Upprepande mönster i hur jag misslyckas med saker

Jag vet inte vad det är som är fel på mig! Gång på gång ser jag till att jag misslyckas med skolan och precis så jag sköter mina jobb och ibland sumpat extrajobb. Mina studier har blivit utdragna rätt rejält, både när jag studerade på komvux och nu på högskolan. På komvux gick det oftast bra i början av kurserna och låg oftast mellan VG-MVG första månaden eller två innan jag började ge upp. Minns så väl när jag fick bäst resultat på ett prov i en kurs men jag kände mig inte glad utan något för mig oförklarligt; en känsla av tomhet/sorg/hopplöshet. Jag la ner tid på att plugga inför provet men jag kan inte säga att jag var utmattad så att jag kände att arbetsbördan var övermäktig. Allt blev bara svart. Tappade energin och min studiegång blev sämre och sämre även i dom andra kurserna till jag hamnade i en depression. Det här upprepar sig många gånger.

Flera år har gått och jag är nu en man omkring 30 som flyttat norr upp i landet för mina studier och behöver minst läsa 1 år extra på min kandidat för att ta en examen men jag ser mig inte lyckas med det. Primärt inte för att det är för svårt i sig (jag menar inte att det är lätt heller) även om saker är svåra att förstå samtidigt som jag inte har pluggkompisar i min klass att diskutera och plugga med som också gör att jag tappar diciplinen. Visst efter komvux började jag med psykofarmaka och jag hamnar inte alls lika lätt i depressioner och nyligen fick jag diagnosen ADD som var länge väntat och förklarar varför saker tar längre tid för mig när jag väl kunna sätta igång med mina uppgifter. Men jag har fortfarande det här i mig att jag ger upp innan jag blir klar med saker och ens påbörjar dom.

Jag minns vid en inlämning av en komplettering tidigare på utbildningen när jag var 90 procent klar med ett arbete. Hade jag suttit 2 timmar extra den kvällen så hade jag blivit klar med den. Jag var inte sönderarbetad och det var tidigt på kvällen så jag på något passivt och okontrollerat sätt kastade in handduken. Allt blev svart och jag lämnade skolan gråtande hela vägen hem. Dialogen alla har med sig själv att man resonerar kring saker som sker fanns inte riktigt för mig. Instinkten var att gå hem och äta chips och glass vilket jag gjorde och saker lättnade för jag kom att tänka på annat. Det är en sån befrielse att hoppa av saker och jag mår mycket bättre dagen efter när jag gett upp och fokuserar på något annat som nästa övning eller något helt frånkopplat. Nu är jag sugen på att ta körkort. Tidigare har jag fått höra att jag borde göra något annat ett tag men det här beteendet upprepas vad jag än har tagit mig ann.

Något jag minns tydligt redan som barn var att jag var övertygad om att mitt liv inte kommer bli bra och det skrämmer mig att jag som liten redan "visste om det". Jag växte upp i en otrygg miljö där familjen var tydligt dysfunktionell med bråk och sjukdom samtidigt som det fanns kärlek i små bitar. Att jag insåg att jag var gay som liten gjorde nog inte saken bättre för mina föräldrar är konservativa och jag har inte berättat för dom att jag är det men underförstått borde dom göra det för jag har inte presenterat någon flickvän trots min ålder. En pojkvän har jag inte heller haft även om jag på senare år som vuxen känt att jag aktivt velat ha en och varit aktiv på nätet och appar men det har bara lett till engångsligg mest från deras sida. Jag har gott om vänner men de flesta har inte varit intresserade av att gå på gayställen för de är heterosexuella och dom flesta har varit par i längre perioder. Men senaste par åren har jag hittat några som gärna går ut men dom bor i min hemstad där jag inte bor längre pga studierna men jag är optimistisk! Större delen av mitt liv har jag varit överviktig i olika skala men senaste året har jag gått ner till en lägre övervikt så jag är positiv till den biten! :-)

Är det troligt att det är brist på kärlek som jag aldrig känt från en partner som gör att jag förstör för mig själv när det kommer till studier och jobb? Kan det vara så att jag undermedvetet agerar såhär genom åren? Det är ofta jag tror att nästa sak bli bättre samtidigt som man hör ofta hur folk skapar en fantasi om dom bara får en partner så blir deras liv bättre.

