Majoritet av männen är rädda för att bli metoo'ade

Det kan man göra, det blir då bara tal om att använda olika ord som skönmålar eller svartmålar samma attribut.

Jag tror dock att nästan alla kan "överleva" dagens samhälle, det svåra är att finna transcendental mening i den. Något som skulle få en att exempelvis skuta in barn i grytan, med full tro att de på något magiskt sätt inte kommer utsättas av de ständigt försämrade villkoren som vi skapat åt framtidens svenskar.

I takt med att den transcendentala meningen går förlorad så lever alla mest på att sömnvandra genom någonslags vardagsloop, där man gör saker av vanans makt, kanske rentav får barn för att det är vad som "förväntas av en".

"We shall overcome"-narrativet blir här en slags berättelse som behövs för att detta ska fortgå, men det går emot all empirisk data, man utövar samma metoder som gör att landet blir sämre och sämre för varje decennie, men inväntar "divine intervention" då exempelvis alla Ali och Mustafas bestämmer sig bli vanliga svenssons och flickor och pojkar någongång ska sluta må sämre än generationen som kom förre dem.

De flesta forsätter intala sig om att det finns hopp att saker blir bättre, men de agerar inte riktigt ut denna hoppnarrativ. Alla agerar som flyende höns, då de flyr till sina små hörn i överbekostade villaområden, tar enorma lån, sliter med jobb som inte verkar ge deras liv mening, men de hoppas på någon vändning såsmåningom. Ventilera då och då med en hel del gnäll (och här är nog svenska män i princip lika som kvinnor), passiv inväntan på att folk uppifrån ska förändra saker till det bättre.

Människan har dock inte utfört några stordåd igenom att hoppas på det bästa, utan det är tvärtom den "äventyrliga instinkten" som står till grund för all förändring mot det bättre. Bättre en modig pessimist för att få till sådan typ av förändring än en feg optimist.

Det var förstås ett skämt, det där med optimism efter kön, men det förstod du säkert. Dock kanske kvinnor har varit så illa tvungna att dels fortsätta mot alla odds eftersom de ofta haft inte bara sig själva att tänka på utan också X antal barn som ska överleva, och dels haft mer behov av att åkalla högre makter eftersom de varit så pass maktlösa i realiteten genom historien? Jag vet inte. Det är dock inte i förnedringen som sådan kvinnorna har funnit hopp utan i tron på att det finns bättre ställen, någonstans. Som i himlen, t.ex. Och inte har det alltid setts som absurt heller, en gång var det lika självklart som att svarta hål existerar, trots att varken du eller jag har sett något sådant med egna ögon utan "bara" accepterar, dvs tror på en gemensam, samhällelig överenskommelse om att dessa vetenskapsmän kan vi lita på.

Vad jag vet däremot, är att jag nästan gick och blev deprimerad bara av att läsa ditt inlägg. Det var fan vad du låter dyster, människa! Är du OK? Vårdepression? Drabbar rätt många, faktiskt.

Givet är det även så att många kvinnor finner hopp även i själva förnedringen, det man sett i kvinnor som stannar med män (som de ibland inte ens har barn med) som misshandlar dem, alltid i tro om att de kan förändra dem med sin kärlek, och andra former av "tro" och "hopp" än mer absurda än religioner.

Ibland blandas allt ihop, då kvinnor exempelvis ber till högre makter för att förändra sin man (statistik visade att kvinnor i USA ber mycket oftare än män). Hur det var förr i tiden är kanske inte så intressant som hur det ser ut idag, då narrativet så uppenbart bevisats strida mot allt vi vet om Universum...men, astrologi ger trots allt livet någonslags mening; svarta hål gör det inte (förutom för några småtokiga typer som mig själv...).

Du behöver annars inte oroa dig för mig, och jag tror du kan finna att mina inlägg har varit ganska konsistent dystra ganska så länge (årstider påverkar mig föga). En människa kan vänja sig vid mycket, rentav lära sig älska att blicka in i all slags mörker, se ifall man finner något som transcenderar mörkret trots allt.

