Gillar att vara extremt social på tu man hand, men avskyr att vara det i grupp!

Vad är problemet? Till skillnad från förra TS så är jag översocial ensam. Men uttråkas av de jag sitter med i grupp till den grad att jag nästan måste fejka mina skratt. De märker ofta hur uttråkad jag blir efter ett tag. Deras "skämt" är skit överlag och allt känns krystat. Det slutar med att jag oftast tillhör den tyste. (Orkar jag väga mina ord så att jag inte säger något som de andra eventuellt kommer himla med ögonen åt? Ni fattar nivån, allt är överseriöst. Är jag narcissist eller kan jag bara inte läsa av deras sociala koder? Försökte dra till med ett skämt men det blir ofta för plumpt eller så förstår de det inte och ser ut som livs levande frågetecken (totalt överseriösa människor som inte kan ta ett glimten i ögat skämt). Nej att behöva väga sina ord i vågskål inför överseriösa människor gör att det blir praktiskt taget svårt att inte finna sig obekväm i grupp. Mycket hellre och bättre att köra ensam istället.

Känner igen mig i det du säger. Fast jag är nog inte lika extrem.

samma med mig

Jag känner igen mig mycket i det du skriver, men det går väldigt mycket i variation och i svängar om du förstår vad jag menar.

Du umgås helt enkelt med fel typ av människor. Hitta folk på din nivå eller va själv, finns ingen som helst anledning att umgås med människor man inte kan vara sig själv kring, ingen anledning som är värt besväret iaf.

Man träffar de dagligen då de är jobbkollegor, och man delar ett väldigt litet rum med de, som är det gemensamma "kontoret".

Jag talar knappt i grupp i fruktan om att bli förlöjligad. I konversationer med färre så vågar jag öppna munnen eftersom jag inte kan skämma ut mig inför lika många.

Introvert?

Nej inte alls introvert. Tvärtom. Extrovert. Saken är bara att detta kommer från en inrotad magkänsla. Varje gång jag går ut ur detta personalrum och de är kvar, så känner det som att de snackar om en. Inte gör det mig mer stimulerad i att "njuta" av konversationer runt bordet. Allt känns bara jäkligt krystat. Inklusive atmosfären i rummet. Känns spänt som fasen. Då brukar det ofta vara något lurt. Känns inte roligt att fejka trevlig när man egentligen vill skrika ut, vad fan är problemet! Har ni något så ta det med mig rakt ut istället. Det skulle dock aldrig hända såsom det känns.

Det kanske inte är kollegorna som är "överseriösa" utan du som svänger för långt åt andra hållet? De plumpa skämten kanske har dragits en eller två gånger för ofta eller så känns det helt enkelt trist att försöka socialisera med någon som inte kan dölja hur uttråkade de blir av de andras "fika-tugg".

Vi är många som inte direkt vill spendera våra helger och semestrar med ett gäng halvtorra kollegor men som ändå förstår vidden av ett fungerande socialt samspel på arbetsplatsen och därför kanske skippar det där skämtet som polaren garvade läppen av sig åt.

Hur länge har ni arbetat tillsammans?

Fan vad jag känner igen mig! När du skriver översocial ensam, på vilket sätt? Att du gärna ringer upp en polare när du är själv för att snacka?
Jag har ibland funderat på vad som är "fel" på mig. Jag blir så snabbt mättad i sociala sitationer, tex när jag bjudit över några vänner på fika hemma hos mig. Kan titta på klockan och bli stressad och rastlös och längtar tills de ska hem, alternativt kommer jag med förslag snabbt på vad vi kan göra, sällan jag bara "kan vara" och njuta av kaffet. Vidrigt jobbigt!