Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
  • 1
  • 2
2018-10-19, 23:57
  #1
Medlem
Cannibalizations avatar
Jag sitter här och lyssnar på musik och dricker. Och det är första gången på flera veckor som jag överhuvudtaget kan slappna av.

Jag förstår inte hur ni andra klarar av att leva tillsammans? Får ni inte ångest?

Jag får det iallafall, och det med besked. Jag orkar inte vara människa längre, eller åtminstone tänkande och kännande varelse. Det är bara ett ändlöst lidande tillsammans med er andra. Varendaste dag.

Jag är så låst i mig själv så att det är patetiskt. Jag förstår det ju själv, så det måste vara uppenbart för er andra då?

Det finns inget ömsesidigt, ingen ödmjukhet eller kärlek. Allt sådant är bortom mig, jag känner det inte ifrån er sida.

Varför är det så? Vad gör jag för fel?

Snälla, hjälp mig förstå.
Citera
2018-10-20, 00:06
  #2
Medlem
Tungsmets avatar
Det enda som jag tänker kan hjälpa är väl att göra just det som man inte är bekväm med / inte pallar och lära sig att leva med det, lättare sagt än gjort dock.

Sitter i en liknande sits där jag helt enkelt inte orkar vara social, skulle däremot inte säga att jag inte orkar vara människa.

Men du, har du hobbies / annat kul att göra om dagarna samt rutiner? Blir ganska lätt att falla in i dåliga tankebanor, känna sig väldigt tråkig och kall när man sitter och gör ingenting dag ut och dag in
__________________
Senast redigerad av Tungsmet 2018-10-20 kl. 00:10.
Citera
2018-10-20, 00:16
  #3
Medlem
Cannibalizations avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Tungsmet
Det enda som jag tänker kan hjälpa är väl att göra just det som man inte är bekväm med / inte pallar och lära sig att leva med det, lättare sagt än gjort dock.

Sitter i en liknande sits där jag helt enkelt inte orkar vara social, skulle däremot inte säga att jag inte orkar vara människa.

Men du, har du hobbies / annat kul att göra om dagarna samt rutiner? Blir ganska lätt att falla in i dåliga tankebanor, känna sig väldigt tråkig och kall när man sitter och gör ingenting dag ut och dag in

Jag vet inte, jag upplever det som så svårt att vara en del av något. Oavsett vad det gäller. Känner mig främmande bland mina syskon och familj också.

Jag har hobbies, men allt handlar om drömmar (måla, spela spel, film, musik) sådant som är abstrakt i förhållande till att umgås med andra. Det är då jag "fungerar" så att säga.

Det jag menar med att inte orka vara människa är väl att jag börjar vackla i mina tankar kring om det ens är lönt att fortsätta vara kvar här. Men samtidigt så vill jag inte göra andra illa, som min mor och mina syskon t.ex.
Citera
2018-10-20, 00:23
  #4
Medlem
Zaedrewss avatar
Du kan vara trygg i att du har sådana känslor. Det innebär att du är i grunden en social människa och inte en eremit. En riktig eremit hade gett fasen att ens resonera kring saker som du gör än mindre tala öppet om dessa känslor. Så orka vidare, du är inte direkt ensam att resonera som du gör. Det gör alla människor gång efter annan. Lösning som föregående talare hitta intressen att engagera sig i är ett bra tips. Där kommer man givet hitta likasinnade som utåt hatar mänsklig kontakt men hemskt gärna vill ha det.
__________________
Senast redigerad av Zaedrews 2018-10-20 kl. 00:26.
Citera
2018-10-20, 00:26
  #5
Medlem
kraftfoders avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Cannibalization
Jag vet inte, jag upplever det som så svårt att vara en del av något. Oavsett vad det gäller. Känner mig främmande bland mina syskon och familj också.

Jag har hobbies, men allt handlar om drömmar (måla, spela spel, film, musik) sådant som är abstrakt i förhållande till att umgås med andra. Det är då jag "fungerar" så att säga.

Det jag menar med att inte orka vara människa är väl att jag börjar vackla i mina tankar kring om det ens är lönt att fortsätta vara kvar här. Men samtidigt så vill jag inte göra andra illa, som min mor och mina syskon t.ex.

