Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
2018-10-18, 20:09
  #1
Medlem
Hej Flashback!
Jag har på senare tid insett hur jävla snett det gått för mig och att jag troligtvis aldrig kommer bli bra igen.
Min historia är lång, men kan väl säga att det värsta varit de senaste 6 åren, ungefär när jag fyllde 18 började det gå rejält utför.
Har varit väldigt mycket fram och tillbaka sedann dess men har hela tiden haft en beroendepersonlighet som ställt till det rejält för mig. Har under denna tid varit beroende av spel (dock inte så farligt, mer typ xbox och datorspel än casino och så men var inne på det spåret ett tag också), droger, kontanter i mängder och feta prylar. Konsekvenserna av att få allt detta har jag skitit fullständigt i även om jag varit medveten om dom.
Det är inte så att jag är dum och trodde att inga konsekvenser skulle ske, utan någonstans visste jag hela tiden vad jag höll på med och sket bara i vilket då jag hade det sjuka tankesättet att när allt är slut tar jag livet av mig.

Men för ca 2 år sedan sökte jag hjälp, i början under tvång men efter en överdos i April förra året samt att flera vänner dog inom kort (bland annat min bästa) och hur jag började förlora fler och fler vänner, relationen till min tjej (nu ex) och min familj ville jag verkligen ändra mig på riktigt.
Saken är den att jag sedan September förra året efter att ha blivit utslängd från ett behandlingshem på helt felaktiga grunder har jag varit placerad på olika akuthem och inte fått det minsta till hjälp sedan dess. Ni som varit på akutboenden kan nog också förstå vilket helvete det är. Att hitta en lägenhet bara sådär är inget alternativ heller, har inga ekonomiska tillgångar och har cirka 500.000 i skulder till olika inkasso/kronan. Detta tynger mig också något otroligt.

Jag ser egentligen väldigt bra ut, fick ofta komplimanger för mitt utseende innan och någon enstaka gång kan det väl hända att jag fortfarande får det för mina ögon, men inte mer än så. Har även tappat charmen och utstrålningen utåt, nu är jag bara grå och tom. Innan älskade folk att vara i min närhet, nu undviker alla mig.
Jag har sedan en vecka tillbaka börjat med heroin igen efter över 1 års missbruk av subutex och är livrädd för avtändningen som komma skall, om jag någonsin kommer att gå av det.
Har även börjat käka benzo i stort sett dagligen och gjort detta sedan Juni.
Jag inser att hålet jag grävt bara blir djupare och djupare och jag ser inte mycket alternativ längre.
Det enda jag vill egentligen är att ha ett normalt liv, kräver inte mycket och hatar hur dagens samhälle ser ut. Allt handlar om sociala medier och att man ska ha det så bra som möjligt där, ta massa bilder och lägga ut hela sitt liv för alla att se, annars är man konstig. Inte för att mitt liv är mycket att se ändå.

Är just nu placerad på yttligare ett akutboende, och har bott här i 3 veckor nu.
Men det känns som att det kommer bli precis som alla andra akutboenden jag bott på. Min soc har ljugit för mig i princip hela tiden och lovat mig behandling, att jag står i kö till träningslägenhet osv flera gånger. Men sen sticker hon på semester och när hon kommer tillbaka har hon "glömt" och jag får stå och trampa i samma skit än en gång och bara vänta för att hon är på semester ännu en gång (10 gånger sedan april förra året nu, dom verkar ha det bra på soc).
Har varit helt isolerad från omvärlden sedan september förra året nu också, och idag kom det några killar och bytte fönster hos mig. Bara att höra dom prata om vardagliga och normala saker gav mig en extrem ångest, jag gör fan ingenting och det är inte för jag är lat, utan för att jag mår så psykiskt dåligt att jag inte kan resa mig ur sängen. Det känns som jag är placerad i en kategori av soc som är hopplös, och sålänge jag iaf har tak över huvudet behöver dom inte göra mer.
Jag försökte senast igår ta mitt liv men en polare jag hade i telefonen och skulle säga förväl till fattade vinken och ringde polisen som kom hit illa kvickt. Nu sitter jag här igen och funderar på att ta alla piller jag har samt heroinet och hoppas på att somna in och sluta andas. Har även gjort en snara av en kabel jag bara sitter och stirrar på och funderar.