Kalla det för en slags psykologisk masochism, ifall du så vill.

Fast det är knappast i förnedringen de finner hopp utan i tanken på att förnedringen en dag ska ta slut. Och tanken på att det ska bli lika vackert som det var i början, ibland det vackraste de någonsin varit med om. Kanske inte så lätt att släppa då som det ser ut för oss utanför.

Jo, kvinnor ber säkert för att män ska förändras och män ber säkert för att kvinnor ska förändras. Jag har svårt att ogilla tro, människans följeslagare sedan så länge. Det verkar vara något nästan livsnödvändigt, om än inte nödvändigtvis som religioner. Hittar vi inget att tro på överhuvudtaget så är risken stor att snaran börjar se lockande ut.

Det gläder mig att du inte mår dåligt, jag tror att det är vad du säger i alla fall. Jag tror också på att det är nyttigt att se in i mörkret ibland men man ska nog akta sig för att fastna där. Livet pågår, vare sig vi vill eller inte, lika mycket där det är ljust och det är lätt att förledas att tro att det bara är mörkret som är på allvar.

Det kan vara svårt för mig att analysera människor som är så annorlunda mig själv i det här fallet, men allt jag läst pekar mot att många kvinnor söker sig till drag som helt klart är "farliga" och det finns väl ofta en dimension av förnedring redan från början ifall du frågar mig (har sett kvinnor som går hem med män som kallar de för horor första jävla natten), man kan säga att kvinnors naturliga instinkt att söka efter dominanta män (inget fel på det), hos några kvinnor är liksom lite "off" och de söker efter män som inte direkt kan använda sin dominans på ett sätt som följer spelreglerna.

För att ta riktigt extrema fall finns ju de 150 kvinnor som står i kö för att ligga med Peter Madsen, visst kan man säga att de kanske "tror" de kan konvertera honom, men jag tror att det är just hans sadistiska natur som tänder dem (hoppet blir en rationalisering för att de ska få följa reptilhjärnans törst efter spänning). Likaså enorma intresset för BDSM hos kvinnor (hos de flesta är det lite av en lek, men hos några är det något kompulsivt och ohälsosamt).

Se på Von Triers Nymfomaniac ifall du vill se karaktärsstudie på den extremaste av sådana kvinnor (men olikt kvinnorna jag nämnde var just denna fiktiva karaktär en intelligent realist och 100% hedonist utan några som helst illusioner om att förändra farliga män hon drogs till).



Ja, det är möjligt att realister har större chans att lockas till snaran, men det är ju värd risken för att inte vandra i cirklar likt något dumt får som följer något narrativ som pekar mot chimären av ljus i slutet av tunneln. Dessutom slipper man gå runt och vara lite dum. Varesig det är en PK-snubbe med pinne upp i röven som blir kallsvettig av att man talar om saker som bränns och "tror" på att människor är ärliga och snälla till naturen, eller någon Livets Ord troende som enbart lever för hoppet om någon evig paradis när hans ganska patetiska liv går mot sitt slut och ger en tiondel av hans leverbröd till predikanten... dessa människor får betala mycket dyrt för sin tro (inklusive att undvika se livet i alla dess dimensioner), och präster av alla slag utnyttjar dem.

Finns djupare former av religioner och tron som dock gör mig själv väldigt rädd; buddismen tycks ha sett in i mörkrets hjärta och lovar absolut ingenting till dess troende, man måste själv gå och hämta allt man kan få inom sig själv.

Det som gör mig rädd med buddismen är hela iden om återföddelse, jag tror inte och vill inte tro på det, men så länge inte vetenskapen ger svar om medvetandet kan man misstänka någon mystisk "spöke i maskinen" som ständigt återfödds. Som sann pessimist så vill man ju att allt ska bli svart när man dör och att man slipper riskera föddas i någon avlopp som råtta, i något scenario som leder till en medeltida tortyrkammare, eller som någon pojke i Afghanistan som växer upp med att ge röven till gamla gubbar.



Det fungerar inte riktigt så. Ljuset som är alla andras ljus tycks mjäkigt när man gått djupare in i labyrinten.

