Söker lite hjälp med förståelse inom metafysiken i filosofi.

Jag håller på med en skoluppgift i filosofi. Då det är första gången jag läser filosofi, skulle jag behöva lite hjälp. Det jag behöver hjälp med är materialism, idealism och dualism, hur existerar t.ex känslor som t.ex glädje utifrån dessa teorier?

Det jag hittills kommit fram till är följande:

Materialism: Glädje består av materia

Subjektiv Idealism: glädje är en persons uppfattning

Dualism: ?

Eftersom du nämner glädje så uppnår du glädje genom att tillämpa materialism, dualism eller idealism?

Märklig skoluppgift - utveckla med värdenihilism (Axel Hägerström) och Du kommer få godkänt.

Dualismen har seperation av själ och kropp som postulat. Det finns dock ett stort antal olika sätt dessa kan samspela på. Historiskt sett har den mest populära åskådningen varit att det finns en kausal länk mellan det fysiska och själen och där kan man börja spåra sig till vissa typer av glädje. Vi har alla grundläggande instinkter som vi mår bra av, även om de bara är kroppsliga.

Det finns också saker såsom masochism, självskadebeteende, etc som ger själen (om än temporär) glädje även om kroppen tar stryk. En långdistanslöpare känner glädje genom att trötta ut det fysiska, en drogmissbrukare gör tvärtemot.

Vidare kan vi ha "ont i själen" utan att vara fysiskt utsatta. Det finns många som bär på skuld, ångest, trauma, eller liknande, som inte har hunnit utveckla sig fysiskt (som tex depression vilket är mätbart..). Alla kan förstå varför det gör ont att få hjärtat krossat, även om det inte är någon direkt fysisk fara. Här kan man argumentera för att själen kan påverkar det fysiska (även om kemiska reaktioner inte tillhör filosofins värld).

Idealismen och materialism går att derivera från dualismen (även om dualismen är ett derivat från idealismen och materialismen). Tag dualismen och ta bort alla typer av känslor så får du materialismen:

Istället för att själen skall må bra så måste vi nu fokusera på varför kroppen mår bra. Eftersom materialismen säger att det fysiska är allting så måste allting ha en fysisk orsak. Sorg beror på en släktings död men vi vet egentligen att det bara är kemikalierna i vår hjärna som säger åt oss att vara ledsen. Skrattar jag så är det en dopaminkick till följ av ett skämt från min vän eller en bra film jag ser på.

Idealism är den andra sidan av dualismen: Här fokuserar vi enbart på vad vi upplever och hur det känns för oss. Det finns ingen värld utanför vårat sinne och därför är sättet vi tolkar världen på ett resultat av vem vi är. Kemiska reaktioner är bara vår hjärnas sätt att förklara hur vårt sinne beter sig.

Börja med dualismen, det blir enklare i slutändan då du kan hänvisa till idealistiska och materialistiska element efteråt.

Tack så mycket!!!!

Du verkar blanda ihop psykologi och filosofi. Dualism, materialism och idealism är metafysiska, och i förlängningen ontologiska ståndpunkter om verklighetens yttersta natur. Att "ha ont i själen" utifrån ett materialistiskt synsätt är helt oberoende av om man är "fysiskt" utsatt. Att företräda en materialistisk position är inte att säga att vi inte kan må "själsligt" dåligt utan det är att säga att det mänskliga känslolivet är reducerbart till materiella faktorer. Problemet för materialismen är att likställa kemiska processer med mentala upplevelser. Om du känner dig lyckligt är din sammansättning av signalsubstanser i hjärnan sammanfallen på ett visst sätt, men det är svårt att argumentera för att biologiskt material som är utformat på ett visst sätt är detsamma som lycka. Att uppleva framgång är ingen kemisk process, det är en mental upplevelse, och de är knappast likvärdiga. En materialist skulle inte förneka att vi har ett känsloliv som påverkas av mentala faktorer.

Idealism är en ståndpunkt som säger att verkligheten är immateriell. Vilket perspektiv som människor har för sin lycka är helt irrelevant. Det är ursprunget till lyckan och lyckans natur som är det metafysiskt centrala i den filosofiska frågeställningen. Ett centralt tema för idealismen brukar vara den fria viljan och individens strävan efter förbättring. För idealister brukar begreppet "själen" förstås som den självständiga individen och dennes vilja, upplevelser och känsloliv. De förnekar inte att det finns en yttre verklighet, den har bara vissa metafysiska beskaffenheter som inte är förenliga med det materialistiska perspektivet.

Läs om Descartes, Leibniz och Locke för en historisk överblick av dessa olika metafysiska positioner.

Alla dessa perspektiv menar att glädje finns och att den upplevs lika oavsett vilket perspektiv som en person har. Det som skiljer dessa synsätt åt är föreställningen om hur verkligheten ytterst är beskaffad.

Det materialismen säger är att känslor och medvetandet ytterst har materiella orsaker. Idealismen menar att känslolivet är något som är helt åtskilt från den materiella verkligheten, Det är samma position som dualismen har.

Skillnaden mellan idealism och dualism är att dualister menar att verkligheten består av både materiella och immateriella entiteter, medan idealister menar att allting ytterst är immateriellt och att materia inte existerar. Materia ska i det här sammanhanget förstår som någonting som har utsträckning i tid och rum. En annan egenskap hos materia brukar vara att materia är delbart. Det skapar ett filosofiskt problem eftersom det verkar vara svårt att tro att allting är delbart i all oändlighet. Idealister menar att verklighetens yttersta byggstenar är något som inte är delbart och har utsträckning i tid och rum. Materia är alltså en illusion som våra sinnen upplever.

Formuleringarna mina kanske var lite väl breda men man måste ju komma ihåg att problemet med en sån här uppgift brukar vara att begränsa sig(!). I riktiga världen, utanför alla strikta definitioner, så finns det sällan någon som förnekar varken det fysiska eller själens existens (vadän de väljer att kalla dessa). Uppgiften kommer ju användas som ett bevis på att eleven förstår koncepten på grundläggande nivå, det kan vara bättra att få ett precist men rationaliserande svar istället för ett vagt formulerat och saknande svar.

Ska vi diskutera en fråga utifrån ett karakteristiskt perspektiv bör vi hålla oss långt från subjektivitet och generaliseringar som inte alls är nödvändiga eller ens riktiga. Risken finns att användaren går från att faktiskt förstå enkla koncept till att bli bortförvirrad bakom textväggar av återiterationer.