Kan jag stämma kommunen, skolan socialen?

Hej, undermellanstadiet, högstadiet och gymnasiet var jag i ständiga slagsmål. Samt klagåmål från många föräldrar.
80% frånvaro första gymnasieterminen, vilket ledde till krissamtal.
Förklara att anledning var att jag sover 14-17 timmar om dagen oftast utan förstå varför.
Jag fick valet att gå om skolåret eller stängas av.
Dömdes för misshandel, 16,17 och 18 år gammal.
Efter varje dom kom brev om orosanmälan, Jag ignorera och hörde aldrig något mer om det.
Mina föräldrar blev aldrig kontaktade av soc.
Agera socialen helt korrekt rent juridiskt?
Vad har skolan för juridiska skyldigheter ang min skolgång? ex bråken, hög frånvaro, agerandet när jag nämner mina sömnsvårigheter? oroande betyg (ha i tanke att detta är ca 12-20 år sen circus,
Fick ingen hjälp ingen brydde sig. några lärare mobbade mig för jag var hopplös, förlorare.
ex samlade läraren hela skolan en gång för att snacka skit om mig och jag fick snäll sitta och lyssna.
Avslutades att alla som inte gilla mig skulle räcka upp en hand. Alla utom en räckte upp.
Påpeka även ofta att hade stora problem att följa med lektionerna eftersom jag svävar iväg hela tiden.
eller att jag inte fixar läxor för tankarna svävar iväg så fort jag försöker läsa. Typiska ADHD symtom som nonchalerats. Jag skulle lägga manken till bara. vilket funka 1 av 10 gånger kanske,
Har tjänstefel begåts? Kan jag stämma skolan/kommunen för detta? Om jag kan stämma så hade det gett mig möjligheter att faktiskt fixa mig en ordentlig utbildning, bra jobb och en lön som jag kan försörja min familj på utan att vända ören varje månad. Så jag och mina barn kan ha det bra ihop..
Utan utbildning eller erfarenhet så kommer man ingen vart. knappt det går att försörja sig ensam..
Dessutom enorm osäkerhet. psykologiskt påfrestande etc

Glöm det där. Om du nu vill ha en formell utbildning så står det dig fritt att ansöka.

Kan du inte utveckla lite hur du tänker?

Jag kan ansöka men då behöver jag ta lån igen.. vilket jag helst inte vill.
Jag har dessutom småbarn och kan inte studera 100%. 50% går dock.
Sen behöver jag extra stöd, hur ska jag få genom det?
Jag behöver ju dessutom fixa mat på bordet, rena o fina kläder, etc etc till min barn.


Mobbningen från lärarna kan jag bevisa.
Slagsmålen går att bevisa.. Säkert ett dussin samtal med rektorn angående detta.
Soc nonchalera även 3 orosanmälningar.. Mina föräldrar har aldrig fått vetskap om dessa.

Jag ska. Det finns verkliga hinder i livet. Diskriminering och utslagning.

Jag har också fått diagnoser som vuxen men har verkligare saker som stör eller går emot. Du är fri att studera om du har ekonomin. Vi kan inte på heltid och då finns det inget till hjälp. Tycker dessutom att det är något värre när det gäller var och varannan instans och även fortsättningsvis som vuxen eftersom de har bestämt sig för att ha rätt över en. Du är dessutom dömd för misshandel? Då har du ansvar själv.

Du sa att detta var 12-20 år sedan. Du kan alltså inte göra något då allt är preskriberat. Det är bara att sätta ett stort kryss över dina tankar gällande stämningsansökan och gå vidare i livet.

Läser om och absolut är det allvarligt men så gör svinen. Mig satte de i klass för missbrukare och gick upp inför min klass och berättade vart jag skulle innan jag själv visste något utan en av eleverna ringde hem och berättade att jag fått plats i en specialklass utanför IV. Det efter att ha talat om för mig att jag inte var fin nog för att få gå på min skola och en icke önskvärd sort. Jag är 36 och möter fortfarande samma skitmänniskor under påtvingad kontakt med psykiatrin som snarare är förhör än vård och samtidigt hånas och nekas vård inom den vanliga vården.

