Första Trippen på Toppslätskivling (Lång rapport)

Kön: Man
Längd: 185 cm
Vikt: 95 kg
Dos: ca 32 Toppisar (som skjudit med citronjuice i 30 minuter)

Min första trip

Bakgrund
Jag gick in i en väldigt djup depression i 17-årsåldern som nästan tog livet av mig flera gånger. På något vis lyckades jag hitta mening och riktning i livet igen men fick regelbundna återfall, en del värre än andra. När jag var sjukdomsfri var jag rädd för att nästa återfall skulle knäcka mig och ta död på mig. Jag jobbade ofta med mig själv med mindfullness, regelbunden motion och försökte ägna mig åt saker som fyllde mitt liv med mening.

Vid 27 års ålder så kände jag att jag var på väg in i en svacka igen, livet kändes kasst och meningslöst, jag kände att all min framtid var det berömda ekorrhjulet. Ville inte söka till psyk för att allt det gjorde var ändå att skriva ut nån värdelös medicin och skicka hem en, med löfte om samtalskonakt 3 månader senare. Jag anförtrodde en relativt nyfunnen vän min situation och han berättde om sina liknande erfarenheter och hur han hade haft stor hjälp av psykadelier. Han erbjöd mig toppisar så att jag kunde prova.

Jag började med att läsa på ordentligt innan jag bestämde mig för att prova. Jag blev förvånad och glatt överraskad över att läsa att psykiatrin gjort flera framsteg med psykadelier och den hypotetiska verkningsmekanismen verkade lovande; att öppna upp för nya tankebanor och åskådningar! Jag hade länge vetat att min depressiva problematik var att jag satt fast i en väldigt cynisk livsåskådning som med jämna mellanrum drog ner mig i skiten. Efter att ha läst igenom mängder av tripprapporter om både bra och dåliga upplevelser samt doseringsanvisningar och råd från erfarna trippare så tog jag det informerade beslutet att försöka mig på en trip.

Resans start
Det var en Lördag och jag hade bett min flickvän att vara babysitter. Hon var väl införstådd i min problematik och var positivt inställd till försöket. Hon hade varit babysitter åt andra förrut och visste att det kunde få en positiv utgång. Jag tänkte följa Terrance Mckennas råd och vara i ett mörkt och tyst rum så att jag kunde rikta uppmärksamheten innåt.
Jag tillredde mitt toppis-te med citron, skjudande i ca 30 minuter. Till skillnad från många andra älskar jag smaken av svamp och drack med glädje i mig mitt välsmakande te!

Genast kände jag en hel del nervositet. Jag undrade hur det skulle kännas när det kickade in och om jag skulle snea eller göra något dumt. Jag tänkte att min babysitter kommer ju knappast att kunna stoppa mig om jag verkligen bestämmer mig för att göra något tokigt! Nervositeten skapade en hel del stressreaktioner hos mig och jag kände mig lite skenhög. Jag kände efter så mycket om något var på väg att hända så att jag fick för mig att min stressreaktion var början på trippen. Detta gjorde mig mer oroad.

Min flickvän märkte att jag var nervös och hon ledde mig till sovrummet där jag lade mig i hennes knä. Den närheten och att hon pratade med mig fick mig att spänna av. Nervositeten lade sig nästan helt. Under pratstudnen så började svampen att komma på ordentligt. Jag kände att jag hade en ökad förståelse för allt och konversationen som handlade om livet i allmänhet blev riktigt givande! Jag skrattade mycket och vi pratade om massor av saker som vi ville göra tillsammans.

Jag började plötsligt må väldgt illa och var rädd att jag skulle spy. Jag bad flickvännen hämta en hink. Hon hämtade den men berättade att de flesta känner sig lite oroliga i magen men att det egentligen beror på att man plötsligt känner allt så mycket mer och att hjärnan egentligen upptäcker nya delar av sin kropp. Det lät väldigt logiskt tyckte jag, enda gången jag ens lägger märke till hur det känns i magen är ju när något är fel. "Kanske är det du känner nu en bra känsla men du assoccierar den fel".

Med den insikten tyckte jag att magkänslan övergick från att kännas som illamående till ett pirrande. Jag blundade och riktade uppmärksamheten innåt för första gången. Jag såg för mitt inre öga hur små ekorrar sprang omkring och kittlade mig innuti magen! Jag började fnittra ordentligt och kom på mig med att min flickvän inte har någon aning om vad som händer så jag berättade att det den pirrande magkänslan är ekorrar som kittlar mig, "kanske är det mitt andedjur som vill vägleda mig!"
Jag kommer inte ihåg vad hon svarade men hon var öppen för att det var möjligt. Det var skönt att hon hade en sån attityd. Det fick mig att känna mig mer avslappnad i hela situationen. Jag fortsatte att iakta ekorrarna i mig.