Jag tycker snarare att det låter som att din ADD är boven i dramat. Du nämner ju att du svarade på psykofarmakan. Kan det inte ha varit så att depressionen inte låg lika nära till hands för att det gick lättare att strukturera upp tankar och studier när du började käka medicin?

Har du någon bra vårdkontakt som du kan snacka med där du nu befinner du nu? Fortsätt att bolla dessa funderingar med hen isf - en optimering av medicin och dos kanske kan ge dig den där sista pushen som gör att du kan plugga på åtminstone liknande villkor som dina klasskamrater?

Jag har själv ADHD och fick diagnosen i vuxen ålder. Hade i mina yngre dagar ett liknande beteendemönster som det du beskriver, men jag fick ett otroligt stöd från psykiatrin vilket ledde till att dessa känslor försvann. Det gjorde underverk för min självkänsla och ledde i sin tur till att jag vågade ta huvudansvaret för allt större projekt i både arbets- och privatlivet.

Sen kan jag verkligen rekommendera att du försöker hitta någon form av samtalsstöd för att ventilera dina andra tankar. Klyschan om att "du måste älska dig själv, för att andra ska kunna älska dig" kanske inte är helt ackurat, men den är definitivt sann om det handlar om att bygga ett sunt förhållande! Summa summarum så tror jag att om du reder ut ditt bagage och får hjälp med din ADD-problematik så kommer pojkarna snart stå på rad som gamle Orup hade formulerat sig!

Jag är för övrigt också ~30 bast och kan känna igen mig mycket av det du skrivit. Lycka till broder!!

En del av det TS beskriver låter som depression. Utöver det kan det finnas något annat underliggande, t.ex. en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Jag har väl i viss mån haft liknande problematik och jag fick för ett antal år sedan en Aspergerdiagnos. Anledningen till att jag fick diagnosen var att min sambo tvingade iväg mig till psyk p.g.a. depression och där blev jag satt på en neuropsykiatrisk utredning när jag nämnde att vissa sociala kontakter kändes orimligt stressande och resurskrävande (jag undrade om jag kanske hade någon form av social fobi), dels att jag presterar så högt inom vissa områden, men ständigt behöver kämpa med att klara av många vardagliga saker som i stort sett alla klarar av. När det gäller studierna, så har mitt problem inte varit så mycket studierna i sig, som att klara både dem och de mer rudimentära vardagsuppgifterna. Ja, överhuvudtaget hade jag problematiken att saker många gånger "inte blev av", utan att jag riktigt kunde förklara varför. Länge misstänkte jag att jag kanske bara var lat, men med tanke på hur mycket energi jag lade på det jag hade problem med, hur mycket energi jag sedan lade på att försökte i efterhand fixa det som inte har blivit av, samt den energi jag lade på att eventuellt dölja misslyckanden inför andra, så undrade jag ändå om lata människor verkligen kämpar så hårt.

Psykiskt uthållighet kallas det.
Du blir helt enkelt less på det du gör innan du hinner klart.

Dela upp arbetet och strukturera det så att saker blir i flera steg.
Förenkla arbetsuppgifter.

Enkelt beskrivet, har du en IQ på 100. Arbeta på ett sätt som hade fungerat även om du bara hade 80.
Svårt att förklara nän man inte vet exakt vad det gäller.

Men anta det är matte som exempel. Använd miniräknaren före talen blir svårare än att du inte klarar dem utan.
Skriv upp problem före de blir så svåra att man är tvingen att skriva upp dem. Ansträng dig mindre för att lösa problem.
I stället för att lasta om hela vedboden, ta ett vedträ i taget

Försök tänk såhär! https://youtu.be/CgKAFyZNApM

Det verkar ju vara en massa saker. Men det mest grundläggande är den bild som du har av dig själv som du omedvetet och medvetet strävar efter att uppnå. Du beskriver att du som liten kände att du inte kommer att lyckas i livet.

