Citat:
Ursprungligen postat av
Darkwind
Det kommer aldrig hända. Löfven ska ha statsministerposten tycker han. De rödgröna har majoritet i riksdagen. Alliansen och SD fällde regeringen, sossarna är största parti med råge. Jag kan förstå skitstöveln att han vägrar stöda en alliansregering. Att inte Kristersson skäms att söka stöd hos Löfven. Skrattretande. Det viktigaste är makten för Löfven,inte Sveriges väl och ve. Sen har alliansen burit sej förjäkligt åt mot SD, så ingen förtjänar SD:s stöd. Idioter allihop. Men för Sveriges skull så släpper kanske SD fram M, KD-regering. Löfven vill såklart ha en mittenregering med sej själv som statsminister. Bara det han är intresserad av. Och att frysa ut SD då såklart.
Du får nog försöka se spelet i ett större perspektiv:
Om man rakt av köper att SD i grunden är ett borgerligt, konservativt part ("det var bättre förr") är det förstås inga problem. Nu är det inte riktigt så, den borgerliga grundsynen kryddas med en litet speciell fördelningspolitik och en rätt stor dosis nationalism ihop med mer eller mindre genomtänkt institutionell främlingsfientlighet. Det här står på kant med många partier, bland annat C och L.
För att hantera frågan får man då beta av möjligheterna att söka samband. Alliansen som helhet är större än S, vänsterblocket är bara större än alliansen om SD inte är ett borgerligt parti i grunden, regeringssamarbete med V är en het potatis, offrar sig Mp en mandatperiod till... Massor av spännande frågor.
Genom att ställa frågan till S löser man antagligen upp ett par av de befintliga låsningarna. L och C måste då bedöma vad som händer med dem om de knäcker Allianssamarbetet (genom att gå vänsterut). Att släppa makten till S är illa nog, att aktivt hjälpa till kan vara värre.
S har samma dilemma - att samarbeta sakpolitiskt med den relativt mittorienterade Alliansen är kanske inte hela världen, men vad händer i nästa val - om man nu inte vill att V och Mp skall få fler röster från S... ?
I nästa steg kan man göra två saker, en i det dolda (det är att sondera SD) och en i det öppna, dvs ta gud i hågen (det får KD sköta) och pröva en regering som SD inte skjuter ner. Här krävs att man ger löften utan att ge dem (öppet), så att inga bevis finns på samarbete och förhandlingar. Balansgången att föreslå viktiga förändringar på invandrings- och integrationsområdet, kriminalpolitiken etc är inte så svår.
Givetvis finns alltid risken att SD skjuter ner en Alliansbudget eller -regering bara för att det är roligt, men det blir i så fall bara roligt en gång. Skulle SD jämna marken för en vänsterregering kommer det (också) att kosta.
Alltså ställer man frågan till S, gärna så att man får ett rungande NEJ till svar. Sedan är man fri att öppnba åt andra hållet, och blir stödet inte dyrt är saken klar. Sitsen just nu är inte kul för någon, men den är knepig för S och SD i samma måtto som Alliansen.