Efter en stund kom nästa stora insikt! (följande stycke var tankar som kom så fort att det kändes som att jag tänkte dem samtidigt, det var som ett faktum som uppenbarade sig) Den här tjejen är ju den bästa tjejen man kan överhuvudtaget tänka sig att ha! Kanske inte för alla men definitivt för mig! Att hon vill vara med mig är ju helt fantastiskt! Jag som har haft det så brokigt och fortfarnde är och svajar med mitt psykiska mående! Men på något vis så har allt blivit bättre sen jag träffade henne! Hon tar hand om mig! Hon satsar på mig fast jag är ett sånt osäkert kort! Det är fan det finaste som hänt!
Ett montage av alla vackra stunder vi haft susade förbi min inre syn. Stora känsloladdade stunder men även små vardagliga guldkorn som jag trodde jag hade glömt! Men som ändå låg sparade på hårddisken så att säga! Det var så otroligt många intryck exakt samtidigt. Att spela upp detta på film skulle ta en timma minst men nu hände det på en hundradels sekund. Eller vad är ens en hundradel? Vad är ens tid? Jag vart helt överrumplad. Det var en intensiv och helig upplevelse.
Men om jag är en ekorre och denna kvinna är mitt öde, min trygghet, mitt hem… så innebär ju det… Att hon är ett träd! En ek! När jag sträckte ut mitt medvetande mot mina armar som omfamnade hennes lår så verkade de som om jag höll om en rot från ett stort träd!
“Jag är ekorre och du är min ek!” Utbrast jag. Det är ju därför som vi passar så bra ihop om man ser det på ett djupare plan än på verkligheten!

Nu började jag känna att bortom det vi kan uppfatta med våra sinnen så finns det andra sannigar och dimensioner. Detta kändes som något jag absolut behövde utforska men först var jag tvungen att diskutera min ekorre-ek-insikt! Jag berättade så gott jag kunde om hur detta var en sån fantastisk insikt! Jag kan tänka mig att jag babblade på i flera minuter om detta men jag har ingen aning. Tid som koncept kändes så märkligt. Allt som finns är egentligen nu!

Jag såg plötsligt så många möjligheter med mitt liv. “Jag visste ju inte att jag var en ekorre! Jag har ju levt mitt liv fel, det är ju därför det har blivit så tokigt!” Detta roade min flickvän. Jag fortsatte babbla på, jag såg lösningar i allt!
Efter en stund insåg jag att jag haft en monolog ganska länge. Jag insåg att det var svårt för min flickvän att hänga med i svängarna eftersom hon inte hade spirit vision!
“Varför säger jag ens allt detta högt?” Sade jag rakt ut.
“Jag behöver inte säga allt jag tänker och inser! Det är ju att slösa med tid att säga allt! Inte för att tid egentligen finns men åndå!”

Detta roade min flickvän och jag såg på henne att hon var glad och avslappnad över att jag hittat in i rätt känsla. Jag insåg plötsligt att det kanske är lite egoistiskt av mig att bara skärma av henne helt plötsligt för att det passar mig bättre så. Jag frågade om hon tyckte det var själviskt av mig men hon bara skrattade och sa att det var dags för mig att vara själv. Hon stängde dörren till sovrummet och satte sig för att kolla på serier.

Jag hade haft lite problem med att komma vidare i min inre utforskning när en del av mig var kvar i “verkligheten” och pratade men nu när jag verkligen kunde glömma allt på utsidan av mig själv så kom jag verkligen in i en helt annan världsåskådning.

Jag insåg att mitt sanna jag har inget med min kropp att göra, att den jag verkligen är inte har något med mitt ego att göra. Mitt ego är det som står för den cyniska inställningen till livet men det är inte jag!

Detta är den viktigaste insikten jag gjort i mitt liv! Jag är inte mitt dåliga mående. Det är inte en del av min personlighet. Det är nån felkalibrerad instinkt som vill skydda mig från negativa upplevelser men som egentligen bara skapar negativitet ur intet! Att något är negativt beror till stor del på hur vi värderar situationer. Nästan allt som händer oss är helt neutralt men egot är väldigt angeläget om att sätta etiketter på hur situationer bör upplevas.