Vi ser vad vi letar efter, och med tiden har det blivit en del av din identitet. Och alla klamrar sig fast vid sin identitet därför att det ger en trygghet i att vi vet vad vi är, snarare än att pröva något som går emot identiteten även om "vinsten" finns där logiskt.

Så jag menar att i grunden tror jag att du självsaboterar för dig själv för att du tror att det är så du är, samt att det är bekvämt för dig att vara en som misslyckas. Då behöver du egentligen inte utveckla ditt liv eller omvärdera ditt tänk.

Du behöver inte bli positiv till allt och bli en som ska optimera sitt liv fullständigt, även om det är sånna som ofta lyckas med det mesta. I ditt fall kanske det bara räcker med att se mer objektivt på hur du tänker om dig själv, skapa lite självdistans och se hur ditt tänk bara är ett eko av ditt forna jag, det är inget som definierar dig nu. Slutför sånt som du tycker är viktigt för dig logiskt och ditt liv kommer ju faktiskt bli bättre.

VackerNatur:
Tack för att du delade med dig och av dina tankar :-) I mitt fall fick jag diagnosen bipolär så mina svängningar är mindre och jag har mer kontroll över saker. Jag undrar dock om den medicinen gör att känner mig blockad från att förstå många akademiska saker i studierna. Så jag gjorde ett försök att trappa ner med den medicinen men jag märkte att känslan av oro kom lättare om något omkring hände så jag insåg att jag måste ta den stämningsstabiliserande medicinen.
Medicinen mot ADD gör att jag inte känner mig lika trött i huvudet så jag har mer energi än förr vilket är bra men jag antar att det inte räcker.

Jag har träffat en terapeut några gånger som har en tanke om att jag undermedvetet fixerar min uppmärksamhet åt relationer istället för att fokusera på vad jag gör med mitt eget liv. Mycket grubblande går för mig åt till en olycklig kärlek som jag beundrar och är besatt av sedan mycket länge. Jag längtar starkt efter en typ av närhet jag hade med den killen och jag tror att det är trygghet jag är ute efter för jag har oerhört svårt att vara själv. Jag har knappt någon energi om jag är själv. Men jag tror det är en intressant tanke som vi ska fortsätta utforska.

Europe:
Hur gammal var du när du gjorde utredningen och hur kunde det sociala grubblandet yttra sig?

Bulkninja:
Jag förstår hur du tänker och då är miniräknare ett smidigt redskap som så. I mina studier har vi inte matte utan läser och analyserar.

F.Hansen:
Jag känner igen mig i det du beskriver. Det finns en bekvämlighet att saker blir som de blir, någon form av trygghet för jag känner mig bekant med det. Sedan också att ge upp kräver ingen ansträngning till skillnad från att kämpa.
Däremot upplever jag det som att jag ser det för objektivt att jag är en åskådare snarare en än aktör för jag känner inte misslyckandet men jag intellektuellt förstår den bara.

Sedan det här att jag hela tiden tror att det ska bli bättre nästa gång och tar nya tag. Visst, det är bättre att få upp hoppet varje gång än att känna att allt är hopplöst men det är knäppt O_o

Svårt det där. Jag känner igen mig extremt mycket i det mesta du skriver (kanske jag också borde kolla om jag har någon diagnos?). Jag har också extremt svårt att avsluta grejer. Och även om jag varken är utarbetad, trött eller har ont om tid så lägger jag bara av. Jag har lyckats jobba till mig ordentligt och har precis fått min första chefstjänst. Men jag har alltid balanserat på en lina kring att prestera för att sedan lägga mig platt, nästan så att det känns som att jag maskar och missköter mitt arbete. Men jag känner också ofta ett mörker och en motivationsdipp, samt en likgiltighet inför att allt går åt helvete. Okej, jag fuskar med arbetstider, jag tar det lugnt lite för mycket ibland, jag orkar inte lyssna på möten o.s.v. (det är inte alltid det är så, men det går i vågor)... och jag struntar liksom i konsekvenserna.

Jag känner ofta en otrolig skam i och med detta. Och det är inte för att jag är lat. Men ibland så känner jag bara inte för det. Och det är som du säger; man kan gå all in i vissa grejer och prestera och vara extremt framgångsrik inom något... sen bara "nä, nu vill jag inte mer".