Japan vs Italien?

Jag vet att det är att jämföra äpplen med päron. Men som alla vet skryter italienarna om hur bäst mat dom har, bästa råvarorna etc. All annan mat är äcklig.

Japanerna däremot verkar kunna hantera råvarorna på ett skickligt sätt utan skryta och trycka upp det i facet på kunderna. Dom är extremt fokuserade på matlagningen, medans italienarna gapar om mormors mormors mormors mammas recept är bäst.

Vilket land anser ni hantera matlagningen bäst?

Ur hälsosynpunkt tror jag att japaner vinnner. Alltså deras mat är nyttigare.

Om jag inte minns fel så finns det en by i Italien där medellivslängden är skyhög, vin ska ju vara nyttigt.

De heter blå zoner, och har inte bara med mat och göra.

Men jämföra två såpass olika kök som JP och IT, känns bara konstigt.

Jag har stor släkt i södra Italien och jag kan säga att jag är övertygad om att japanerna är bättre på mat, Dedär om att italienare ska vara höjdare på mat är en bullshit skröna, som du säger lever de på gamla recept som inte är något speciellt.

Jag drog och käka pizza med mina kusiner och grabbarna tog pizza med korv, pommes och ketchup på tro det eller ej

Den maträtt jag blev mest överraskad av var arancini, så vansinnigt gott.

Men går man på gourmetrestauranger i Italien får man ju dunderkäk såklart, men samma gäller ju med Japan.

Men den där det är längst heter Ginoza på Okinawa. 5 000 innevånare, 172 100-åringar.

Har ätit japansk mat i Japan sedan 1983.

Japansk mat är utan tvivel exemplarisk, snabbmat i jourbutiken - av alla jävla ställen - år smått suverän. Och får man bara äta det lite då och då, som omväxling, är det onekligen en upplevelse. Men äter man det dagligen kommer man snabbt underfund med att det egentligen inte är matlagning. Det är uppskärning, tillagning och servering. Förutom en god ramen soppa är det väldigt få saker som förbereds för tillagningen. Och i princip har de två slags smaksättning, soja och miso. Iofs smaksättningar vi inte är vana vid och därför finner dem spännande.

I mina ögon finns det därmed större variation och mer fantasi i det italienska köket. Även om kanske tomater och olivolja tillåts dominera lite för mycket där.

För mer tankar kring det japanska köket läs detta inlägg.

Men man kan "skryta" på olika sätt.
Italienarna är högljudda och gillar att gestikulera med sina åtbörder.

Japanarna däremot, de letar reda på det allra, allra - absolut allra - allra rundaste och blankaste äpplet.
Och sen säljer de det för tusentals japanska kronor.
Och folk står i kö för att få köpa det.

Ja, det är Också en form av skryt.


Japanerna har särskilda specialbutiker som bara säljer sånt skit.
Dvs de rundaste äpplena, de jämnaste algerna.

Det är samma överdrivna skryt med de där högt hyllade sushi-kockarna.
Japanarna verkligen Älskar att skryta med att tex just "den" sushi-kocken minsann kan skära en bit tonfisk Sååå mycket rakare än alla andra kan ...

Eller deras trams med sitt sushi-ris.
Ååååh, "den där" sushi-kocken kan minsann lufta sitt ris "en gång mer än alla andra."



Visst, japansk matlagning är nat7rligtvis inte Bara sushi, utan det finns "vanlig" gourmetmatlagning också.
Och den är av minst lika god kvalitet som tex det italienska kökets.
Men när det kommer till Skryt ... då är det inte mycket annat som kan slå japanarnas sushi-trams.



Italiens matlagning ÄR mycket bra.
Inte bara själva matlagningen utan deras mångfald av högkvalitativa produkter (ostar, korvar, osv).
Och det är bättre saker än de japanska.

Japaner vet praktiskt taget inte hur man ska göra med en svamp.
Det enda de kan komma på är att "skiva svampen så rakt som möjligt."
Italienaren däremot, den vet hur den ska komma till sin fulla rätt som del av en sammansatt måltid.


Så, japanen är tillräckligt bra för att få lov att skryta om det (men bara på en sak - att "skära rakare än alla andra," eller att hitta det absolut mest symmetriska exemplaret i naturen, och sen ta groteskt betalt för det.")
Men några matlagare, det är de tamigfan inte.

Italienarna däremot, de ÄR det - matlagare.