Hur många procent av bibeln är projektion?

1. På vilket sätt är det ett "mirakel"? Förtydligande, tack.

2. Indikerar det på något sätt graden av bibelns möjliga projektionering? I så fall: Hur?

Jag har läst det, och det du citerade ovan var min kommentar till det. Det du beskrev var väl ungefär den vedertagna historien, och jag menar att där kan ingå så kallade "vardagsmirakel" och "osynliga mirakel", utförda av Gud i syfte att förverkliga förutsägelser i tex Moseböckerna. Det finns flera exempel på sådana mirakel i Moseböckerna, som tex i berättelsen om Abraham:

Första Moseboken, 12:
http://www.bibeln.se/las/2k/1_mos

Du och jag har helt olika syn på Bibeln. Jag försöker förstå hur Bibeln, judendomen, kristendomen och islam kan ha uppstått utan några mirakler. Du ägnar dig åt samma önsketänkande som är så tydligt framträdande i Bibeln.

Så det tjänar nog inte så mycket till att vi två fortsätter att diskutera.

Om din text är för lång kan du ju dela upp den på två inlägg. Lite längre och mer genomtänkta inlägg är bara bra i ett forum som vimlar av oneliners.

Kan inte det också vara en form av "önsketänkande"?

Om man utgår från en materialistiskt perspektiv så är det givetvis 100%. "Gud" är det mänskliga idealet.
Men vad som är idealet skiftar människor, kulturer och tidsåldrar emellan.

Okej, här kommer mitt svar till a987.

Här följer en kort förklaring till varför så många tror på Bibeln. Det handlar om en blandning av önsketänkande och att utnyttja och omtolka existerande historier för sin egen vinnings skull.

1) De kanske äldsta delarna av Bibeln är förmodligen Domarbokens berättelser. Här möter vi ett ganska litet folk utan något eget land, ett folk som slåss mot fientliga grannfolk. Det är inte heller självklart att dessa tidiga föregångare till israelerna trodde extra mycket på den Gud som sedan blev deras, alltså Jahve.

2) En avgörande förändring inträffade när en man ur detta folk, David, trädde fram som en kraftfull krigare omkring år 1000 f.Kr. David underkuvade flera grannfolk och tog över deras land och gjorde det till sitt eget land. Men dessutom gjorde David Jahve till sin egen gud och till Israels gud. David grundlade staden Jerusalem och byggde ett tempel åt Jahve i Jerusalem. David ansåg själv att Jahve beskyddade honom, och att det var Jahves förtjänst att han, David, hade varit så framgångsrik i krig.

3) Davids son Salomo utvidgade sedan Davids rike ytterligare, men därefter föll riket sönder. Först delades Davids och Salomos kungarike i två delar, norddelen Israel och syddelen Juda. Sedan, efter ett par hundra år, besegrades norddelen Israel av Assyrien, förmodligen nuvarande Syrien. Norddelen Israel försvann och dess befolkning blandades upp med andra folkslag. Därefter besegrades syddelen Juda av Babylonien, nuvarande Irak. Den judiska eliten fördes i fångenskap till Babylonien. Men efter cirka 53 år besegrades Babylonien av Persien, nuvarande Iran. Judarna fick tillstånd att återvända hem, men deras land var inte längre deras eget.

4) De återvändande judarna var glödande religiösa och besatta av tanken på att återuppbygga Davids rike. Judarna drog slutsatsen att Gud hade straffat dem för att de inte hade varit tillräckligt religiösa. En ny, nitisk judendom, fruktansvärt sträng, växte fram när judarna försökte beveka sin Gud för att han skulle upphöja dem igen och ge dem deras stora rike åter.

5) I samband med den här nya, stränga judendomens framväxt började judarna berätta alla möjliga historier om sitt storslagna förflutna. En del av de här historierna hade funnits förut, till exempel den om Abraham. Men nu började judarna berätta en massa andra historier också, till exempel den om fångenskapen i Egypten och uttåget ur Egypten och tio Guds bud och Guds löfte att ge Kanaans land till Israels barn. Det finns ingenting som tyder på att de här historierna innehåller ens ett korn av sanning, eller att de existerade på kung Davids tid. De är av allt att döma sentida fantasier om en tidigare epok, jämförbara med storsvenska fantasier om hjältekonungen Gustav Vasa.

6) När judarna drömde om sitt storslagna förflutna, så började de också berätta om Messias, han som skulle vara av Davids ätt, och som skulle bli den nye kung David och återupprätta Davids rike. Samtidigt började de berätta om den yttersta domen, när Gud skulle döma människorna och somliga skulle få gå in i ett himmelrike och andra skulle komma till dödsriket.

