Citat:
Ursprungligen postat av
Cannibalization
Jag vet inte, jag upplever det som så svårt att vara en del av något. Oavsett vad det gäller. Känner mig främmande bland mina syskon och familj också.
Jag har hobbies, men allt handlar om drömmar (måla, spela spel, film, musik) sådant som är abstrakt i förhållande till att umgås med andra. Det är då jag "fungerar" så att säga.
Det jag menar med att inte orka vara människa är väl att jag börjar vackla i mina tankar kring om det ens är lönt att fortsätta vara kvar här. Men samtidigt så vill jag inte göra andra illa, som min mor och mina syskon t.ex.
Hmm, kan känna igen mig i det där.
Finns det möjlighet för dig att prata med din familj?
Lite mer intimt menar jag, öppna upp sig för varandra om sina känslor och så?
Kan vara en bra start.
Har tanken att gå på gym någonsin slagit dig?
Börjat gå ganska nyligen och jag måste säga att det får mig att må betydligt mycket bättre
vet inte om jag skulle kalla det en hobby dock, på ett sätt är det ju det.
Du saknar socialt umgänge då?
Testat gå på festivaler och annat? Lärt känna mycket folk på diverse spelningar och liknande.
Baren kan man också träffa nytt folk på, handlar främst om att bjuda på sig själv och vara öppen för andras invit
På gymmet går det att lära känna folk också, dock inget som jag gjort personligen.
Att söka sig till någon förening eller politisk rörelse skadar ju inte heller.
Jodå, livet är värt att leva ända in i slutet (såvida du inte lider av någon hemstk smärtsam och kronisk sjukdom)
Har du några mål i livet? Det är vad som gör livet värt att leva, känslan av att det finns en riktning.