Detta inlägget kanske blev lite konstigt, men jag vet inte längre var jag ska vända mig och sitter här i panik och rädsla. Om det finns någon vänlig själv därute, vad hade ni gjort i min sits?
Citera
2018-10-18, 20:24
  #2
Medlem
Hade gått till akutpsykiatrin och förklarat läget så kanske de lägger in dig för avgiftning. Du kommer aldrig ta dig vidare fören du tar dig ur drogerna. Alternativt, avgifta dig själv. Jag har gjort det några gånger, det är tungt, men går absolut. Sluta med heroinet och använd benso tills den värsta abstinensen lagt sig, sedan kan du ta itu med bensoberoendet. Alternativt sluta med båda samtidigt, om du pallar.

Först bli ren, sedan behandling för ditt psykiska mående, typ antidepressiva. Det är också enklare att få hjälp av socialen och psykiatrin ifall du är ren, annars kommer de bara misstro dig och känna att resurser vore bortkastade på dig.
Citera
2018-10-18, 20:34
  #3
Medlem
litenbiffs avatar
Du kanske skulle ta och skjuta upp självmordstankarna. Sova på saken. Inte bara en gång utan flera. Överväg det hela ur ett logiskt perspektiv, skriv en lista med för och nackdelar. Finns många som har större skulder än dig. Sen att de har troligtvis har hus eller bostadsrätt är en annan sak.

Finns det något du själv kan göra, som du kan göra för att må bättre? Förutom ta heroin eller ditt liv?
Citera
2018-10-18, 20:36
  #4
Avstängd
Citat:
Ursprungligen postat av Vp228
Detta inlägget kanske blev lite konstigt, men jag vet inte längre var jag ska vända mig och sitter här i panik och rädsla. Om det finns någon vänlig själv därute, vad hade ni gjort i min sits?

Inte för att jag tycker att samhället är direkt bra, och allt vad du säger om sociala medier.
Men vad fan ska man säga till någon som bara är totalt destruktiv och sen vill ta sitt liv?
Du kan inte skylla ifrån dig på allt och alla som någon jävla prins, du kan leva för att vända på skiten med ett högre syfte.

Du får ju vara någorlunda lagkamrat och inte bara förstöra och sen skylla på att ingen hjälpte dig.
Om du tror eller är övertygad om att livet inte spelar någon större roll och allt bara tar slut och är avstängt vid döden så finns det inga argument.

Personligen ser jag livet annorlunda och jag tror på något mer, därför agerar jag annorlunda då livet kan betyda något mer och spelar roll, sen är det dessutom intressantare om man ser livet annorlunda det är en utmaning och inte underhållning.
Citera
2018-10-18, 20:44
  #5
Avstängd
Citat:
Ursprungligen postat av Vp228

Allt handlar om sociala medier och att man ska ha det så bra som möjligt där, ta massa bilder och lägga ut hela sitt liv för alla att se, annars är man konstig. Inte för att mitt liv är mycket att se ändå.


Håller med om detta, samhället har blivit extremt ytligt, allt handlar om att visa upp sig och hur bra man är, detta gäller typiskt kvinnor som har en tendens att vara mycket mycket ytligare än män.

Social media borde skrotas, en gång för alla, vi borde banna skiten.


Förövrigt, ta inte ditt liv, chansen att du skulle födas var typ minimalt liten så nog finns det en anledning till att du är här, ditt liv kommer bli bättre med tiden men det gäller att kämpa och bita ihop bara.
Citera
2018-10-18, 20:58
  #6
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av rusur
Inte för att jag tycker att samhället är direkt bra, och allt vad du säger om sociala medier.
Men vad fan ska man säga till någon som bara är totalt destruktiv och sen vill ta sitt liv?
Du kan inte skylla ifrån dig på allt och alla som någon jävla prins, du kan leva för att vända på skiten med ett högre syfte.