Inga konstiga tankar alls du har, ibland känner man sig förbisedd.

Själv umgås jag varje dag med i alla fall 100 pers. Detta lågt räknat, snarare 500 pers. I jobbet då.
Personligen/privat så är det väl runt 10-20, familjen oräknat. Dagens "liv" så är alla upptagna med "sitt", och ska skynda iväg till något annat, jag själv är nog likadan.. När jag tänker efter.

Men uppskattar VÄLDIGT mycket tiden när jag "är för mig själv", någon enstaka timme om dagen i bästa fall..

"Du, det går över". -Mitt råd till dig. Du är i en svacka, och det blir nog bättre ska du se.
(Ungefär som att det inte regnade på hela sommaren, nu "regnar det för ofta"..)

När jag inte "orkar med människor" tar jag en promenad själv i naturen. Brukar "bota" problemet..
Citera
2018-10-20, 00:29
  #6
Medlem
Tungsmets avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Cannibalization
Jag vet inte, jag upplever det som så svårt att vara en del av något. Oavsett vad det gäller. Känner mig främmande bland mina syskon och familj också.

Jag har hobbies, men allt handlar om drömmar (måla, spela spel, film, musik) sådant som är abstrakt i förhållande till att umgås med andra. Det är då jag "fungerar" så att säga.

Det jag menar med att inte orka vara människa är väl att jag börjar vackla i mina tankar kring om det ens är lönt att fortsätta vara kvar här. Men samtidigt så vill jag inte göra andra illa, som min mor och mina syskon t.ex.

Hmm, kan känna igen mig i det där.
Finns det möjlighet för dig att prata med din familj?
Lite mer intimt menar jag, öppna upp sig för varandra om sina känslor och så?
Kan vara en bra start.

Har tanken att gå på gym någonsin slagit dig?
Börjat gå ganska nyligen och jag måste säga att det får mig att må betydligt mycket bättre
vet inte om jag skulle kalla det en hobby dock, på ett sätt är det ju det.

Du saknar socialt umgänge då?
Testat gå på festivaler och annat? Lärt känna mycket folk på diverse spelningar och liknande.
Baren kan man också träffa nytt folk på, handlar främst om att bjuda på sig själv och vara öppen för andras invit
På gymmet går det att lära känna folk också, dock inget som jag gjort personligen.
Att söka sig till någon förening eller politisk rörelse skadar ju inte heller.

Jodå, livet är värt att leva ända in i slutet (såvida du inte lider av någon hemstk smärtsam och kronisk sjukdom)

Har du några mål i livet? Det är vad som gör livet värt att leva, känslan av att det finns en riktning.
__________________
Senast redigerad av Tungsmet 2018-10-20 kl. 00:33.
Citera
2018-10-20, 00:31
  #7
Medlem
Cannibalizations avatar
Citat:
Ursprungligen postat av kraftfoder
Inga konstiga tankar alls du har, ibland känner man sig förbisedd.

Själv umgås jag varje dag med i alla fall 100 pers. Detta lågt räknat, snarare 500 pers. I jobbet då.
Personligen/privat så är det väl runt 10-20, familjen oräknat. Dagens "liv" så är alla upptagna med "sitt", och ska skynda iväg till något annat, jag själv är nog likadan.. När jag tänker efter.

Men uppskattar VÄLDIGT mycket tiden när jag "är för mig själv", någon enstaka timme om dagen i bästa fall..

"Du, det går över". -Mitt råd till dig. Du är i en svacka, och det blir nog bättre ska du se.
(Ungefär som att det inte regnade på hela sommaren, nu "regnar det för ofta"..)

När jag inte "orkar med människor" tar jag en promenad själv i naturen. Brukar "bota" problemet..

Jo jag bidar min tid just nu. Men det här är något som återkommer för mig. Jag var rätt glad för en tid sedan, men sen fick jag en dipp igen. Men jag är nog aldrig sådär bra och glad som ni andra tycks vara i mina ögon.

