna ökar, det blir mindre och mindre ok att avvika från gruppens normer. Påminner starkt om vad som händer efter Franska revolutionen eller Ryska revolutionen. I den senare så försvann ju misshagliga avvikare till och med från officiella fotografier. (Googla på Trotskij)

Jo, det kan man ju tycka, och var det bara de själva som satt och krampade i ett hörn, så hade det kanske räckt så. Men, nu får de alltså lärosäten att gå med på att sätta varningstexter på innehåll, det är vad jag tycker är allvarligast.


Njo, kanske är det olika sidor av samma mynt, och samma kan man höra från svenska socialfall som ibland också har sig själva att skylla. Nota bene - inte alls alla, varken hos förortskidsen eller de inhemska - många har verkliga problem och många diskrimineras.

Men, de som kommer med sina trigger warnings är ju inte några misslyckade personer, de har oftast kommit in på högskola eller universitet, och har bra betyg från lägre skolor - och så får de en chockreaktion när någon säger något som de inte håller med om. Tydligen har ingen gjort det förut.

Karl Popper, känd för bl.a. falsifierbarhetsprincipen, kan sägas tagit upp problemet kallat toleransparadoxen i Det öppna samhället och dess fiender, om dock så klart inte i exakta termer av vår nutid.


Det blir intressantare om vi tar oss friheten att dela texten och närmare analyser dess olika stycken.


Jag har sett att detta stycke ofta tas ur sitt sammanhang och leder till misstolkningar, så därför är det viktigt att markera vad som följer.


Det handlar med andra ord inte om att förbjuda åsikter eller begränsa individers intellektuella rörelsefrihet. Snarare motsatsen, att försvara rätten att kritisera, debattera och lägga fram teorier.


Det är svårt att inte låta tankarna föras till många människor i vår samtid, oavsett om de går så långt som att bruka våld eller använder andra metoder för att hellre exkludera än inkludera motsatta parter i debatten.


Det kan tyckas måhända motsägelsefullt med vad han säger i ett tidigare stycke, men jag tror en rimlig tolkning är att Popper gör skillnad mellan idéer och konkret maning till handling, och att filosofier fyller en analytisk funktion som kan vara normativ utan att med nödvändighet vara imperativ. Det är ju såklart en diskutabel uppfattning, men mer relevant är Poppers raka hållning i frågan som här avhandlas. Den som bryter mot förutsättningarna för ett öppet samhälle bryter mot något så grundläggande att vi bör betrakta det på samma sätt som brott mot juridiska lagar. Det är omöjligt att tolerera krav på intolerans utan att falla i paradoxen att i toleransens namn arbeta mot ett samhälle som blir mera slutet. Men det är just vad vi gör när vi går låter oss falla för censurivrarna; de som hävdar att tolerans är att förbjuda allt som de uppfattar som kränkande.

Boken publicerades 1945 och det är lätt att förstå varför den skrevs när den skrevs. Popper tenderar att vara ganska kantig i sin liberala uppfattning och det är mycket jag inte är ense med honom om, men just toleransparadoxen är mer aktuell och relevant än på länge, och man kunde bara önska att fler intellektuella vågade ta ton mot de sociala pogromer mot åsiktsmotståndare som idag blivit normaliserade.

Jag skulle inte säga att dagens generationer är mer intoleranta än tidigare (1900-talet var ju extremt våldsamt i Europa), men däremot tycker jag något som sticker ut är synen på samhället och individen. Unga människor idag ser sig inte som en del av samhället, utan snarare som en åtskild entitet som nyttjar samhället och kan ställa krav utan motkrav. Inte kanske allt för olikt deras relation till sina föräldrar och auktoriteter i allmänhet. Man brukar ju säga att barnen är framtiden och det kanske är mer sant än man tror. Den generation som växte upp under 1950-1960-1970-talet växte upp med frånvarande föräldrar och kom att i sin politiska gärning försöka bygga ett samhälle som tydligt speglade denna distans till tidigare generationer. I sin tur curlade de sina egna barn till att bli självcentrerade. Man undrar vad barn till 80/90-talister fostras till.