Det är ungefär som att gå tillbaka att se de tecknade man gillade som barn eller leka som man gjorde då. Allt hör till sin tid. Har man exempelvis läst Blood Meridian kan man aldrig riktigt återgå att se bangbang-Westerns med enkel hjälte-bov narrativ, trots att det finns ljus där som inte återfinns i Blood Meridian (men det ljus som finns...är så vackert!). Har man läst Nietzsche och Schopenhauer går man inte tillbaka till att tro på svenska värdegrunden.

Har man sett vad som försigår i en köttfabrik med öppna ögon så äter man ju inte heller kött därifrån (ifall man nu inte är lite empatilös). Har man sett på vittnesmål från gängvåldtäkter går man inte runt och leker töntig svensk moralpredikare som tror att en sexualkunskap lektion i SFI kommer få dessa små barbarer att bli civliserade.

Däremot finns det stark ljus att finna i mörkret, en sån där ljus som blir så bländande ljust för att den står i kontrast mot sådan mörker. De stora konstnärer som sett in i mörkaste rummen skapar ju de mest fulländade mästerverken. Jag tror överhuvudtaget inte man kan bli en stor konstnär, filosof eller psykolog utan att förstå de mörkaste impulserna inom oss.

Slutligen är mörkret sanningen, för vi skalar sällan bort ljus från de narrativ vi väljer berätta för varandra, snarare så skalar vi bort mörkret och hör på romantiska sagor om det förflutna. Den mörkare versionen av historien är alltid mer sann. Likaså är allt det mest brutala du sett i naturfilmer är inte i närheten av så brutal som naturen verkligen är (de riktigt långsamma döden censureras alltid bort). Kan man dock lära sig älska verkligheten utan att försköna den? Just det tror jag är ett måste för att man inte riskerar falla in i en av livets många fallgropar (snaran är inte den värsta av dem!).

Här har du lite härlig mörk inblick om sakernas natur av en av mina favoritpessimister, regissören Werner Herzog:

https://www.youtube.com/watch?v=zTVlifTAdlM&t=30s

Dock så verkar det som att många finner någon slags mening i tillvaron ändå. Det du beskriver här som svårt att finna motivation till (barn e.t.c) verkar många ändå finna någon mening med. Villa-volvo-hund-livet som du här beskriver som meningslöst är ju inte det för andra skulle jag tro.
Jag tror inte att de flesta ens funderar över alternativen. Livet är vad det är, vi har alla blivit satta här utan att få ha en åsikt i frågan. Att bara göra det bästa av den stunden man har på jorden är varken flyktigt eller fegt, det är mänskligt och så människor gjort genom tiderna. Sen har det funnits en och annan avstickare, men absoluta majoriteten kvinnor och män har levt enkla liv, skaffat några barn och antagligen var rätt nöjda med det.
Vad är alternativet menar jag?

Överlevnadsinstinkt väljer jag att se som positiv. Utan den hade vi inte varit här. Den är ju en absolut grundläggande mekanism för de flesta, och detta gäller även män. Människor i allmänhet väljer livet om de kan. Så jag skulle inte säga att det är specifikt kvinnligt eller att det har med förnedring att göra (såg i din och varmares konversation).
Att lägga sig ner och dö så länge kroppen och sinnet bär en är inte ett alternativ.

Nu råkar jag av själva naturen ha en avsmak för Svensson-livet likriktade pil, men jag har samtidigt någonslags respekt för människor som väljer den vägen och jag skulle inte försökt svartmåla deras harmoniska sömnvandring ifall jag inte kunde se de vandra mot ett stup.

Det du definitivt kan se av den ständiga eskaleringen av gnäll och psykisk ohälsa är att det enkla livet inte längre är så enkelt, projektet Sverige tar sina sista andetag vid det här laget, och ingen vet riktigt vad som komma skall.

Det enkla livet är inte fegt ifall inte den blundar för tyranniska krafter som utnyttjar den enkla mannens/kvinnans välvilja och tro. Som låt säga, för att dra saker till sin spets, nordkoreaner som varje dag sliter hårt i risfältet, torteras av soldater då och då, tror ändå på att stora ledaren vill en väl, och får barn som måste fortsätta bära på stenen upp för ett stup.

