Social isolering

Jobbet har jag men bor hemma. Tillsammans med en tjej är jag en helt annan människa. Varför förutsätter du att jag skulle bete mig eller på samma sätt?

Dagens tjejer/kvinnor är extrema narcissister. Allt handlar om dem. Därför är jag ej kompatibel med dem. Ska du hitta en tjej idag ska du ha mycket pengar och eller bete dig som hennes slav. Hur mycket jag än attraheras av tjejer så är det inte värt att vara någons slav. Fitta är dessutom gravt överskattat.

Jag är nog personen du pratar om litegrann, enda gången jag ''pratar'' med någon är min psykolog varannan vecka (förutom när jag pratar med familjen på telefon eller träffar dem var 3:de-4:de vecka. Undrar själv ibland vad udda att bara prata med någon i person en gång varann vecka ibland. Det som händer efter många år av detta är för det mesta negativa saker. För hjärnan behöver stimulans, min ångest har blivit så stor dem senaste 3åren att jag inte längre kan sitta 2veckor i sträck utan att lämna lägenheten (förut kunde jag beta av 2veckor utan att lämna lägenheten men då mådde jag skit iofs) nu måste jag gå ut på promenad var 2:de-3:de dag innan jag börjar må skit pga av ångesten. Så det är något positivt att ångesten blivit så stor att jag måste ta mig ut ofta för att inte må skit känns som livet liksom tvingar en att agera eller dö. Också efter hela mitt vuxna liv på försörjningsstöd så börjar man skita i att vara rädd för soc handläggarna. Man slutar bry sig det är också befriande, för man känner hur man inte längre har något att förlora man är ändå ensam dagarna in och ut. Så en liten grejj av orättvisa kan göra så att du inte bryr dig längre för du blir så förbannad. Det som är riktigt destruktivt är att vi är som flockdjur och när du är isolerad så ser du , hur alla andra i din generation skaffar barn familj arbete. Själv sitter man d är vid datorn och isolerad. Ångesten är det värsta , men den tvingar en också att agera över tid, för att du ska överleva verkar det som. Väldigt interessant önskar den hade kickat in snabbare dock.
Bor du hemma med föräldarna hela ditt vuxna liv med lite kontakt med yttre världen , där jag också har varit så växer man aldrig upp man inser inte den hårda verkligheten, och då kommer också ångesten av att man stannat i livet samma sak.

Känner samma sak som dig man börjar avsky fruntimmer och se dem som narcissistiska objekt utan känslor. Tjejer som är jävligt snygga blir för mig bara dryga bitches som jag äcklas utav för jag vet hur dem tänker om sig själva och att dem är bättre än alla andra.

Jag har levt i social isolering i 10 år och jag har inte blivit galen....och då jobbar jag inte ens.
Lite deprimerad är jag dock och har ingen direkt framtidstro.

Människan är inte menad att leva i social isolering, det är inte bra för oss. Man blir deprimerad efter ett tag, man behöver stimulans. Har man inga vänner (förståeligt i dagens samhälle) borde man iallafall signa upp sig på något event då och då. Kanske en konsert, något roligt att se, bio lr något annat där man åtminstone vistas bland andra och får se något annorlunda.

Bullshit, det är ju helt underbart att vara isolerad från alla idiotiska människor... Dessutom så har man ett överflöd av stimulans i det moderna internet-samhället...

Du har inte fel här. Har vänner som är sådär snygga och perfekt klädda och de ÄR superhögfärdiga. Till den grad att jag slutat umgås med dem, tycker som du; det är motbjudande. De är så vackra utåt men inåt så fula. Vill inte ha sådana vänner och då jag är en mycket social människa har jag lätt för att få nya vänner och behöver inte krusa (krypa för) någon med en dålig attityd. Det värsta jag vet är högfärdiga typer.

Men jag ska avslöja en sak om dem för er: Sådana tjejer är ofta väldigt osäkra innerst inne och de maskerar det med att spela stolta. En av dem jag känner är psykotisk och har BDD, hon spenderar hela dagarna framför spegeln och opererar sig och lägger alla sina pengar på frisören o.s.v, hon är så högfärdig att hon skrek åt en gubbe som sprang efter henne och kallade henne vacker "Sluta prata med mig! Prata inte med mig!" Istället för att tacka för komplimangen och gå.

Den andra lider av schizoaffektivt syndrom och verkar inte inse att hon inte får bra killar för att hon är knepig utan hon ska ha det bästa och finaste och får hon inte det, får det vara. Hon kommer med andra ord dö ensam. Hon har också börjat bli högfärdig på sistone, avskyvärt.

Skulle nog säga sorg, mycket sorg skulle en sådan person känna sig.
Och synd är hela situationen, mycket synd… som en förbannelse över nämnda.

Ni kan ta vilken film som helst, eller spel för den delen, ett äventyr börjar med en avfärd från hemmet.
Här har man alltså inte rört sig i praktiken en millimeter på 2 år.

Ett blödande hjärta tror jag denna person får, men vad vet jag.
Egen erfarenhet.

Just så. Av hälsoskäl isolerar jag mig i perioder och jag mår då inte bra, jag behöver mina vänner och folk omkring mig för social input och bara snacka dravel. Tror att om man trivs ensam är något fel då människan är en social varelse.

Om man trivs med ruttna människor så är det nåt fel...

Konstiga outbildade svar tankte jag forst men insag sen att fragan ar lika odraglig, iaf, det hander inget speciellt sa lange det ar pa eget behag.

(lol, tror inte ens vi kan kalla det isolering tbh.)

Hade det daremot varit mot ens egen vilja och man far ut noll stimulans av det sa behover det inte ga lang tid innan du blir galen.

Fast faktum att du socialerar med andra individer eller gor nagonting aktivt o stimulerande betyder snarare att du inte klarat av den tristess som total isolering innebar, da det bara ar du och dina tankar. Att du daremot tycker det ar skont att slippa vara bland manniskor hela tiden ar ganska normalt. Sa, det ar positivt att vi kan konstatera att du ar normal!