Vad som behövs är intellektuella auktoriteter som vågar säga ifrån om vad som är acceptabelt. Sverige och Väst tycks ju blivit gränslöst i sin tolerans av antiintellektualismens inträde i alla områden och discipliner. Någon måste ju våga säga till när kejsaren är naken. Denna feghet och tystnad är mer frapperande än lättkränkta ungdomar.

Det är ju framförallt vänsterextremister som håller på så där. Och så har vänstern hållt på i alla år. Intolerans är ett klassiskt vänsterdrag. Rent generellt är dock intolerans vanligast bland vänstern, muslimer och i mindre utsträckning även bland nazister osv. Muslimer är dock de mest fanatiska när det kommer till att inte tolerera andras åsikter. Även judar (särskilt vänsterjudar) kan vara rätt intoleranta mot avvikande åsikter. Vad som dock är sant är att den yngre generationen, alltså millennials och så vidare, ofta är mentala dvärgar som inte kan tänka självständigt, och så fort någon yttrar en självständig åsikt så blir de genast butthurt. Detta beror till stor del också på den de senaste årtiondens avmaskulineringen i feminismens namn, vilket har lett till allt fler omanliga töntar som har rena kvinnomentaliteten i t.ex. kontroversiella frågor, och dessa töntar försöker nu göra allt till ett vänsterextremt safe space.

För övrigt, Maher, inte Mahler.

Vuxna som vågar säga till, alltså? Som inte curlar sönder ungarna?

Som togs upp i samtalet som jag länkade till i trådstarten så har det blivit allt mer vanligt att föräldrar frågar sina barn om sånt som min generation är vana vid att de bestämde. Det kan vara allt från vad familjen skall titta på TV, eller vad man skall äta till middag eller vem man skall besöka.

Uppenbarligen har man varit medvetna om problemet - men ändå verkar det som det blev så.

https://www.metro.se/artikel/barnen-...er-allt-mer-xr (2011)
https://www.aftonbladet.se/relatione...en-fa-bestamma (2003)
https://www.viforaldrar.se/barn/nar-barnen-far-makten/ (1999)

Extremast är det ju i Kina, där enbarnspolicyn gjorde framförallt sönerna till små bortskämda skitstövlar.
https://www.svd.se/kinas-ensambarn-en-tickande-bomb (2006)

Ptja, vänster och vänster, att sudda i historien har väl alla segrare gjort genom alla tider. När du listar kommunister, nazister och islamister - så ser jag extremismen som gemensam nämnare. Samma sak med diktatorer, väldigt få sådana som tillåter avvikande åsikter.

Men, det är inte riktigt det jag vill diskutera, utan denna känslighet hos ALLA inkrökta grupper. Du kanske ser vänstergrupper tydligare, men jag som inte tillhör någon ideologi ser den ganska klart hos alla grupper där man inte får ha någon avvikande åsikt alls. Från kommunister, religiösa extremister och kulter som scientologin till högerextrema, inklusive trumpister. Jag ser det minst lika mycket bland kvinnor såväl som män, eller alla andra egendefinerade graderingar däremellan.

Alla grupper där man bara får tycka EN sak om något. Där blir man förbannade, sårade och ledsna över att någon av de egna vågar tänka själv, ha en egen tanke.

Det nya är att man OCKSÅ får postraumatiska symptom (eller påstår i alla fall det) om de får läsa något som inte ingår i den egna världsbilden. Till den grad att skolor börjar utfärda varningar för böcker.

Tack. Vet inte varför det är så jäkla svårt att komma ihåg. Kan vara nån gammal kompositör som spökar.

Stavfel, menade förstås avmaskulinisering, och ja jag är medveten om grammatikfelet också, får skylla på mobilen

Men det beror egentligen just på detta mer än något annat. Yttrandefrihet är manligt. Öppensinnighet är också manligt. Att tolerera och respektera oliktänkande är manligt.