Du får ju vara någorlunda lagkamrat och inte bara förstöra och sen skylla på att ingen hjälpte dig.
Om du tror eller är övertygad om att livet inte spelar någon större roll och allt bara tar slut och är avstängt vid döden så finns det inga argument.

Personligen ser jag livet annorlunda och jag tror på något mer, därför agerar jag annorlunda då livet kan betyda något mer och spelar roll, sen är det dessutom intressantare om man ser livet annorlunda det är en utmaning och inte underhållning.

Skyller inte ifrån mig på allt och alla. Däremot skyller jag väldigt mycket på socialen och de som sitter där och tar sina beslut utan att ens känna mig! Jag VET att jag är största anledningen till varför jag hamnat här, det vet jag om och jag önskar såklart att jag hade gjort annorlunda.
Men att vara 24 år gammal och haft problem så länge som jag haft, och inte fått någon hjälp (förutom när socialen tvingades hjälpa mig då jag hade en typ av kontraktsvård). Tycker du det är fair? Varför finns LVM om det inte sätts på mig i ett sådant här fall? Tro mig, jag har gjort allt vi min makt för att försöka få hjälp och om du läser har jag bett om hjälp i flera år nu, har till och med bett släktingar och vänner orosanmäla mig i hopp om att jag blir LVMad och inlåst och får hjälp den vägen, men inte ens de anmälningarna tas på allvar utan de bara läggs åt sidan.

Jag höll mig ren och såg livet annorlunda från April - September förra året, och var på så god väg! Men ett litet snedsteg som gjordes till världens grej av personal på behandlingen och soc ledde mig rakt ner i skiten igen (flertalet lögner från deras sida i situationen. Jag stack iväg 5 timmar och träffade min tjej som det gick åt helvete för, men personalen påstod jag varit borta i över 1 dygn och kom tillbaka påverkad, dom tog inte ens ett urinprov) Visst gjorde jag fel i att sticka utan att säga till, men kärleken gör en ibland blind. Därefter blev jag hemlös och hade ingenstans att vända mig, så fick bo på gatan i flera veckor innan jag blev intagen på ett akutboende. Argumentet till vf jag inte får behandling igen vilket jag bönat och bett om sedan min förra är för att "Kommunen har inte råd (vilket dom inte ens får skylla på) eller att jag inte vill sluta knarka" Det finns inget jag vill mer, men med mina diagnoser och mitt mående är det ingen dans på rosor att bara lägga av! Det krävs en avgiftning, en efterföljande behandling/inlåsning och sedan en uppföljning för det. Jag är en fara för mig själv och vill bara ut ur det här, men alla fixar det inte utan rätt verktyg och hjälp. Och jag är en sådan. Jag behöver HJÄLP för att komma ur det här
__________________
Senast redigerad av Vp228 2018-10-18 kl. 21:10.
Citera
2018-10-18, 21:25
  #7
Medlem
Du har hamnat snett, sitter i en tung sits och har en lång och svår väg tillbaka. Ingen vitts att försöka ljuga och skönmåla det, tror du skulle se igenom det i alla fall.

Jag har varit med om en del riktigt tunga och jobbiga saker i livet, men jag har aldrig varit i en situation som liknar den du är i. Därför kan jag inte ge några råd om hur du ska ta dig ur den. Det finns en väg framåt och uppåt för dig, det är jag däremot helt säker på! Helt säker.

Missbruk och hur du mår är de svåra och alvarliga sakerna. Pengarna ska du strunta i. Det är bara pengar. Pengar är ingenting att leva för och absolut inget att dö för. Det kanske blir en del jobb för dig men om du blir fri från missbruk och mår bättre kommer du lösa de ekonomiska grejerna på sikt. Det går t.ex. att få skuldsanering m.m. Tänk inte på det alls just nu när du mår så dåligt.

