Citat:
Ursprungligen postat av
Tungsmet
Hur påverkas en person av att inte göra någonting annat än att gå till jobbet (osocialt arbete), komma hem, äta och sova - repeat, i över 2 år?
Eller varför inte ta en person som ALDRIG lämnar sina föräldrars lya, sitter hemma hela dagarna och gör absolut ingenting vettigt?
Kommer personen till slut bli galen?
Händer ingenting alls?
Har du eller någon du känner gjort något liknande?
Diskutera
Jag är nog personen du pratar om litegrann, enda gången jag ''pratar'' med någon är min psykolog varannan vecka (förutom när jag pratar med familjen på telefon eller träffar dem var 3:de-4:de vecka. Undrar själv ibland vad udda att bara prata med någon i person en gång varann vecka ibland. Det som händer efter många år av detta är för det mesta negativa saker. För hjärnan behöver stimulans, min ångest har blivit så stor dem senaste 3åren att jag inte längre kan sitta 2veckor i sträck utan att lämna lägenheten (förut kunde jag beta av 2veckor utan att lämna lägenheten men då mådde jag skit iofs) nu måste jag gå ut på promenad var 2:de-3:de dag innan jag börjar må skit pga av ångesten. Så det är något positivt att ångesten blivit så stor att jag måste ta mig ut ofta för att inte må skit känns som livet liksom tvingar en att agera eller dö. Också efter hela mitt vuxna liv på försörjningsstöd så börjar man skita i att vara rädd för soc handläggarna. Man slutar bry sig det är också befriande, för man känner hur man inte längre har något att förlora man är ändå ensam dagarna in och ut. Så en liten grejj av orättvisa kan göra så att du inte bryr dig längre för du blir så förbannad. Det som är riktigt destruktivt är att vi är som flockdjur och när du är isolerad så ser du , hur alla andra i din generation skaffar barn familj arbete. Själv sitter man d är vid datorn och isolerad. Ångesten är det värsta , men den tvingar en också att agera över tid, för att du ska överleva verkar det som. Väldigt interessant önskar den hade kickat in snabbare dock.
Bor du hemma med föräldarna hela ditt vuxna liv med lite kontakt med yttre världen , där jag också har varit så växer man aldrig upp man inser inte den hårda verkligheten, och då kommer också ångesten av att man stannat i livet samma sak.
Citat:
Ursprungligen postat av
gefundenes
Jag har gjort det i 7 år och mår bajs. Hatar tjejer, man kan inte få en enda träff med nån och jag tycker mig se bra ut. Helt omöjligt har det blivit. Dagarna handlar om isolering, gå ut och handla, sitta där jag brukar sitta och bara stirra, gå till kylskåpet, gå tillbaka, titta mobilen, dagdrömma och sen vakna av att jag hamnat på golvet och inte vet vad jag gör, hur livet blev på detta sätt. Hatar tjejer så jävla mycket då de påverkar en. Jag fattar inte hur en tjej inte kan vilja vara med mig.
Känner samma sak som dig man börjar avsky fruntimmer och se dem som narcissistiska objekt utan känslor. Tjejer som är jävligt snygga blir för mig bara dryga bitches som jag äcklas utav för jag vet hur dem tänker om sig själva och att dem är bättre än alla andra.