Ingenstans stannar här den enkla mannen eller kvinnan för att fråga sig varför allt detta evigt måste fortgå. Så länge de fortsätter som förrut så är det säkert så att genen har större chans att överleva, men i vilka förutsättningar fortsätter det vara värd att föra vidare eländet?

Svensken är givetvis i annorlunda situation, men likväl finns den där blinda tron på att ledarna, media, facket, etc. verkligen bryr sig om vanligt folk. Att ledare kan vända på misären som ständigt växer i omfattning, att "svenska värdegrunden" som gav bort vårat land är axiomatiskt något bra, att all skatt som svensken betalar går till en bättre framtid (exempelvis åt äldre, trots att antalet fattigpensionärer ständigt växer år efter år). Eller i SDares (som inte tror på det) fall; att något parti kan komma och ordna till det hela på något magiskt sätt.

Vad är alternativet frågar du? Jag ser det att det är upp till varje svensk att vrida och vända på precis allt han/hon trott på sedan barnsben, börja se verkligheten i vitögat. Det är dags att röra sig bort från gamla flockbeteenden. Inte finansiera sin undergång. Utnyttja systemet istället för att låta systemet utnyttja dig. Lita inte på att någon annan än dig själv uppfostrar och skyddar dina barn. Stärk storfamiljband så att du slipper bero på staten (ta hand om gamla föräldrar och farföräldrar exempelvis!). Konsumera inte massa skitmat som finns i snabbaffären (tro inte att det inte har sin effekt på att människor mår allt sämre), se inte på nya svenska "högtider" som melodifestivalen, håll dig borta från alla typer av projiceringar om hur svenskar ska leva sitt liv eller hur vi ska se på rätt och fel. Lita inte på vad några mediala representanter säger. Sök din egen sanning. Berätta åt dina barn precis allt det allra mest obekvämma om livet, sök inte skydda dem från livets mörka rum, gör de inte naiva tills det är försent.

Slutligen, tyvärr: flytta helst, ifall du får barn, till ett annat land.




Alltså, de som blint tror på överheten, de som hoppas på det bästa trots att inget pekar åt det hållet, osv. det man kan säga om det är att det är en trygg sätt att fortsätta existera i status quo.

Finns den här scenen filmen Andrey Rublev exempelvis:

https://www.youtube.com/watch?v=rti73hyuSX8&t=120s

Alltså, tatarer är påväg att bryta sig in i kyrkan, den sannerligen överlevande instinkten skulle ju vara att förberedda sig för att slåss på vilket sätt som det än går, den fega instinkten att "blind hoppas" gör dock att alla istället börjar be till högre makter.

Det är vad som man kan kalla för slavmoral ifall jag lånar Nietzscheansk uttryck, livet är för jävla hårt för alla svaga människor att orka med, så man väljer att irrationellt tro på högre makter (religion, ideologi, staten, etc.).

Solzhenitsyn beskriver i Gulag Archipelego hur de troende kommunisterna fortsatte att tro på kommunismens härlighet och att Stalin på något sätt skulle trolla bort de från deras nuvarande misär till momentet då de grävde sin egen grav (litterärt, inte metaforiskt).

Du ser ju liknande irrationell behov att fortsätta tro hos exempelvis mångkulturalister i Sverige som liksom har kommit så långt med sin tro, drivit den så långt, att det inte riktigt finns någon återvändo vid det här laget. Tron och hoppet är vad som de har kvar, det är vad som definierar dem.

Att hoppas på ett bättre Sverige ger, som sagt, antagligen möjligheter att man åtminstone föder fler barn (och jag misstänker att anledningen till Sveriges fallande nativitet på senate åren delvis beror på fallande tro på framtiden), så visst kan du kallas för en överlevnadsinstinkt (av ens gener), men denna överlevnadsinstinkt kommer med ett pris; att blint tro på att överheten inte är påväg att driva in skeppet mot ett isberg.