Nu ska jag försöka hjälpa dig så gott jag kan och förstår genom att be dig tänka på en sak och göra en sak. Det är inte alls säkert att det kommer att hjälpa dig, men det är det bästa jag kommer på just nu. Eftersom så mycket (ditt liv) står på spel så är det ändå värt ett försök och jag tror att det i alla fall inte kan göra någon skada.

Det jag vill att du tänker på är dig själv om fem år från nu. Tänk dig att du har lyckats ta dig upp ur den grop du är i nu och att du mår bra. Till och med att du är lycklig ibland, inte alltid, men ibland. Du bor bra och har en tjej som du älskar och som älskar dig. Du har hitta tillbaka till en del av dina gamla vänner och till din familj. De är väldigt stolta över dig för att du var så stark och envis så att du tog dig upp från botten och vände ditt liv. Trots alla motgångar på vägen och alla svårigheter gav du inte upp. Du ser tillbaka på just den här kvällen då det var så tungt och du var så nära att ge upp. Du är glad och tacksam mot dig själv för att du klarade dig och överlevde den här väldigt mörka och svåra perioden.

Tänk så här. Fyll på med mycket detaljer som gör dig glad. Ju mer du tror att det här skulle vara möjligt för dig ju mer sannolikt blir det att det finns en framtid som ser ut något sånt här för dig. Det här är inte skitsnack eller allmänt flum utan det finns solid forskning på att människor har mycket högre chans att klara sig ur svåra situationer om de har något de tror på. Du kan ta ett stort kliv närmare att komma upp ur gropen bara genom att verkligen, verkligen övertyga dig själv om att det finns en väg för dig upp ur gropen. Du behöver inte veta exakt hur eller ha en fix plan, bara tro att det går. Försök, du har inget att förlora på att försöka.

Det var saken jag vill du tänker på. Nu till saken jag vill att du gör.

Förlåt dig själv. Förlåt dig själv, och mena det. Släpp allt självförakt och självhat för att du hamnat där du hamnat. Gjort är gjort och du kan inte leva om ditt liv och fatta andra beslut. Varken du eller någon annan vinner något på att du fastnar i det som hänt. Du vet att du gjort massa fel. Det räcker så. Försök se dig exakt som du är nu, mitt i allt elände och alla problem och ändå se en människa som förtjänar att älskas och förtjänar att leva. Förtjänar ett liv. Älska dig själv just så som du är just nu. Det går, du behöver bara bestämma dig för att förlåta och älska dig själv så går det. Du har den makten. Bara gör det.

Hoppas något av det här hjälper dig och att du klarar dig.
Citera
2018-10-18, 21:52
  #8
Avstängd
Citat:
Ursprungligen postat av Vp228
Skyller inte ifrån mig på allt och alla. Däremot skyller jag väldigt mycket på socialen och de som sitter där och tar sina beslut utan att ens känna mig! Jag VET att jag är största anledningen till varför jag hamnat här, det vet jag om och jag önskar såklart att jag hade gjort annorlunda.
Men att vara 24 år gammal och haft problem så länge som jag haft, och inte fått någon hjälp (förutom när socialen tvingades hjälpa mig då jag hade en typ av kontraktsvård). Tycker du det är fair? Varför finns LVM om det inte sätts på mig i ett sådant här fall? Tro mig, jag har gjort allt vi min makt för att försöka få hjälp och om du läser har jag bett om hjälp i flera år nu, har till och med bett släktingar och vänner orosanmäla mig i hopp om att jag blir LVMad och inlåst och får hjälp den vägen, men inte ens de anmälningarna tas på allvar utan de bara läggs åt sidan.

