Varför är jag som jag är?

Jo det där låg väldigt nära till något jag har läst på om innan. Jag har försökt att försöka undvika att ta med min telefon överallt, och jag upplever det som skönt att vara utan det, det skapar ett lugn. Känner liksom efter att jag suttit och läst en bok i 30-40 min, -åh just det, där borta på bordet ligger min telefon. Och det första som slår mig är inte att titta på någon notifikation.

Jag har även provat no-fap, för att sluta göda mitt belöningssystem. Gick i 56 dagar och har inte tittat på snusk sedan dess i princip. Har aldrig riktigt varit beroende av det, det som hör till gör jag inte heller så frekvent. Jag tyckte deras hypotes var trams men absolut att det inte är bra att kolla på för mycket naket.

Har sprungit 2 gånger i veckan tidigare i år, dock springer jag extremt långsamt. Min far tror inte ens att det är sant, ändå blir jag extremt andfådd, men inte så andfådd att jag inte orkar gå upp för trappen, får då känns det som jag bara vill lägga mig ned och dö.

Jag har fått höra nu på senare år att min far aldrig riktigt har varit direkt berömmande av sig till sina barn(mina föräldrar är skilda). Jag minns att han alltid talade om konsekvenserna när jag var yngre och när jag gjorde något dumt så skulle jag allt få ta konsekvenserna. Så jag tror jag har fått höra att jag gjort något dumt, men kanske inte "tillräckligt?" Vad vet jag. Men jag tolkar det som att jag aldrig riktigt blivit pushad uppåt tillräckligt istället.

Men hur kan jag vet det? Jag har ju inte direkt någon forskning eller mätning på hur mycket barn generellt sätt blir berömda på? Och nu tänker jag också, "Hur är det bästa sättet att berömma på?" "När ska man berömma eller inte?" Allt beror på ett antal olika faktorer, nej jag orkar inte...

Ja vad skönt, jag tänker väl att sådant här cirkulerar runt andra människors tankar också. Men jag verkar ta till mig allt något extra och grubblar över allt sådant här.
Känns typ som om jag borde ta nån drog så att jag blir mer accepterande, eller något. Vad fan.

Ja, no joke. Jag borde göra det, jag ska se till att göra det. Men just nu kan jag inte, men om några veckor kan jag.

Det ska du INTE. Går du igång med droger också så kommer inte precis dina tankar att bli ”bättre”, slarvigt uttryckt.
Ring vårdcentral och boka en tid med läkare. Säg att du skulle behöva samtalsstöd för att resonera om hur du ser på dig själv och livet.
Att grubbla ensam är inte framgångsrikt. Tror du ganska enkelt med rätt stöd skulle kunna se på tillvaron på ett mer positivt sätt.

Hur har familjeförhållandena sett ut? Fick du kärlek och uppmuntran som barn? Minns du om du kände dig trygg under din uppväxt, eller förekom emotionell manipulation och andra kränkningar? I så fall rekommenderar jag att du läser på om emotional abuse. Det finns många bra filmer på youtube som fördjupar sig i ämnet och rådger effektiva tillvägagångssett för att bearbeta sådant trauma. Om dina föräldrar däremot inte var narcissister och allt var frid och fröjd, då kan du bortse från den här posten.

tack, Kanske skulle vara bra ja, har varit till psykolog i min ungdom under en tid då jag deppig. Tackade nej till deras piller och tycker än idag att jag gjorde rätt i det.
Jag försöker hitta positivitet med hjälp av meditation, gör det varje dag. Än så länge endast 5 minuter.

Skilda föräldrar så långt som jag minns. Levde i det som om det vore normalt tills jag insåg att samma väska med packade grejer i åkte med mig fram och tillbaka varje vecka när jag bytte förälder. Då var jag mycket ung fortfarande, 5-6 år kanske.
Stora kontraster mellan min mor och far. Den ena är mycket ordningsam medan den andra var motsatsen till det. Vilket gjorde att jag upplevde stora skillnader hela tiden. Den ena föräldern har gått i väggen x antal gånger och var väldigt ostabil, vilket även drabbade mig. Bott i en röra och det brydde jag mig i sig inte mycket om då jag kunde spela hur mycket tv-spel som jag ville när jag var hos den föräldern. Men att bo där det är kaos omkring sig borde ge spår...
Minns dock att det nästan alltid fanns mat till bordet till mig där, men vet att det förekom missar nu i efterhand.
Av denne föräldern fick jag nog beröm, men jag gjorde inte mycket särskilt vettigt då minns jag då jag bara satt och spelade dagarna. Skolan gick jag i och hade vänner där, men ville inte ta hem vänner till mitt ena för det var pinsamt när det var kaos, förståeligt.