7) Bröderna Mackabeus startade ett självständighetskrig omkring år 150 f.Kr. eller så för att återupprätta landet Israel. I början gick det väldigt bra och judarnas land blev självständigt igen. En del judar trodde att någon av bröderna Mackabeus var Messias, han som skulle återupprätta Davids rike.

8) Tyvärr för släkten Mackabeus och det judiska folket så började en ny stormakt växa fram i Medelhavets norra del, nämligen Romarriket. Romarriket tog över judarnas land mer och mer. Bland många judar uppstod en nästan febrig längtan efter den rätte Messias som skulle återupprätta Davids rike en gång för alla, nu när bröderna Mackabeus till slut hade misslyckats. Var fanns den Messias som skulle rädda det judiska folket?

9) På den här tiden började judarna också prata om mer och mer om den yttersta domen. En del trodde att alla döda måste uppstå inför den yttersta domen, för att Gud skulle kunna döma alla.

10) När Jesus först började vandra omkring i Palestina och hålla predikningar, så var det förmodligen inte så jättemånga som brydde sig om honom. Men när han kom till Jerusalem för att utmana den romerska ockupationsmakten, så bestämde sig romarna för att avrätta honom.

11) Efter att Jesus hade avrättats och begravts, så spreds ryktet att Jesus hade uppstått. De judar som hörde de ryktet och trodde att det var sant drog nog slutsatsen att den yttersta domen nästan var här. De döda skulle ju uppstå för att kunna dömas. De flesta judar som trodde att Jesus hade uppstått väntade helt säkert på att många andra människor också skulle uppstå, så att den yttersta domen kunde hållas och människor kunde skickas till antingen himmelriket eller dödsriket.

12) Intresset för Jesus började avta bland judarna när tiden gick utan att några fler människor uppstod från de döda. Men trots det reste en judisk man med romerskt medborgarskap, Saulus Paulus, till Palestina för att ta reda på vad Jesusrörelsen handlade om.

13) Paulus drabbades av vad som förmodligen var ett epileptiskt anfall. Han tyckte sig höra en himmelsk röst och se ett bländande ljus. Paulus blev övertygad om att han hade sett och hört den uppståndne Jesus. Han ägnade resten av sitt liv åt att resa runt och sprida läran om kristendomen (efter Christos = den smorde, Messias, alltså kungen av Israel).

14) Paulus var en lojal romersk medborgare, och han ansträngde sig för att göra den nya läran tilltalande för romarna. Bland annat underströk han att alla som hade makt på jorden hade fått sin makt av Gud, och alla undersåtar måste därför lyda överheten. Det var ju ett budskap som passade romarna bra, eftersom de själva var mäktigast på jorden. Kristendomen etablerades i Romarriket och spred sig där.

15) En annan fiffig sak med den nya kristendomen var att de kristna romarna nu kunde göra en omtolkning av begreppet uppståndelse. Judarna hade ju trott att de som uppstod måste stiga upp ur graven med en levande, verklig kropp. Judarna trodde nämligen att kropp och själ var odelbara, och själen kunde enligt judarna inte uppstå utan kroppen. Men romarna trodde att själen och kroppen var delbara. Den nya läran sa att själen uppstod efter kroppens död, men det var bara de rättfärdigas själar som fick komma till himlen. Detta betydde att man slapp förklara varför det inte syntes några spår efter någon uppståndelse (eftersom människorna inte kunde se när de osynliga själarna steg upp till himlen), och dessutom kunde de starka och mäktiga i samhället kräva att de svaga skulle lyda de starka, annars skulle Gud straffa de svaga och döma dem att plågas i dödsriket. Kyrkan fick på detta sätt en stor makt över människornas tankar och rädslor.

16) Så småningom började det gå utför med romarriket, och olika romerska kejsare försökte vända den nedåtgående trenden. Kejsar Konstantin på 300-talet bestämde sig för att det var dags att satsa på den kristne guden. Kanske den guden kunde rädda romarriket. I början gick det bra, och Konstantin bytte ut sina gamla tjänstemän och byråkrater mot kristna personer. Efter ungefär ett sekel var kristendomen den enda tillåtna religionen i Romarriket.

16) När kristendomen hade blivit den enda tillåtna religionen i Romarriket, så växte sig den katolska kyrkan i Rom väldigt stark och mäktig där. Kyrkan hade blivit så mäktig att när Romarriket föll på 500-talet e.Kr. så stod kyrkan kvar stark och mäktig i Romarrikets ställe.

17) När islam uppstod på 600-talet e.Kr., så byggde denna nya lära i hög grad på omtolkningar av de bibliska berättelserna. Om inte kristendomen hade växt sig så mäktig, så skulle islam inte ha funnits, för Muhammed var uppvuxen med berättelser om Abraham, Josef, Jesus och Maria.