Bemöta dejtens barn på bästa sätt

Har under en tid dejtat en kvinna med en dotter på tre år. Jag har själv inga barn och heller inga i min närhet mer än mina vänners. De flesta jag umgås med är i 30-35 års åldern. De har både flickor och pojkar som jag går väldigt bra ihop med. Till saken är ju att detta är något helt annat.

Varför jag frågar här och inte dem är då de vännerna är lite för långt bort från mig för att ta upp det. Jag tycker personligen att det är underbart med barn och får främst bäst kemi med flickor.

Ni som har barn, eller dejtat någon med barn, hur har ni burit er åt? Jag har haft förhållande på sex år, varför denna värld är främmande för mig.

Något mer att tänka på är att jag är många år yngre än både mina vänner och dejten. Jag är helt oerfaren av att seriöst träffa någon på det här viset. Är fullt medveten om att det är känsligare för flickan än för mig, varför jag vill att det går till på ett så bra och smidigt sätt som möjligt.

Tidigare har jag haft turen att flickor har tytt sig till mig de har klängt, pratat och skojat. Jag önskar alltså tips om vad jag kan göra, för att flickan ska känna sig så bekväm som möjligt.

Vi ska på en utomhusaktivitet, bara vi tre.

Det är väl i stort sett ingenting att tänka på.
Hon bestämmer och tillrättavisar när det behövs. Det är inte ditt jobb.
Du behöver bara vara.

Sedan är ju 3 år ingen betydelse, det är problemfritt.
Finns avsevärt mer komplicerade konstellationer.

Håller med föregående skrivare. Bara va dig själv o njut av dina nya bekantskaper.

Jag anser att alla vuxna kan tillrättavisa mina barn så länge de gör det utan att vara full-on nazi.

Det krävs en by för att uppfostra ett barn osv. Däremot ligger det i ts intresse att vara snällare än mamma, men man behöver ju inte vara passiv medan ungen knivmördar sina lekkamrater bara för att "Det är inte mitt jobb".

Om jag omformulerar. Det är hennes huvudansvar att tillrättavisa.
Ha bara aldrig hårdare regler än henne så är det problemfritt

Många barn är naturligt blyga kring nya vuxna. Var inte för ”på” i början. När ni träffas, hälsa först på din dejt så att barnet får en chans att ”kolla in” dig, så att säga, innan du hälsar på barnet. Visa intresse för vad barnet gör och säger men låt barnet komma till dig. Försök inte krama, lyfta eller ex trösta barnet utan att barnet själv har initierat den kontakten. Det kan ta tid och flera träffar eller kan gå fort som attan, det beror på hur just det här barnet är! Barn kan vara avvaktande till en början, det är naturligt och sunt.

Inte för att vara den men man brukar väl inte träffa kidsen när man fortfarande är i dejtingstadiet?
Lätt för barn att bli fäst vid någon och då är det ju dumt om ni hänger intensivt men sen tar det slut om 2-3 månader för att det var inte rätt.

Men men, för att svara på din fråga. Hälsa och presentera dig som du normalt gör, sen backar du undan och fokuserar på mamman och skrattar och tjoar som man normalt gör. Barnet kommer komma när hon/han är redo för nyfikenheten kommer ta över till slut. Helt på barnets villkor, alltså.

Du har haft tur tidigare så du verkar ha ett bra handlag med barn. Du får först se om hon är framåt eller blyg och rätta dig efter det, ta allt i hennes takt. Barn tycker ju ofta om att berätta saker för vuxna så fråga henne om saker hon tycker om att göra t.ex.

Du kommer långt med att vara rolig, påhittig och snäll.

Äh, blir hon motsträvig kan du ju bara köra:

"Hörru, jag knullar din morsa så skärp dig nu!"

Var bara genuin, barn vet exakt när du försöker vara snällare än vad du är.

Vill verkligen tacka för alla era tips. Behöll mitt lugn och normala jag. Visade mig blyg inför tösa som även hon var blyg.

Mamman skickade ett sms att hon var glad över att hennes dotter varit mer framåt än vanligt inför främmande människor, vilket var betryggande.

Ang han eller hon som ovan skrev att man vanligtvis inte träffar barnen i dejtingstadiet är jag konstigt nog överens om. Men jag visade ingen närhet till mamman eller var på inför flickan. Vi kysstes heller inte. Något jag valde att inte ta initiativ till då flickan var vaken. Något jag hoppas att mamman noterade, så att hon inte tolkade det som någon form utav avvisning.

Som sagt. Detta är nya marker för mig och det är därför jag kant yrkas vara så osäker. Men förhoppningsvis är det naturligt. Och jag är nog inte ensam om att överanalyserar saker och ting.