Av den andre föräldern kan jag nog förstå att jag inte fått speciellt mycket uppmuntran då jag vet att dennes uppväxt har varit väldigt nedlåtande. Varit minst bland syskonen och ofta påpekad att denne är sämst/dålig. Av både dennes far och äldsta bror.

Detta borde då ha satt spår i förälderns uppfostran trots att det är indirekt. Jag har haft några utbrott när jag var yngre och fick gå till kuratorn för att den ena föräldern tog ifrån mig mitt Xbox. Kände att mitt Xbox var min flykt; men från vad?
Var hos skolkuratorn och tillslut kom vi fram till att jag var ledsen över min då nyss bortgångna farfar. Men jag tror inte det var det egentligen än idag. Dåvarande ålder runt 7-8 år.

EDIT:
Men överlag tror jag jag har haft en förhållandevis bra uppväxt. Har ju aldrig varit utan mat pågrund av pengarbrist, eller har varit med om våld eller något värre mot mig. Dock har det väl varit lite emotionellt instabilt, men det borde gro igen nu när man är äldre. Borde inte vara något som ärrat mig tillskillnad från vissa andra hemska handlingar barn kan utsättas för.

Det där är fittaktigt beteende och typiskt för narcissistiska föräldrar. När någon belastar sitt barn med allt jobbigt som hen har genomlidit så visar det bara på att denne anser sig vara viktigare än barnet.

Att det fanns mat, kläder och leksaker är i över huvud taget ingen garanti för att de emotionella behoven tillgodosågs ens på de mest basala planen.

Du beskriver mest familjens materiella förehavanden under din uppfostran. Det säger mig i stort sett ingenting. Försök att se det så objektivt som möjligt och jämför med hur vänner/andra jämnåriga behandlades av sina päron. Såklart svårt att veta vad som sades på deras middagar och familjeutflykter etc., men lite inblick torde du ha haft om ni umgicks på fritiden.

Av det jag har skrivit av mig här så ger ni ju en objektiv bedömning. Vilket jag varken kan bekräfta eller förneka. Ni har inte sett hela min uppväxt vilket gör det svårt för mig att kunna dra en slutsats om jag har haft det svårt eller inte. Men jag menar det inte så att de poängerna jag får är ogiltiga. Ni gör den bästa bedömningarna utifrån min text. Aja detta blev svårt väldigt fort...

Men till det du menar med att jag skulle fått tillräckligt med "kärlek" eller uppmärksamhet. Så ska jag försöka se det utifrån min situation vs mina kamraters.

Jag har större delen av min uppväxt känt att jag inte haft en riktig familj, och att jag skulle vilja uppleva det. Jag har alltid himlat med ögonen när folk säger "family first" osv för jag har känt att jag knappt haft nån, jag har alltid förnekat det i varje fall. Har varit avundsjuk på mina kamrater under uppväxten att de har haft en bättre relation med sina föräldrar och familj än mig.

Dock ska jag poängtera att jag har varit ute på utflykter med både min mor och min far. Längdskidresor som jag har tyvärr ofta avskytt, och blivit tvingad till. Som i sig borde stärka relationen med föräldern. Har ofta fått hjälpt till mycket i hemmet och hjälpa min far/mor (en av dem mest), det också oftast emot min vilja för jag ville ju inte göra tråkiga saker. Ofta då fick jag höra att det skulle vara ömsesidigt, så om jag inte hjälpte till så förtjänade jag inte någon speciell hjälp tillbaka. De båda skilda föräldrarna har ofta varit ensamstående så jag har inte drabbats av att det har varit en okänd människa med som har gjort att jag känt mig otrygg.

Borde finnas mer att skriva och jämföra med mina kamrater under min uppväxt, men har svårt att få fram mer nu. Inte det bästa svaret på det du sökte...

https://m.youtube.com/watch?v=A5fw-IT_phU

Kolla så du inte har diabetes.