Jag älskar för övrigt att promenera i skogen. Jag gjorde det förra söndagen, tidigt på morgonen och förvånades över hur glada motionärerna var att säga "hej!" och "godmorgon!", det gjorde mig lite glad.
Citera
2018-10-20, 00:42
  #8
Medlem
kraftfoders avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Cannibalization
Jo jag bidar min tid just nu. Men det här är något som återkommer för mig. Jag var rätt glad för en tid sedan, men sen fick jag en dipp igen. Men jag är nog aldrig sådär bra och glad som ni andra tycks vara i mina ögon.

Jag älskar för övrigt att promenera i skogen. Jag gjorde det förra söndagen, tidigt på morgonen och förvånades över hur glada motionärerna var att säga "hej!" och "godmorgon!", det gjorde mig lite glad.

Miljöombyte, så kort "ombyte" som att ta en promenad i naturen, gör en väldigt gott. Skingrar tankarna en stund i alla fall. Så gör jag för att hålla mig "frisk" och orka med.
(Fått ner mitt höga blodtryck till "normalt", bara den grejen är guld värt!)

Kolla också om det finns "tråkmånsar" omkring dig, sådana som bara belastar dig med krav, är "gnällmaskiner". Upptäckte detta för många år sedan att min dåvarande flickvän/sambo bara var en "kravmaskin"/gnällmaskin, oavsett hur bra jag var mot henne. Gjorde slut med tjejen (oerhört snygg men ändå inte värt det) var något av det bästa jag gjort för mitt eget välbefinnande.
Göra slut alltså med henne avses då.

Kolla alltså din omgivning, om de kanske ställer orimliga krav på dig!
Citera
2018-10-20, 00:44
  #9
Medlem
Cannibalizations avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Tungsmet
Hmm, kan känna igen mig i det där.
Finns det möjlighet för dig att prata med din familj?
Lite mer intimt menar jag, öppna upp sig för varandra om sina känslor och så?
Kan vara en bra start.

Har tanken att gå på gym någonsin slagit dig?
Börjat gå ganska nyligen och jag måste säga att det får mig att må betydligt mycket bättre
vet inte om jag skulle kalla det en hobby dock, på ett sätt är det ju det.

Du saknar socialt umgänge då?
Testat gå på festivaler och annat? Lärt känna mycket folk på diverse spelningar och liknande.
Baren kan man också träffa nytt folk på, handlar främst om att bjuda på sig själv och vara öppen för andras invit
På gymmet går det att lära känna folk också, dock inget som jag gjort personligen.
Att söka sig till någon förening eller politisk rörelse skadar ju inte heller.

Jodå, livet är värt att leva ända in i slutet (såvida du inte lider av någon hemstk smärtsam och kronisk sjukdom)

Har du några mål i livet? Det är vad som gör livet värt att leva, känslan av att det finns en riktning.

Jag har dålig kontakt med min syster, men hon vet att jag mår dåligt ibland. Min far bryr sig i princip inte alls, men det är samma för alla oss syskon på den punkten. Tror inte att han ville ha barn egentligen.

Mamma är rätt känslig, så jag håller gärna en fasad för henne.

Brorsan och jag pratar. Han vet att jag har självmordstankar. Men det är ju svårt sånt där.


Jag går inte på gym, men jag tränar hemma. Håller mig i form och så. Äter bra och tar hand om mig, för det mesta. Sen händer det att jag dippar, som ikväll, och dricker för att dämpa ångesten. Det är inte mycket alls. Mycket mindre än vad de flesta drar i sig på en krogrunda, men ändå.

Jag har så svårt för tillställningar och sociala sammanhang. Blir alltid den tysta som inte säger nåt. och väl jag säger något så lyssnar ändå ingen. Så känns det iaf.

Jag har en del mål i livet. Jag målar och skulpterar bla, men det säljer inte så. Annars hade jag gärna träffat någon och bildat familj, men ingen verkar intresserad av mig. Och de jag har träffat har försvunnit på olika sätt.