Jag höll mig ren och såg livet annorlunda från April - September förra året, och var på så god väg! Men ett litet snedsteg som gjordes till världens grej av personal på behandlingen och soc ledde mig rakt ner i skiten igen (flertalet lögner från deras sida i situationen. Jag stack iväg 5 timmar och träffade min tjej som det gick åt helvete för, men personalen påstod jag varit borta i över 1 dygn och kom tillbaka påverkad, dom tog inte ens ett urinprov) Visst gjorde jag fel i att sticka utan att säga till, men kärleken gör en ibland blind. Därefter blev jag hemlös och hade ingenstans att vända mig, så fick bo på gatan i flera veckor innan jag blev intagen på ett akutboende. Argumentet till vf jag inte får behandling igen vilket jag bönat och bett om sedan min förra är för att "Kommunen har inte råd (vilket dom inte ens får skylla på) eller att jag inte vill sluta knarka" Det finns inget jag vill mer, men med mina diagnoser och mitt mående är det ingen dans på rosor att bara lägga av! Det krävs en avgiftning, en efterföljande behandling/inlåsning och sedan en uppföljning för det. Jag är en fara för mig själv och vill bara ut ur det här, men alla fixar det inte utan rätt verktyg och hjälp. Och jag är en sådan. Jag behöver HJÄLP för att komma ur det här

Jag vet hur sånt där är, och tro inte jag sitter här och påstår att socialen och det där fungerar om man bara har tålamod.
Nej det där kostar flera år om man tror att det kommer någon hjälp.
Jag befinner mig i samma värld som du gör, hjälpen kommer inte när man försöker vara snäll och duktig, du måste nästan slå någon eller något annat tokigare för att få hjälp genom frivård med läkare och att socialen gör ett någorlunda arbete.

Men dem kommer aldrig hjälpa dig med något vettigt som faktiskt betyder något i livet, jag var 25 år när livet började gå åt rätt håll och det kan jag tacka mig själv för.
Det kommer alltid hända tråkiga saker i livet då och då, och man kan inte lita på myndigheter.
Du måste vara modig och göra saker du inte vågar, även om det känns lika omöjligt som en död reser sig så kan du klara av det om du tar kontrollen över dig själv.


Att dit liv är skit förnekar jag inte och jag förstår om man vill fly ifrån den mardrömmen.
Du måste ändra perspektiv och inspiration , sträva fan inte efter ett "vanligt liv" det finns inget sådant.
Du måste först se saker för vad det faktiskt är , sätt upp lite mål i ditt liv och sikta inte för högt.

Jag ser ingen vits med att lura i dig massa skit om att det finns hjälp att få och sånt av staten, du har märkt hur de funkat.
Hjälp och verktyg måste du vara väldigt tydlig med vad du behöver hjälp med, det går inte bara säga att du inte mår bra.

Som jag ser det, det är bättre att du slår sönder socialens bil, kontor eller vad som och får en påföljd som leder till drogfrihet än att du tar ditt liv om det så krävs.
Citera
2018-10-19, 03:17
  #9
Medlem
Fy fan va bra skrivet, han har rätt mannen,..
För ca tio år sedan satt jag med nålen i armen , allt jag levde för var heroin, .
Knarkade upp långt mer än din fogdeskuld , men innerst inne mådde jag extremt dåligt över att finna mig så jävla fångad av knarket.
Jag grävde gropen så djup att jag glömde hur solen såg ut.
Häktet blev min avgiftning. Och när jag sen kom ut från straffet , höll jag mig nykter.
Och har så gjort i över tio år nu..
Alldrig igen, alldrig mer.....
Ta ut din frustration på den som skapar den, slå inte på dig själv när nån annan gör dig upprörd,, som soc sekr som ljuger.
Slå tillbaka och slå hårt, ge igen för varje lögn som serveretats dig som en sanning.
Och förstå att deras oaser kommer alltid vara en hägring .
Dem är lika falska som drogen..
Du kan klara detta, men om du kommer klara detta är upp till dig..
Citera
2019-05-05, 12:31
  #10
Medlem
Tänk om, det finns ingenting permanent med din situation. Om du verkligen vill ha ett normalt liv så går det.
Citera
2019-05-05, 13:05
  #11
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av dum
Tänk om, det finns ingenting permanent med din situation. Om du verkligen vill ha ett normalt liv så går det.

Precis så
Citera

Stöd Flashback

Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!

Stöd Flashback