Hej Flashback!
Jag har på senare tid insett hur jävla snett det gått för mig och att jag troligtvis aldrig kommer bli bra igen.
Min historia är lång, men kan väl säga att det värsta varit de senaste 6 åren, ungefär när jag fyllde 18 började det gå rejält utför.
Har varit väldigt mycket fram och tillbaka sedann dess men har hela tiden haft en beroendepersonlighet som ställt till det rejält för mig. Har under denna tid varit beroende av spel (dock inte så farligt, mer typ xbox och datorspel än casino och så men var inne på det spåret ett tag också), droger, kontanter i mängder och feta prylar. Konsekvenserna av att få allt detta har jag skitit fullständigt i även om jag varit medveten om dom.
Det är inte så att jag är dum och trodde att inga konsekvenser skulle ske, utan någonstans visste jag hela tiden vad jag höll på med och sket bara i vilket då jag hade det sjuka tankesättet att när allt är slut tar jag livet av mig.
Men för ca 2 år sedan sökte jag hjälp, i början under tvång men efter en överdos i April förra året samt att flera vänner dog inom kort (bland annat min bästa) och hur jag började förlora fler och fler vänner, relationen till min tjej (nu ex) och min familj ville jag verkligen ändra mig på riktigt.
Saken är den att jag sedan September förra året efter att ha blivit utslängd från ett behandlingshem på helt felaktiga grunder har jag varit placerad på olika akuthem och inte fått det minsta till hjälp sedan dess. Ni som varit på akutboenden kan nog också förstå vilket helvete det är. Att hitta en lägenhet bara sådär är inget alternativ heller, har inga ekonomiska tillgångar och har cirka 500.000 i skulder till olika inkasso/kronan. Detta tynger mig också något otroligt.
Jag ser egentligen väldigt bra ut, fick ofta komplimanger för mitt utseende innan och någon enstaka gång kan det väl hända att jag fortfarande får det för mina ögon, men inte mer än så. Har även tappat charmen och utstrålningen utåt, nu är jag bara grå och tom. Innan älskade folk att vara i min närhet, nu undviker alla mig.
Jag har sedan en vecka tillbaka börjat med heroin igen efter över 1 års missbruk av subutex och är livrädd för avtändningen som komma skall, om jag någonsin kommer att gå av det.
Har även börjat käka benzo i stort sett dagligen och gjort detta sedan Juni.
Jag inser att hålet jag grävt bara blir djupare och djupare och jag ser inte mycket alternativ längre.
Det enda jag vill egentligen är att ha ett normalt liv, kräver inte mycket och hatar hur dagens samhälle ser ut. Allt handlar om sociala medier och att man ska ha det så bra som möjligt där, ta massa bilder och lägga ut hela sitt liv för alla att se, annars är man konstig. Inte för att mitt liv är mycket att se ändå.
Är just nu placerad på yttligare ett akutboende, och har bott här i 3 veckor nu.
Men det känns som att det kommer bli precis som alla andra akutboenden jag bott på. Min soc har ljugit för mig i princip hela tiden och lovat mig behandling, att jag står i kö till träningslägenhet osv flera gånger. Men sen sticker hon på semester och när hon kommer tillbaka har hon "glömt" och jag får stå och trampa i samma skit än en gång och bara vänta för att hon är på semester ännu en gång (10 gånger sedan april förra året nu, dom verkar ha det bra på soc).
Har varit helt isolerad från omvärlden sedan september förra året nu också, och idag kom det några killar och bytte fönster hos mig. Bara att höra dom prata om vardagliga och normala saker gav mig en extrem ångest, jag gör fan ingenting och det är inte för jag är lat, utan för att jag mår så psykiskt dåligt att jag inte kan resa mig ur sängen. Det känns som jag är placerad i en kategori av soc som är hopplös, och sålänge jag iaf har tak över huvudet behöver dom inte göra mer.
Jag försökte senast igår ta mitt liv men en polare jag hade i telefonen och skulle säga förväl till fattade vinken och ringde polisen som kom hit illa kvickt. Nu sitter jag här igen och funderar på att ta alla piller jag har samt heroinet och hoppas på att somna in och sluta andas. Har även gjort en snara av en kabel jag bara sitter och stirrar på och funderar.
Detta inlägget kanske blev lite konstigt, men jag vet inte längre var jag ska vända mig och sitter här i panik och rädsla. Om det finns någon vänlig själv därute, vad hade ni gjort i min sits?