Jag insåg att jag, mitt sanna jag, är det som lyssnar på kroppens sinnen och signaler samt på egots psykiska verklighetsfilter. Mitt sanna jag är ju vackert och så fullt av potential till lycka, glädje, kärlek och meningsfullhet!

(Nu följer en lång ordbajsning på alla mina insikter, dessa tog sekunder att uppleva men lång tid att konceptualisera och skriva ner).
Jag hade nu nått ett stadium där jag kunde titta på min kropp men nästan inte känna den på det sätt jag brukade. Mitt sanna jag var avskalat från kroppens signaler men också ifrån egots pockande. Allt som fanns just då var mitt sanna jag! Jag insåg att den dag min fysiska kropp dör så bryts länken mellan min själ och min kropp. Min kropp kommer att falla sönder i olika döda material som kol och väte och natrium men min själ, mitt sanna jag kommer att återförenas med universum. Jag är universum!

Själens sammanfogning i min fysiska kropp är universums sätt att observera och uppleva sig självt! Jag är universum! Alla är universum! Denna insikt gjorde mig så avslappnad och glad.
Vetenskapen har fått oss att tro att vi alla är komplicerade kemiska reaktioner, att det är det som är kärnan i vår existens! Inte undra på att folk blir deppade och fruktar döden!

Fortsättning:

Många religioner som pratar om livet efter döden är något på spåren men de har fel glasögon på sig. De tolkar världen utifrån våra begränsade sinnen och inte med spirit vision. Vi kommer inte i människoskepnad till en plats som är underbar. Vi blir en del av hela universum igen!
Det kan verka skrämmande för en del personer, det är för att deras egon värderar det som negativt. Egot känner sig vilset när det gäller saker det inte förstår. Allt egot förstår är materiella ting och relationer och hiarkier. Det är därför religionerna måste sälja in livet efter döden som något egot värderar positivt. Kanske vore det smartare av religionerna att säga att alla är Jesus. Vi är alla gud i mänskligt skal. Efter döden blir vi alla till gud.
Men det är ju klart, om alla visste att de var gud så skulle den breda massan vara svår att kontrollera för de som styr.

De som styr världen tror att vara överst på hierarkin och ha stor materiell tillgång är meningen med livet för att deras egon är så blinda av begär efter makt och pengar! Det är människor med störda egon som förvridit alla religioner till att inte längre handla om kärlek och individens strävan efter självkännedom och spiritualitet! De är dessa männsikors egon som lett samhället in i en era med fokus på överkonsumption och vi har alla ryckts med, för visst är det skönt att konsumera? Men samtidigt som vi lever överflöd på jordens bekostnad så finns det många som inte har något.

Jag insåg att jag måste tänka efter och göra vad jag kan för att hjälpa andra, konsumera mindre samt återvinna mer. Jag insåg att vi människor har ett dolt öde som vi kanske aldrig kommer att uppnå. Vi har potentialet att tygla våra egon och bygga en fin tillvaro för alla utan att göra slut på jordens resurser, vi kan använda vår ingenjörskonst till att utforksa universum! Och vår blotta existens är just för universum att utforska sig självt som jag tidigare insett! Det vore en utopi, ett sant nirvana för våra själar och för själva univerum om vi kunde uppnå det ödet.

Men även om mänsklighetens dolda ödet inte infrias så kommer mitt mål i livet vara att uppleva, observera och uppskatta allt som är vackert på jorden medan den ännu finns till. Jag vill ut i naturen och uppleva den med alla sinnen att inse att allt som lever är en bit av universum/gud.
Jag vill visa min bästa sida för andra människor och allt annat liv så att dessa andra liv, dessa gudar kan uppleva mig i min fulla strålglans!
(slut ordbajs)

Efter att ha bombarderas av dessa insikter kände jag mig kanska utmattad. Jag var fortfarande rejält påverkad. Väl medveten om att en trip varar i 5-6h så trodde jag att mycket tid hade gått.
När jag frågar min flickvän hur länge jag varit ensam i rummet säger hon ca 20 minuter. Jag kan knappt tro det själv, jag hade väl gissat 2h åtminstone! Men det är bara bra!