Dömd för misshandel under tonåren ja.
Jag kunde eller vågade aldrig slå mina föräldrar.
Så istället slog jag andra lättare byten.
Förstår nu att anledningen att jag gjorde så var mitt sätt att hantera den ständiga misshandeln
jag fick utstå. Vi snackar alltså konstant misshandel. ofta dagligen från dagis till vuxen ålder.
En misshandel som mina föräldrar dessutom försökte manipulera mig att tro att det inte var sant.
Att jag bara hitta på.. Dom var så skickliga att manipulera omgivningen så när jag berätta för min faster och hennes man så trodde dom inte på mig. Min syster trodde inte mig, deras favorit. För hon fick aldrig se det. Min farfar och farmor eller mormor trodde inte på mig. Jag överdrev, jag hitta på, det uppfattades bara som ett dåligt försök att skapa drama, hämnas etc.
Det var jag det var fel på.. När alla håller på så tillräckligt länge så börjar man som barn själv tro på det. den förvirringen. vad den gör med ens psyke går inte att förklara ens för det är så hemskt att det går bara att uppleva. Till slut hamna jag i psykos för dom psyka ut mig så.. Jag förlora kontrollen eftersom jag inte fatta vad som är rätt eller fel in å ut. Jag ett nervrak i säkert 3 år efter det innan jag hade fötterna på jorden igen. Hörde röster att jag skulle hugga ihjäl mina föräldrar, nu i efterhand tror var kroppens överlevnadsinstinkt att försöka frigöra sig själv.
Trots att jag stod under ultimatum att ha ihjäl dom eller dö själv så höll jag emot och sen totalt brast
av känslotryck som behövde få utlopp. sprang och skrek tills det inte gick mer.
Hamnar till slut på sjukhus.. Mamma och pappa försöker intala läkaren att dom misstänkt mig länge använda droger.. Jag var ett barn då, knappast använt droger.
Kändes efteråt som läkaren gick på mina föräldrars bedömning. Jag vet inte. men det kändes så.
Efteråt ringde dom polisen på mig några gånger för att jag var galen och hade knarkat samt utgjorde fara för deras liv.. Men det var bara deras sätt att göra mitt drogmissbruk mer trovärdigt.
Jag pissa negativt på stationen och polisen förstod till slut att jag faktiskt var en rätt så sansad person.
Innan man dömmer mig för vad jag gjort andra så tycker jag man ska veta vad jag själv gick igenom.
Hela min världsbild, min identitet var snevriden och saboterad. Jag var själv ett offer som dessutom
inte visste hur situationen skulle hanteras. Jag visste fan inte bättre för jag visste inget annat!
Jag förstår att slåss är fel idag, men jag blev så starkt manipulerad som liten att jag inte kunde förmå att se den skildringen. Att jag ens kommut ur det här levande som en kännande empatisk människa är helt otrevligt och faktiskt smått beundransvärt...

Jag säger inte något emot det. Jag har fortfarande förtrycket av vuxnas lögner gällande mig etc att slås emot. Men jag är kvinna och jag gissar att du inte är det och manlig offerroll av att slåss är accepterad medan ett kvinnligt våldtäktsoffer som blir rasande (utan våld) och svär åt dem som trakasserar, räknas som någon med särskilt grava problem. Oavsett vad du utsatts för, sitter jag fast i samhällets förtryck mot mig som "galen kvinna" medan du kan göra som alla män som använder våld, påtala egen offerroll medan jag höll på att åka in för att jag öppnade med kniv som markering mot min hyresvärd som länge höll på att bråka utanför dörren eftersom han ville in mot min vilja. Du som man skulle aldrig någonsin råka ut för det om du inte är mycket vek och någon som inte upplevs som en normal man med förmåga att försvara sig. Dessutom så är det vanligt att man ser manlig vrede som orsakas av att han är ett offer medan kvinnor inte ens behöver använda våld först när det blir extremt (öppna med kniv eftersom man är fysiskt underlägsen) och då räknas som många gånger värre eftersom det strider mot synen på hur en kvinna ska agera. Fogligt. Ta smällar, gråta och vara ett anständigt och oklanderligt offer om något går snett. Inte försvara sig och samtidigt inte vara så foglig som trycket kräver.

Det är värre att vara kvinna.

Ingen är en ö, vi får oftast andra goda impulser av andra liksom inte våra föräldrar är nattsvarta. Nu har jag inte upplevt särskilt mycket våld men min barndom var sådant helvete att jag försökte avsluta mitt liv i mellanstadiet för att komma undan. Empati är man född med även om de påstår att vissa av oss tvingats lära oss avläsa och förstå andra.

Har lite svårt att förstå varför traumatiska uppleverser är någon slags tävling och vem som det är mest synd om.
Förstår inte riktigt din koppling av ditt kön samt din förmåga att använda fysiskt våld är sådan avgörande faktor som du beskriver. Att det spelar roll tvivlar nog ingen men avgörande förstår jag inte.
Vad jag har lärt mig är helthetsbilden alltid en regel. Alltså allt måste beakas.
Sen är det ju rätt svårt att väga vad som väger mest igentligen.
Vi pratar om subjektiva upplevelser vilket inte riktigt kan ifrågasättas, mina upplevelser är ju sanna för mig.
På samma sätt om du nu känner att du gått igenom något av det värsta här i livet så är det ju så.
Omöjligt för någon annan att försöka förminska eller förändra det du varit med om.
Alla har rätt att känna, men vi känner också olika.

Jag tvekar inte att du har haft det svårt. Pratar gärna om det, psykisk ohälsa är intressant för mig.
Men var snäll och skapa en egen tråd isf och ta det inte i den här tråden. Du kan skriva pm till mig också om du vill.

Just nu diskuteras det bara om mig angående min undran om jag kan stämma i domstol eller inte.


mvh

Attans det tänkte jag inte på.. Är det inte ens möjligt att få preskiberingstiden uppskjuten.
En slags dispans eller hur man ska uttrycka det? Eller är det så förbannat enkelt att det står skrivet i sten?

Hur lång är preskiberingstiden?

5 år. 10 år om det är grovt tjänstefel. I princip kan preskriptionstiden inte åsidosättas.

Jag säger inte att du skulle kunna få rätt, men varför har du inte agerat tidigare? Man kan liksom inte som 40-åring komma och skylla sitt livs misslyckanden på någon annan som eventuellt gjorde fel för 20 år sedan.

https://www.skolinspektionen.se/sv/A...n-anmalan-har/

Hade du kunnat göra, om du gått kvar.