Får ångest av att filosofera

Hejsan

Jag sitter dagligen och filosoferar (tänker alldeles för mycket).
Det har varit intressant förut och har inte varit något problem förut. Men på senaste så jag kommit alldeles för djupt tror jag, min hjärna säger ifrån. Men jag kan inte sluta för det är så intressant och hamnar i några konstiga meta-tankar...

1. Det jag brukar tänka på är att allt är så himla ologiskt! T.ex. att om det finns någonting så måste det alltid ha funnits. En hypotes som jag tänkt är att universum aldrig kommer sluta existera för det kommer gå tillbaka till sitt ursprung för att sedan bli en ny big bang, jag tror det går runt för evigt. Det ger mig ångest för då har allting redan hänt och kommer att hända igen för evigt.

2. En annan sak som ger mig ångest är medvetandet, jag kan inte föreställa mig att dö, för det går inte att föreställa sig att vara utan medvetande, det känns ologiskt att det bara uppstod för att sedan helt plötsligt sluta. Så då vill jag tro på att det finns liv efter döden. Men då kommer problemet att då kommer jag leva för evigt, det vill jag ju inte heller. Jag vill att det ska vara ett mellanting av dessa men det går ju inte.

3. Sedan där här med att världen kanske är en simulation. Hur uppstår ett medvetande i en simulation egentlige, alla känslor man får och så är det en simulation då liksom? Känns omöjligt att man skulle kunna ha känslor och ett medvetande om man är ett program. Eller är vi verkliga fast bara världen är en simulation då? Sedan försöker jag föreställa mig hur det skulle se ut utanför simulationen och varför de skapat en simulation.

De här hypoteserna har ingenting med varandra att göra det är bara de här grejerna som brukar ge mig ångest när jag tänker på det. Jag tror att det som ger mig ångest är att allt i världen känns så ologiskt och jag kan verkligen inte förstå mig på det eller föreställa mig det!

Vad ska jag göra? Fortsätta filosofera tills jag hittar min sanning, eller bara släppa det? Jag har skitsvårt att släppa saker, så någon får berätta för mig hur man gör det hehe.

Ni får såklart filosofera vidare om ni vill! Är ju så intressant även om det ger mig dåliga känslor ibland.

Jag tror nog att jag bara ville skriva av mig lite grann så att slipper ha det i tankarna hela tiden.

Är tacksam för alla positiva svar. Är det något drygt så kan ni gärna låta bli att svara

Tack på för hand I guess.

Skulle inte kalla det filosofi utan för tankemasturbation och trams. Många tenderar till att tro att filosofi är allmänt trams som man kan hitta på, det är det absolut inte. Det är bra mycket mer strukturerat. Det handlar om att strukturera information och med logik komma fram till en slutsats som man kan använda för att leva ett bättre liv, om man inte kan applicera filosofin så är den närmaste värdelös och du saknar både teser och slutsatser och kommer med halvlöjliga tankeexperiment.

1. Det ger dig ångest över att du inte har kontroll över universum, varför? När du är död så kommer ingenting att spela någon roll ändå så varför fokuserar du på det för?

2. Döden är samma sak som innan du föddes. Mådde du dåligt innan du föddes? Hade du samma löjliga resonemang innan du föddes?

3. Även om det skulle vara en simulation, vad skulle det spela för roll för dig? Det är nuet och din egna vilja du har kontroll över.

Detta hör hemma i psykisk hälsa och inte filosofi.

Kan relatera till problemet, dessvärre är det så att så länge man underhåller fantasi så kommer det alltid att finnas en avsaknad av verklig fakta. Du får hitta njutningen i tänkandet utan att kräva ett resultat, ungefär som att ha en diskussion för diskussionens skull.

Vill du lära dig att uppnå tankefrihet för att slippa undermedvetna tankar så måste du byta till mental träning, typ meditation, man kan inte tänka sig ifrån tänkandet.

Det som ger mig ångest är att försöka att förstå innebörden av att vara död i evigheter.

Som att vara medvetslös för alltid.

Det ger mig ångest.

Ja meditation brukar hjälpa mig. Men brukar nästan alltid komma tillbaka till det senare.
Det brukar vara så att jag kommer på mig själv att jag inte tänkt så mycket den senaste tiden och så börjar det på ruta ett igen.

Jag tränar några gånger i veckan och försöker gå varje dag så att jag inte blir stillasittande.

Samma här, jag försöker föreställa mig men det går inte och jag kan inte acceptera att jag en dag inte kommer existera...

Var lite svårt att skriva ner mina tankar. Hade du diskuterat med mig face to face så hade du nog blivit nyfiken på hur jag tänkte.

1. och 2. Jag kan inte riktigt acceptera att jag en dag inte kommer existera och att livet är så meningslöst, därför får jag ångest av det. Vi människor är olika och du har säkert lätt att acceptera det.

3. Samma sak där, livet är meningslöst och det ger mig ångest.

Tog fram wikipedia sida om filosofi:
"Filosofi, från grekiskans philosophía (φιλοσοφία), "vän till visdom", är en intellektuell disciplin som kritiskt studerar de mest grundläggande frågorna. "Finns det någon verklighet utanför mina tankar?", "Vad är kunskap?", "Vad är sanning?", "Vad gör en handling värdefull?", "Har människor och djur värde och är de i så fall lika eller olika?", "Vad är tid?" är frågor som traditionellt har ställts inom filosofin."

Jag fantiserar för att sedan försöka sätta fantasin i verkligheten. Sedan frågar jag ju dagens "verklighet" som de flesta ser på verkligheten. Det räknas väl som filosofi?

Nu glömde jag sätta logiken på mina hypoteser eller hjärnmasturbation/trams som du så fint kallar det för.

Ditt tänk va mitt tänk när jag slutat 9:e klass och supandet va i fokus. Så va det i ungefär 3-4 år sen va de inte roligt längre. Folk dog, hamnade i fängelse eller fick psykos.
Ditt umgänge passar inte dig, så är det bara. Du måste bryta dig loss.

Rök mer cannabis, blir så för mig med om jag inte blir tillräckligt bäng.

Jag tänker också dagligen på de sakerna som du nämnde bland annat. Döden har jag stundvis problem med. Det är helt omöjligt att föreställa sig en icke-existens. "Tillståndet" innan födsel är inte samma sak eftersom det fick ett slut när vi föddes. Dödens icke-existens kommer att vara för evigt.

Jag har fortfarande en majoritet av livet kvar men det är ingen tröst. För varje sekund som går så kommer döden närmare och när den väl är framme så finns det inget att göra.

Vad tycker du behövs uppfyllas för att livet inte ska vara meningslöst?
Vilka gränslösa krav måste vårt släkte kunna nå för att i din hjärna ska tycka att allt är frid och fröjd i stället?

Har nyligen precis börjat tänka som TS och får upp dessa konstiga tankar i huvudet , Har sjuk ångest över att jag en dag inte kommer existera längre och bara sova för evigt...det går liksom inte...