Jag bestämmer mig för att resa mig upp och märker att det är ganska svårt, jag är inte lika starkt ankuten till min fysiska kropp som jag är van. Jag kan få den att göra saker men jag för inte samma mängd information från min tids- och rumsuppfattning så jag måste göra allt på erfarenhet. Till sist lyckas jag resa mig upp, utan att känna balansen förlitar jag mig på att jag har den. Det är en så oerhört märkligt sätt att röra sig på men också befriande.
Jag provar göra en armhävning, känner ingenting i muskeln. Trycker 20 till bara för att se om man nån gång upplever trötthet. Nej, inte på samma sätt, coolt.
Jag bestämmer mig för att återigen utforska min länk till mitt andedjur. Jag hoppar med utsträckta armar på sängen och glider en liten bit på madrassen. Det känns om jag flyger, som att jag är en flygekorre. Jag tar sats och hoppar många gånger till. Det är riktigt roligt.

Jag lägger mig ner igen för nu börjar alla intryck och tankar att dra mig mot mitt inre igen, jag tror det är här som svampen verkligen kickar. Jag tar på mig hörlurarna och försöker starta spotify på telefonen men lyckas inte.
Vad är det jag gör? En telefon är ju bara ett koncept. Det är bara avancerad fysik men i universums ögon är den obetydlig. Allt är obetydligt men ändå så fullt av mening.
Jag börjar förstå att allt omkring mig bara är koncept som min hjärna hittat på för att tolka omvärlden.

Nu börjar jag flumma ur rejält men detta var inte på något sätt obehagligt, jag förstod att detta var sanningen bakom univerum. Jag förstod att när tripen var över skulle allt som kändes obetydligt nu bli viktigt igen, när mitt ego kommer tillbaks kommer dessa koncept att spela roll men nu gör det inte det.

Jag såg universum som om jag var universum. Jag förstod att när jag dör och min själ kommer tillbaks till universum så är det så här det kommer att vara. Jag kommer att bli universum igen och universum har ingen värdering, det är neutralt. Jag kommer att bli existensen, att bli allting.

Jag kände mig enormt ödmjuk inför detta och det var så vackert! I det här stadiet var jag länge, tid fanns inte på samma sätt här. Även i verkligheten fick jag förklarat för mig senare så hade jag varit still lång tid här.

När jag åter började kunna orientera mig i tid och rum så gick jag runt och tittade på saker. Jag åt en bit choklad, kände ingen smak, insåg att det berodde på att choklad egentligen bara är atomer, kol och sånt. Arrangerat på ett specifikt vis så att man kropp uppfattar det som choklad. Choklad är bara ett koncept sa jag högt. Det kändes skönt att säga det högt, i mitt sinne hade så många tankar passerat att jag kände mig utmattad. Att säga saker högt gjorde att det tog en stund att formuera en tanke än att bara tänka den. Det var lugnande.

Jag fortsatte gå omkring i huset och hålla upp och undersöka saker. Lite som om det var första gången jag såg dem. Jag kom ihåg betydelsen av dessa objekt i min vardag men kunde inte känna betydelsen. “Det är bara koncept” sa jag högt om olika saker jag observerade.
Jag började känna att jag ville ha tillbaks mitt ego nu. Jag hade varit med om så mycket så att jag kände mig färdig för den här gången. Jag kände att jag behövde vila och tänka igenom allt jag varit med om i nyktert tillstånd.
Jag behövde implementera dessa insikter i min vardag och leva upp till mitt öde. Till det behövde jag egot. Samtidigt förstod jag att jag var tvungen att vänta.

Afterglow:
Jag gick och la mig i knät på min flickvän vid tvn. Hon hade beställt pizza. Jag provade äta en bit, kände ingen smak. Pizza är ändå bara ett koncept, annanas och skinka är koncept hörde jag mig själv säga högt. Sedan slappnade jag av och försökte hänga med i handlingen på tvn.
Det gick bättre och bättre. Jag frågade ibland hur mycket tid som gått sedan jag senast frågade hur mycket tid som gått om och om igen. Jag försökte innan jag ställde frågan gissa hur mycket tid som gått. Allt eftersom så blev mina gissningar bättre och till slut kände jag att jag hade fått tillbaks min tid och rumsuppfattning. Det var skönt.

Det måste vara utmattande för barn innan de grundat sig en tid och rumsuppfattning tänkte jag. Barn måste ha det som jag upplevde det varje vaken minut. De vet inte någonting. Det är för att de nyligen kommit in i mänskligheten från universum. De måste bilda sig en uppfattning om allt. De är i stort sett trippade konstant och deras ego pysslar ihop verkligheten så småning om. Vi som redan gjort det måste vägleda dem så att deras egon inte kommer ur balans.

Kanske är det dags för mig att sätta ett liv till jorden?