Vet inte om jag kan skriva under på att du inte är ideologisk, har alltid tyckt att du alltid varit rätt vänster Men visst, du är rätt duktig på det här med yttrandefrihet, men det beror nog på att du är äldre också. Den äldre generationens vänster var ju ändå ganska frisinnad; det är mycket riktigt den yngre generationens vänster som står för butthurtismen.

Det är sant att det är framförallt "extremismen" som är den gemensamma nämnaren, och ja, intoleransen är inte bunden till någon specifik ideologi, utan samma sorts intolerans förekommer och har förekommit inom alla möjliga religioner och ideologier. Intolerans är helt enkelt ett mycket vanligt mänskligt beteende. Visst finns det rätt många "män" som håller på så här, men det är framförallt kvinnor som inte tål radikala och/eller aggressiva åsikter, eftersom kvinnor tror på "kindness", och just därför är det framförallt feministkvinnor som som blir butthurt av politiskt radikala ideologier. De killar som också håller på med denna intolerans, är betahannar, cucks och omanliga böghoror. Man skulle kunna säga att dessa intoleranta typer helt enkelt inte är tillräckligt "internetskadade" och tål inte verkligheten. Givetvis är de naiva osv också, men framförallt är de alldeles för idealistiska och vill inte vakna upp och inse hur verkligheten faktiskt är, att vi lever i en farlig värld och att nej, alla människor är inte goda och det finns en hel del folkgrupper som vill folkmörda både dig och ditt eget folk, osv. Så när man t.ex. försöker förklara för dessa vänsterfeminister att muslimer är onda och vill folkmörda dig osv, ja då slår de genast dövörat till eftersom de verkligen vill tro att muslimer är goda, osv, helt enkelt eftersom de har bestämt sig för att det endast finns en enda riktig skurk på den här planeten: den onda vita heterosexuella mannen.

Saken är den att här i Västvärlden har nynazister ingen politisk makt att tala om, och tvärtom är nynazister relativt förtryckta av samhället i stort, och därför är de ganska måna om att försvara yttrandefriheten, eftersom de är i behov av den tillsvidare (nazism är en opopulär ideologi idag, och yttrandefrihet handlar om att skydda rätten till att yttra opopulära åsikter). Dock har de deras intolerans också, så sett. Detta gäller inte bara nynazister utan även vita nationalister rent allmänt och relaterade fraktioner. Och i Nazityskland var det ju inte okej att inte tycka som regimen, och så lär det bli igen om de skulle få makten. Med det sagt så finns det givetvis "grader i helvetet", och det är skillnad på att vara dissident i Nazityskland och Islamiska staten, om man säger så.

De mest intoleranta är givetvis islamister, alltså de mest äkta och hardcore muslimerna. Vi har alla sett hur fanatiska, oresonliga och människohatande dessa sinnessjuka, renläriga muslimer faktiskt är, och hur de beter sig därefter. Grejen är att muslimer är extra intoleranta just eftersom intolerans är hårdkodad i deras religion. Men precis som nazister har de äkta muslimerna inte någon större makt i västvärlden, även om de håller på att breda ut sig och expanderar deras demografi (muslimer har definitivt mer makt än nynazister här i väst, den saken är säker). Muslimer är dock ur ett internationellt perspektiv, ganska värdelösa och odugliga på allt, och hela den islamiska världen skulle enkelt kunna jämnas med marken av USA eller Kina. Den muslimska intoleransen är egentligen endast kapabel till att folkmörda obeväpnade kristna i MENA, tack vare all amerikansk vapenexport som ständigt når regionen och alltid hamnar i händerna på muslimer.

