Citat:
Ursprungligen postat av
Kaffemedaffe
Det är helt förväntat och normalt att vittnen inte vittnar om samma saker, även om de bevittnat exakt samma förlopp. Det finns experimentella studier som tydligt visar detta och fenomenet kan studeras även då det inte finns några incitament för vittnena att ljuga. HR har såklart vetskap om detta och i varje enskilt fall blir det ju någon slags rimlighetsberäkning när vittnen säger emot varandra.
Ekvationen bli som sagt väldigt stor; är alla vittnen lika trovärdiga, har de stått på samma avstånd, var någon distraherad, ser någon väldigt dåligt, har någon ändrat sin historia, finns det incitament att ljuga för någon etcetera.
I just fallet med Kenta är det för mig totalt oförståeligt hur det kan vara nödvärn att, med två SÄPO-livvakter i ryggen, vända om, gå tillbaks och lavetta någon som förolämpar en. Det är för fan nästan inget i det här landet som faller under nödvärn men av någon anledning gjorde detta det. Kommer aldrig fatta.
Dett sista kan man verkligen tycka, men det går att förstå hur det ändå kan bli så:
När utredningen visar att Kent givit sin antagonist en lavett kommer den vakne försvararen att påpeka att "Det kan vara nödvärn, låt oss höra vad Kent har att säga?". Kent svarar då "Jajamen, jag var under angrepp och var hotad, så jag gav den angripande en örfil för att få slut på angreppet".
Nu måste nödvärnspåståendet motbevisas av åklagaren, även om det är klarlagt att Kent varit handgriplig. Att bevisa att det inte
var någon fara kan man kanske göra, men att Kent inte
trott att han var under angrepp är litet svårare. Därför är ibland nödvärnsinvändningar effektiva - de kan inte alltid motbevisas, även om de i verkligheten (som här) är löjliga. (Säpovakter, kravallstaket etc, den objektiva faran var verkligen helt obetydlig men vad som rörde sig i Kents huvud kan vara något annat).
I steg två provar man sedan om nödvärnet (det upplevda, det inbillade eller det verkliga) är inom lagens ramar. Här har man mer spelrum än "försvarligt våld", men givetvis inte fritt fram. I detta sammanhang mätar man örfilen mot det upplevda hotet, och kommer i detta fall troligen fram till att våldet varit "icke uppenbart oförsvarligt" och ger Kent fördelen av åklagarens bevisbörda.