Wow.
Har inte orkat läsa allt, men det verkar ha varit öppnande.
Hur mår du idag då?
Och blir det barn nu? 😃👍

Bra tripprapport, känns det som att du har mer förtroende för dig själv nu så här efteråt?

Nu när jag postar detta på FB har denna text legat bortglömd på datorn. Cirka 2,5 år gått sen trippen. Jag lever ett lugnt och ett för mig relativt betydelsefullt liv. Jag gläds åt mycket i mitt liv. Jag går ofta ut i naturen och känner in allt som är fint och vackert där.
Det som tynger mig lite är det där ekorrhjulet som jag en gång var så rädd för.
Jag är inte deprimerad över det eller har ångest men lite halvsegt känns det ju att gå till jobbet större delen av veckan, större delen av dagarna, större delen av året.
Det är förvisso ett bra jobb jag har men jag önskade att jag kunde vara mer fri. Ha mer energi till det jag tycker är viktigt för mig. Jag går i tankar om att kolla om jag kan gå ned i tid på jobbet.

Minnena från min inre resa finns kvar såklart men något blekta har de blivit. Jag går i tankarna nu att
göra en till resa men jag är lite osäker på om det skulle bli lika bra, lika insiktsfullt. Det jag vet från förra gången vet jag ju redan. Jag vill inte att resan ska bli något i stil med att svampens visdom säger mig "Du kom tillbaks innan du fullföjt din förra resa! Du har mer att lära/leva innan du är redo för mig igen".
Samtidigt vet jag att det spelar ingen roll vad man vill se under sin tripp, man blir visad det man behöver se om man är öppen för det.

Finns det någon annan som haft en livsutvecklande och/eller spirituell trip som vill skriva nån rad om tripparna efter den första och om de var givande eller inte så läser jag dessa med stort intresse!
Om ni skriver direkt i min tråd, länkar till en annan tråd eller annan site, spelar ingen roll.

Barn är på G.
Ni hann posta innan jag fick ut min 3:e post men det har gått 2,5 år och jag är väldigt
öppen för ett barn eller två. Även om det binder mig lite mer vid ekorrhjulet så känner
jag att det är rätt väg för mig. Det blir mer mening i ekorrhjulet om man har någon att
jobba för mer än sig själv dessutom känner jag att jag har mycket att ge i fadersrollen.

Grym rapport! Fina tankar, lite stoicism över det hela! Kanonfin tjej du verkar ha också, önskar er stor lycka (om ni fortfarande är tillsammans vill säga). Har haft en liknande historia men tror mig hamnat på rätt väg äntligen, för några år sedan ville jag dock testa svamp men vågade aldrig. Jag hade läst att deprimerade människor ibland tog sitt liv under trippen etc. Var du rädd att något liknande skulle hända?

Mvh sparvsylt

5/5, grym rapport kunde verkligen leva mig in i den..

Jo, vi är fortfarande ihop. (-:

Jag var inte rädd för att jag skulle ta mitt liv under trippen. Jag var snarare rädd för att svampen inte skulle förändra något och med mitt dåvarande mående hade det nog kunnat leda till suicid så småning om. I början av trippen tänkte jag lite på att jag kanske skulle bete mig konstigt. Så där som man skämtar om psykadelika du vet: https://imgur.com/AypVs Men nu när jag har provat så förstår jag att det inte är som den psykadeliska jargongen. Det finns säkert de som ballar ur men jag tror det främst händer folk som inte fattar vad de ger sig in på. Typ, som "ska ha lite kul" med svamp eller lsd utan att läsa på eller personer som har ett starkt kontrollbehov och får panik av att bli helt fria i sinnet.

Hur kom du in på rätt väg?

Tack!

Rökte väldigt mycket gräs (i mina mått mätt, knappt en veckas konsumtion för de som röker mycket) och började mer och mer känna att jag inte skulle komma någonstans med den hobbyn. Började tänka mer på det som faktiskt förgyller min vardag och har inte så mycket kontakt med människor jag inte vill ha i min närhet. Ses nog av de flesta som en outsider men så länge jag mår bra på insidan så gör det ingenting, kanske t.o.m. är ett tecken att man gör något rätt!

Lever idag som en munk mer eller mindre och har inget behov eller lust att testa svamp, även om det kunde vara en häftig upplevese! Någon gång lär jag nog göra det.

Gräs är mind opening det med! Vad kul att det gått bättre för dig!

Tack, du också! Narkotika i all ära men det är härligt att inte längre känna något sug!