Men eftersom vi diskuterar Västvärlden, så är det helt enkelt vänstern som står för merparten av den politiska intoleransen här, och det är ju vänstern som är den riktiga och dominanta maktfaktorn här i väst. Judarna är förstås den drivande motorn i vänstern, helt enkelt pionjärerna bakom vänsterideologin, men hur som helst, jag är medveten att det är intoleranta SWJs och feminister av gojimsort du syftar på med din trådstart, och dessa är mycket riktigt, fanatiskt intoleranta och vill tysta alla som inte håller med deras "värderingar", som de menar är så goda att man måste intolerera alla andra åsikter som avviker från deras så kallade godhet. Till saken hör det till, att liberalism och humanism egentligen är ondska (detta är dock mer än vad dessa vänstertänkare klarar av att förstå, eftersom de saknar all form av originalitet och självständigt tänkande), och vänsterhanden har i alla tider associerats med svaghet, otur och ondska av en anledning. I alla fall, eftersom västvärlden domineras på ett intellektuellt plan av vänsterliberaler och tokfeminister idag, är det inte särskilt konstigt att det är vänstern som står för merparten av all intolerans. Vänsterextremister är förstås medvetna om att folk kan lätt bli påverkade och influerade av andra åskådningar och ideologier, om folk överhuvudtaget får diskutera fritt och utan moraliska pekpinnar, och just därför håller vänstern på som de gör.

Den viktiga skillnaden i intoleransen mellan vänstern, muslimer och nazister, är att muslimer alltid dödar allt och alla så fort folk säger något som är haram enligt deras religion, medan vänstern blir butthurt och blockar en osv, och i en del fall, tar till lite gatuvåld, framförallt mot nynazister (gammalt sekteristiskt groll som fortfarande inte har lagt sig sedan WWII).

Politiskt våld är givetvis ett stort problem, och inte okej, men det är ganska chockerande hur mycket överseende och tolerans Västvärlden har mot muslimer. Hade nynazister stormat in på Aftonbladet och skjutit till döds en 10-15 journalister bara så där över något anti-nazistreportage, då hade nynazismen direkt förbjudits dagen efter i Sverige, medan muslimer får fortsätta vara muslimer i Frankrike post-Charlie Hebdo...

Desto större anledning att fortsätta provocera dem med åsikter de inte tål

Kolla nu senast, hur mycket dessa vänsterintoleranta förstör, de lyckades ju med bedriften att förbjuda en av de roligaste karaktärerna i Simpsons, Apu. Skandal. Snacka om att inte ha någon humor, dessa satans SJWs och feminister Nu har visserligen Simpsons varit skit de senaste 15 åren, men ändå, Apu var ju hur skön som helst. Det är samma trams som Kinapuffarna osv. Tydligen får icke-vita bara framställas som ädla, goda, moraliska, högintelligenta osv, och det är bara vita som får framstå som karikatyrer eller skurkar inom populärkulturen. Detta beror ju på att rasistvänstern egentligen betraktar icke-vita som barn.

Till saken hör det till, att "Maher" är både ett arabiskt och irländskt efternamn (han är halv-jude, halv-irländsk), medan Mahler är ett tyskt namn

Poängen med trigger warnings är att:
1. Kväsa diskussioner om realistiska problem (de som får trigger warnings emot sig ska inte få yttra sig)

2. Göra folk så emotionellt handikappade (de som blir triggade) att de inte kan ta diskussioner och/eller kritisera de som har makten.

Det handlar om att ta ifrån folket deras verbala verktyg till att kritisera.
De förbjuder ord.
De förbjuder kritik.
De förbjuder, för eliten, obekväma åsikter.
Folket ska gå omkring med påklistrade flin och säga saker som att "Vi har det bättre än någonsin", vilket i sig kan liknas med orkestern på Titanic som fortsätter att spela medans båten sjunker och de går en säker död till mötes.

Jag tror det handlar om något liknande subjektivitet kontra objektivitet, eller tribalism mot individualism.

Vi har utvecklats som art i små grupper av människor och de individer som fann ett sätt att hålla samman var mer framgångsrika än andra. Det är ett skäl till varför vi har religion. Det är evolutionärt framgångsrikt att ha 80% kontakt med verkligheten och vara i grupp, än att ha 100% kontakt med verkligheten fast som ensam.