Mitt livs kärlek fann en annan och lämnade mig, t.ex. Jag tänker dock på henne fortfarande, trots att det gått många år nu. Jag har haft svårt att bli kär i någon ens efter henne, eftersom jag jämför alla nya med hur hon var.
Citera
2018-10-20, 00:52
  #10
Medlem
Cannibalizations avatar
Citat:
Ursprungligen postat av kraftfoder
Miljöombyte, så kort "ombyte" som att ta en promenad i naturen, gör en väldigt gott. Skingrar tankarna en stund i alla fall. Så gör jag för att hålla mig "frisk" och orka med.
(Fått ner mitt höga blodtryck till "normalt", bara den grejen är guld värt!)

Kolla också om det finns "tråkmånsar" omkring dig, sådana som bara belastar dig med krav, är "gnällmaskiner". Upptäckte detta för många år sedan att min dåvarande flickvän/sambo bara var en "kravmaskin"/gnällmaskin, oavsett hur bra jag var mot henne. Gjorde slut med tjejen (oerhört snygg men ändå inte värt det) var något av det bästa jag gjort för mitt eget välbefinnande.
Göra slut alltså med henne avses då.

Kolla alltså din omgivning, om de kanske ställer orimliga krav på dig!

Jag skulle kanske behöva göra den där "berömda" resan alla pratar om?

Resa någonstans på egen hand och bara uppleva saker? Men jag gillar inte sånt direkt. Jag har fått det tipset tidigare dock. Men jag vet inte.


Tråkmånsar finns det inte många, skulle vara min far då, men han har redan avvisat mig, så. Jag vet inte varför jag bryr mig så mycket om det trots allt? Jag vill nog ändå ha en pappa som bryr sig, men samtidigt står jag på mig och vägrar vara ett offer inför honom.
Citera
2018-10-20, 01:06
  #11
Medlem
kraftfoders avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Cannibalization
Jag skulle kanske behöva göra den där "berömda" resan alla pratar om?

Resa någonstans på egen hand och bara uppleva saker? Men jag gillar inte sånt direkt. Jag har fått det tipset tidigare dock. Men jag vet inte.


Tråkmånsar finns det inte många, skulle vara min far då, men han har redan avvisat mig, så. Jag vet inte varför jag bryr mig så mycket om det trots allt? Jag vill nog ändå ha en pappa som bryr sig, men samtidigt står jag på mig och vägrar vara ett offer inför honom.

Föräldrar är bara människor, och har sina fel och brister, precis som vi.
Mitt tips är att ta korta vardagliga pauser, exempelvis en promenad i naturen/"ute" räcker också vid tidsbrist. Otroligt nog, så räcker dessa promenader bra för mitt välbefinnande, så det kan i alla fall vara värt att prova. (Det kan vara tidsmässigt rätt korta promenader i naturen, kanske en halvtimme eller så mitt i veckan, gärna längre på helgerna när man har tid).

(Med "tråkmånsar" menar jag folk som "bara ställer krav och gnäller", inte tråkmånsar att de är dåliga komiker eller sådant).
Citera
2018-10-20, 01:11
  #12
Medlem
Cannibalizations avatar
Citat:
Ursprungligen postat av kraftfoder
Föräldrar är bara människor, och har sina fel och brister, precis som vi.
Mitt tips är att ta korta vardagliga pauser, exempelvis en promenad i naturen/"ute" räcker också vid tidsbrist. Otroligt nog, så räcker dessa promenader bra för mitt välbefinnande, så det kan i alla fall vara värt att prova. (Det kan vara tidsmässigt rätt korta promenader i naturen, kanske en halvtimme eller så mitt i veckan, gärna längre på helgerna när man har tid).

(Med "tråkmånsar" menar jag folk som "bara ställer krav och gnäller", inte tråkmånsar att de är dåliga komiker eller sådant).

En sak jag verkligen uppskattar med platsen, staden där jag bor nu är skogen. Jag borde kanske vara mer där?

Jag känner bara att det inte finns någon vän, eller käresta. Ingen fast punkt, och jag vet att det är upp till mig och enbart mig att finna denna någon.

Men samtidigt, jag vet inte. Jag vet inte om jag orkar eller klarar av att vara en dräglig person själv?
Citera
  • 1
  • 2

Stöd Flashback

Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!

Stöd Flashback