Pekka Heino genomdrev upphörande av kyrkklockor vid Kungsholms kyrka och vill ta steget vidare.
Så sorgligt!
"[K]yrkklockornas inringning berör bara en handfull personer": Sverige må vara ett av världens mest sekulariserade länder, men det är fortfarande några hundratusen svenskar som fortfarande går i kyrkan. Den som bara går i kyrkan på julafton, juldagen, påsknatten eller någon annan stor högtid kommer ofta finna en knökfull kyrka.
Det här är bara ett av flera exempel på försök att tvätta bort korsets tecken från stadslivet och det offentliga rummet. Ifall vi lyckas med det står vi snart utan en historia och utan ett meningsfullt språk med spår av det förflutna. Svenskan, liksom de flesta andra europeiska språk gissar jag, hämtar mycket av sin kraft, sitt bildspråk, ordspråk, talesätt från kristendomens stora berättelser, dess text- och bildvärld. Ifall du aldrig har läst i Bibeln: läs de två första Moseböckerna och några av evangelierna och du kommer se varifrån en stor del av ditt språk kommer. De bibliska författarna och svenska bibelöversättare har kanske mer än några andra danat det svenska språkets innehåll. Utan allt detta fäderneärvda kommer vi bli kulturellt sett oändligt mycket fattigare. Våra språk har mättats genom årtusenden av människors användning av det och de är så rika som de är eftersom människor fyllt orden med hela tiden djupare betydelser, byggt korsvägar mellan dem och andra ord. Språken genljuder av de berättelser som de är bärare av, som upprätthåller dem och skänker tillvaron mening. Stadsbilden är berikat av det förflutna och ger oss en känsla av att befinna oss i ett historiskt rum som övergår vår egen existens, som fanns där innan oss och ger vår egen erfarenhet ett historiskt djup. Ifall vi förtunnar detta stympar vi oss själva, själsligen och kulturellt.
Egentligen är det här självklara saker. De flesta, eller en stor del, håller med mig. Annars skulle inte så väldigt många, också de som inte är bekännande kristna, besöka ansenliga kyrkor när de reser omkring i världen, gå på konserter i kyrkan för att höra den musik som skapats utifrån kyrkans föreställningsvärld, och så vidare.
Jag gillar Torbjörn Elenskys ord om denna fråga:
Så fina ord från en ateist!
https://www.dagen.se/nyheter/pekka-h...vShxdtpAAUwabw
Så sorgligt!
"[K]yrkklockornas inringning berör bara en handfull personer": Sverige må vara ett av världens mest sekulariserade länder, men det är fortfarande några hundratusen svenskar som fortfarande går i kyrkan. Den som bara går i kyrkan på julafton, juldagen, påsknatten eller någon annan stor högtid kommer ofta finna en knökfull kyrka.
Det här är bara ett av flera exempel på försök att tvätta bort korsets tecken från stadslivet och det offentliga rummet. Ifall vi lyckas med det står vi snart utan en historia och utan ett meningsfullt språk med spår av det förflutna. Svenskan, liksom de flesta andra europeiska språk gissar jag, hämtar mycket av sin kraft, sitt bildspråk, ordspråk, talesätt från kristendomens stora berättelser, dess text- och bildvärld. Ifall du aldrig har läst i Bibeln: läs de två första Moseböckerna och några av evangelierna och du kommer se varifrån en stor del av ditt språk kommer. De bibliska författarna och svenska bibelöversättare har kanske mer än några andra danat det svenska språkets innehåll. Utan allt detta fäderneärvda kommer vi bli kulturellt sett oändligt mycket fattigare. Våra språk har mättats genom årtusenden av människors användning av det och de är så rika som de är eftersom människor fyllt orden med hela tiden djupare betydelser, byggt korsvägar mellan dem och andra ord. Språken genljuder av de berättelser som de är bärare av, som upprätthåller dem och skänker tillvaron mening. Stadsbilden är berikat av det förflutna och ger oss en känsla av att befinna oss i ett historiskt rum som övergår vår egen existens, som fanns där innan oss och ger vår egen erfarenhet ett historiskt djup. Ifall vi förtunnar detta stympar vi oss själva, själsligen och kulturellt.
Egentligen är det här självklara saker. De flesta, eller en stor del, håller med mig. Annars skulle inte så väldigt många, också de som inte är bekännande kristna, besöka ansenliga kyrkor när de reser omkring i världen, gå på konserter i kyrkan för att höra den musik som skapats utifrån kyrkans föreställningsvärld, och så vidare.
Jag gillar Torbjörn Elenskys ord om denna fråga:
Citat:
"Finns det ett svenskt kulturarv. Ja, säger jag. Bör det bevaras? Öh... varför skulle det inte vara värdefullt nog att bevaras? Bevara betyder inte gjuta in i plast, inte gömma på museum, inte fridlysa mot påverkan och förnyelse.
Det svenska kulturarvet är nordeuropeiskt, men den som promenerar i t ex Gamla stan ser genast att det är även t ex romerskt. Så många av husen där är nordligare variationer på sydeuropeisk barock att det är rätt lätt för en svensk att känna sig hemma även i Rom. Släktskapen är uppenbar.
När jag för länge sen jobbade på Medeltidsmuséet som helgvaktmästare, och promenerade genom Gamla stan till Helgeandsholmen, hände det om söndagarna ibland att jag passerade stadsholmen precis när alla kyrkklockorna samtidigt ringde till mässan. Jag var ateist då som nu, men tyckte det var ett underbart ljud, en sorts konsert som pågått sedan mer än 700 år just här, och ännu längre i andra delar av landet. Inte ett ljud som går att jämföra med glassbilen eller allmänt buller. Utan en del av vår ljudande kulturtradition som levt vidare genom många århundraden. Jag hoppas få höra det i Stockholm, liksom i Rom, så länge jag lever."
Det svenska kulturarvet är nordeuropeiskt, men den som promenerar i t ex Gamla stan ser genast att det är även t ex romerskt. Så många av husen där är nordligare variationer på sydeuropeisk barock att det är rätt lätt för en svensk att känna sig hemma även i Rom. Släktskapen är uppenbar.
När jag för länge sen jobbade på Medeltidsmuséet som helgvaktmästare, och promenerade genom Gamla stan till Helgeandsholmen, hände det om söndagarna ibland att jag passerade stadsholmen precis när alla kyrkklockorna samtidigt ringde till mässan. Jag var ateist då som nu, men tyckte det var ett underbart ljud, en sorts konsert som pågått sedan mer än 700 år just här, och ännu längre i andra delar av landet. Inte ett ljud som går att jämföra med glassbilen eller allmänt buller. Utan en del av vår ljudande kulturtradition som levt vidare genom många århundraden. Jag hoppas få höra det i Stockholm, liksom i Rom, så länge jag lever."
Så fina ord från en ateist!
https://www.dagen.se/nyheter/pekka-h...vShxdtpAAUwabw
