Psykoterapi kan leda till försämrad hälsa och beroende

Detta enligt ny studie: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/t...aliga-effekter

Vad tänker ni om detta? Egna erfaringer?

Själv har jag inga bra effekter av psykoterapi.

Det ante mig.
Det kan bli värre än så Tex DBT där man får lära sig att det alltid är fel att värdera.

Jag tycker det är rätt självklart. Det är en sorts vård och all vård kan ha biverkningar. Därför gäller det att ge det på rätt indikation precis som mediciner.

Visst är det så men ändå oroande att hela 49,8 procent rapporterade någon form av negativ effekt.

Fast det står ju också att en del sa att de upplevde negativa effekter men att det senare var värt det. Om man har tex social fobi då är det klart att behandlingen ger obehag i och med att man måste utmana sig i sånt som ger ångest. Men ett år senare är det obehaget man kände så mycket värt det.

Edit: däremot tycker jag att alla behandlingar som har med psykisk ohälsa/psykisk sjukdom att göra ska utredas mer. För mycket är bara "vi testar och ser".

Skrämmande okunnig forskare som presenterar studien.. Poängen är ju att oönskade minnen ska komma upp, och ”släppas ut” , självklart kommer du att må sämre en period om du någonsin ska må bättre. Majoriteten av alla svenskar förvägrar sin gamla skit att komma tillbaka, och kommer därför aldrig att må riktigt bra.

Du kan i en utsatt situation inbilla dig saker som aldrig ägt rum genom vissa metoder som målande beskrivningar. Det blir en form av oavsiktlig hypnos och manipulation. Läskiga grejer. Jag har inga erfarenheter av det själv men läst om det i en psykologikurs.

Det kan ju vara så att många också handlar hos fel behandlare, nånting viktigt i vården är ju att utföraren ska se till att patienten får rätt vård av rätt utförare, och kan ibland behöva byta vårdgivare för bästa resultat.

Naturligtvis kan det bli så att vissa kanske mår sämre av viss behandling. Det finns väl egentligen inte någon psykiatrisk behandling som är något universalmedel?

Själv kan jag känna mig som en tom påse när jag åker ifrån min samtalskontakt. Och jag känner alltid en viss anspänning när jag ska dit. Det är ju rätt svåra saker man ska prata om.

Det är ju standard (borde verkligen vara om man tar sitt arbete på allvar) att i det tidiga mötet/arbetet prata om hur svårt det kan vara ibland när man går igenom behandling, att det kan bli sämre innan det blir bättre och att ibland fungerar det inte alls. Att kunna prata om vad som fungerar och vad som inte fungerar bra under behandlingen är ju helt grundläggande för att det ska kunna lyckas.

Ja iofs beror väl det perspektivet även lite på vilken grundteori som ligger till grund.

Intressant med kommentar från forskaren i artikeln om "man kanske anpassar behandlingen". Att inte göra det är ju direkt oetiskt och man borde inte arbeta med människor om man inte är öppen för att anpassa behandlingen.

Jag har gått på samtal på psyk och upplevde att det var extremt jobbigt och på inget sätt positivt. Fick hemuppgifter som jag alltid gjorde, vilket jag alltid gör. Jag känner alltid en enorm press att göra som alla säger och vill vara till lags. Det jag istället behöver hjälp med är att säga nej, lära mig förstå att jag duger även om jag inte kan eller vill hjälpa till.
Jag ska nu nästa vecka på nytt börja med terapi, men nu hoppas jag att jag får lära mig hantera min oförmåga att sätta stopp och att trycka på min egen pausknapp. Vill inte få ytterligare krav på mig, jag är så pass samvetsgrann och tillmötesgående att jag håller på att gå i bitar.
Har varit sjukskriven i flera år för både fysisk och psykisk kollaps.
Nu har jag ett nytt toppenbra jobb som personlig assistent istället för att vara en perfektionist till städerska som jag varit i 20 år.