Det är alltså kodat i människors gener att tillhöra en grupp. Eftersom ”gud är död” som Nietzsche uttryckte det, så är socialismen (eller politisk korrekthet) dagens religion. När någon fritänkare idag kritiserar den rådande religionen känner NPC:en, eller jag menar tribalisten, bokstavligen en typ av dödsångest. För fritänkaren utmanar det som varit framgångsrikt, fritänkaren gläntar på dörren till det okända och där kan finnas monster eller möjligheter. Tribalisten ser endast monster, tribalisten missar att monstret nu är den egna religionen som inte längre har 80% kontakt med verkligheten utan snarare 10%. Vi i väst har varit framgångsrika b.la för att vi inte slagit ihjäl våra fritänkare eller genier i samma utsträckning som andra. Vi har förnyat oss.

Detta tror jag är grunden i vad som pågår idag med ”trigger warnings” och liknande försök till åsiktsförtryck och överkänslighet. Man kan även lägga till saker som feminisering av samhället, ”day-care generation”, dålig skolning som inte lär kritiskt tänkande (på riktigt) och så vidare. Har inte tid att utveckla de resonemangen just nu så får återkomma senare.

Jag betraktar det som en naturlig del i den mer övergripande identitetspolitiska åsiktsfloran som är väldigt destruktiv.

Som jag ser det var det vissa värden (t.ex. antirasism) som var så laddade att de under 90-talet kunde slås in som en kil i den sansade debatten. I frågan om rasism fanns bara ett acceptabel åsikt som inte kunde diskuteras eller nyanseras alls och där såddes fröet för den totalitära debatten. Därefter breddades begreppet rasism till att innefatta fler och fler närbesläktade frågor, som också smittades av idén om en sanning som inte kan nyanseras eller diskuteras.

I detta intellektuella hål som öppnades upp av denna kil har så småningom andra politiska frågor flutit in och fått samma sanningsstatus. Feminism till exempel. Trots att feminismen är extremt självmotsägande har den blivit norm i samhället. Först är det fel på män alla och kvinnorna höjs till skyarna, men samtidigt finns det inga kön. Och nu har transsexuella män börjat tävla (och vinna) i professionella idrottsevenemang för damer, så man får väl förmoda att bolagsstyrelserna är okej bara några av gubbarna för syns skull byter namn till Ann-britt och skaffar peruk.

Och så kommer man till trigger warnings. I en rörelse vars själva kärna går ut på att kritisera andra men aldrig själva kan få sina värden synade i sömmarna, diskuterade eller nyanserade är det ett naturligt steg. Identitetspolitik är i grunden religion. Det bygger på övertygelser snarare än fakta och den enda som är tillräckligt god är den som tror på alla övertygelser utan att ifrågasätta att det inte går ihop. Man får gärna vara lite korkad så länge man är god. Så när verkligheten visar fel blir det naturliga att stoppa huvudet i sanden. Då ska man dra sig tillbaka till sitt safe space där man kan låtsas om att inga självmotsägelser existerar och allting är frid och fröjd.

Jag har haft en hypotes - hypotes låter vackrare än duschtanke - till varför yngre generationer inte kan ta till sig eller bemöta avvikande åsikter och varför de tendera att bli så provocerade. I själv verket tror jag inte att vi kan fastställa ett enskilt fenomen som förklaringspunkten till yngre generationer beteende, det är som med mycket annat en rad olika faktorer som samspelar.

Ett fenomen som blivit förbisett är bristen av verkliga tragedier som de yngre generationerna har upplevt. Vi behöver bara gå tillbaka ett par generationer för att barnadödligheten skulle vara hög, krig var förekommande och ett hårt och slitsamt liv var vanligt. Ett sådant liv gav sannolikt perspektiv, det gjorde oss förmögna att kunna skilja verkliga tragedier ifrån dåliga nyheter och dåliga nyheter ifrån betydelselösa nyheter. Idag ser vi hur människor gråter hejdlöst för att deras politiska kandidat inte vann trots all makt är djupt begränsat under demokratins byråkrati och att åtgärderna sällan skiljer sig nämnvärt.

De yngre generationerna därför inte kan kontextualisera sorg, motgångar, bakslag, missöden och därav blir det minsta lilla ett "end of the world"-scenario för dem.