Det är en av mina absoluta favoritromaner, djuptänkt, välkomponerad, förbluffande och ganska ofta vanvettigt rolig (dialogen inte minst). Personerna och miljöerna är oerhört levande och boken känns ofta liksom öververklig med sina lätta förhöjningar av tonfall, ord och handlingar.
Brott och straff är helt klart en av 1800-talets riktigt stora romaner, men den är nog inte en bok man kan tvinga sig själv att älska.
Det är klart att det måste finnas en känsla av att man är på samma våglängd som romanen.
jag tror inte att jag har några konkreta tips - utom att man bör läsa den i Hans Björkegrens översättning, som kom runt 1980 och som är lysande, tätt inpå det ryska originalet, levande och inte det minsta dammig. Björkegren var en benådad översättare från ryska, ursinnigt skicklig och med en levande känsla för rytm, tonfall och ordlekar, samtidigt noggrann och professionell.