Jag har på senare tid insett hur jävla snett det gått för mig och att jag troligtvis aldrig kommer bli bra igen.
Min historia är lång, men kan väl säga att det värsta varit de senaste 6 åren, ungefär när jag fyllde 18 började det gå rejält utför.
Har varit väldigt mycket fram och tillbaka sedann dess men har hela tiden haft en beroendepersonlighet som ställt till det rejält för mig. Har under denna tid varit beroende av spel (dock inte så farligt, mer typ xbox och datorspel än casino och så men var inne på det spåret ett tag också), droger, kontanter i mängder och feta prylar. Konsekvenserna av att få allt detta har jag skitit fullständigt i även om jag varit medveten om dom.
Det är inte så att jag är dum och trodde att inga konsekvenser skulle ske, utan någonstans visste jag hela tiden vad jag höll på med och sket bara i vilket då jag hade det sjuka tankesättet att när allt är slut tar jag livet av mig.
Men för ca 2 år sedan sökte jag hjälp, i början under tvång men efter en överdos i April förra året samt att flera vänner dog inom kort (bland annat min bästa) och hur jag började förlora fler och fler vänner, relationen till min tjej (nu ex) och min familj ville jag verkligen ändra mig på riktigt.
Saken är den att jag sedan September förra året efter att ha blivit utslängd från ett behandlingshem på helt felaktiga grunder har jag varit placerad på olika akuthem och inte fått det minsta till hjälp sedan dess. Ni som varit på akutboenden kan nog också förstå vilket helvete det är. Att hitta en lägenhet bara sådär är inget alternativ heller, har inga ekonomiska tillgångar och har cirka 500.000 i skulder till olika inkasso/kronan. Detta tynger mig också något otroligt.
Jag ser egentligen väldigt bra ut, fick ofta komplimanger för mitt utseende innan och någon enstaka gång kan det väl hända att jag fortfarande får det för mina ögon, men inte mer än så. Har även tappat charmen och utstrålningen utåt, nu är jag bara grå och tom. Innan älskade folk att vara i min närhet, nu undviker alla mig.
Jag har sedan en vecka tillbaka börjat med heroin igen efter över 1 års missbruk av subutex och är livrädd för avtändningen som komma skall, om jag någonsin kommer att gå av det.
Har även börjat käka benzo i stort sett dagligen och gjort detta sedan Juni.
Jag inser att hålet jag grävt bara blir djupare och djupare och jag ser inte mycket alternativ längre.
Det enda jag vill egentligen är att ha ett normalt liv, kräver inte mycket och hatar hur dagens samhälle ser ut. Allt handlar om sociala medier och att man ska ha det så bra som möjligt där, ta massa bilder och lägga ut hela sitt liv för alla att se, annars är man konstig. Inte för att mitt liv är mycket att se ändå.
Är just nu placerad på yttligare ett akutboende, och har bott här i 3 veckor nu.
Men det känns som att det kommer bli precis som alla andra akutboenden jag bott på. Min soc har ljugit för mig i princip hela tiden och lovat mig behandling, att jag står i kö till träningslägenhet osv flera gånger. Men sen sticker hon på semester och när hon kommer tillbaka har hon "glömt" och jag får stå och trampa i samma skit än en gång och bara vänta för att hon är på semester ännu en gång (10 gånger sedan april förra året nu, dom verkar ha det bra på soc).
Har varit helt isolerad från omvärlden sedan september förra året nu också, och idag kom det några killar och bytte fönster hos mig. Bara att höra dom prata om vardagliga och normala saker gav mig en extrem ångest, jag gör fan ingenting och det är inte för jag är lat, utan för att jag mår så psykiskt dåligt att jag inte kan resa mig ur sängen. Det känns som jag är placerad i en kategori av soc som är hopplös, och sålänge jag iaf har tak över huvudet behöver dom inte göra mer.
Jag försökte senast igår ta mitt liv men en polare jag hade i telefonen och skulle säga förväl till fattade vinken och ringde polisen som kom hit illa kvickt. Nu sitter jag här igen och funderar på att ta alla piller jag har samt heroinet och hoppas på att somna in och sluta andas. Har även gjort en snara av en kabel jag bara sitter och stirrar på och funderar.
Detta inlägget kanske blev lite konstigt, men jag vet inte längre var jag ska vända mig och sitter här i panik och rädsla. Om det finns någon vänlig själv därute, vad hade ni gjort i min sits?