Tips på estetiskt tilltalande böcker/dikter

Alltsedan Orm vållat Gudmund förtret på tinget, hade denne aldrig synts till på Gröning, inte heller hade han ridit till tings sedan dess. Men nu kom han helt vänligt och sade sig vilja göra Orm en tjänst, så att gammalt groll skulle bli glömt.
— Här har jag med mig de båda bästa drängar som finnas, sade han; och dem erbjuder jag dig. De äro fria män, och envar av dem gör två mäns arbete, och väl det. Därför är det en stor väntjänst jag gör dig när jag kommer till dig med dem; men det är sant att också du gör mig en tjänst om du tar emot dem. Ty de äro makalösa storätare båda; och sedan de nu tjänat mig i fyra månader vågar jag ej längre behålla dem. Jag har inte så god råd som du, och det börjar bli för mycket för mig att ha dem i maten. Och skulle jag knappa in på deras kost bli de farliga, det säga de själva; ty de måste känna sig mätta varje middag och varje kväll, eljest kommer en galenskap över dem. Men för den som kan mätta dem äro de villiga i arbete, och ingen har sett deras like.
Orm var misstänksam inför detta anbud och hörde sig noga för, både med Gudmund och med männen själva. Dessa dolde inte sina fel, utan sade ärligt hur allt var med dem och hur de ville ha det; och eftersom Orm hade gott bruk för starka drängar, blev det till slut så att han tog dem i sin tjänst, och Gudmund red belåten därifrån.
Männen hette Ullbjörn och Greip. De voro unga män, långa i ansiktet och linhåriga, och deras styrka kunde gott märkas när man såg på dem; men med förståndet hade de det inte så väl ställt. På deras tungomål hördes det att de kommo långväga ifrån. De sade sig vara från ett land långt ovan Västergötland som kallades Järnbäraland. I det landet, sade de, växte män och björnar lika starka och nappades med varandra med jämngod lycka. Där hade nu svår hungersnöd kommit; och därför hade de gått söderut för att komma så långt att de kunde äta sig mätta. De hade tjänat på många ställen i Västergötland och Småland, och när födan börjat synas dem knapp, sade de, hade de slagit ihjäl sin husbonde och dragit vidare.
Orm tyckte att det måtte varit en tam sorts husbönder de råkat ut för, som funnit sig i att bli ihjälslagna; men männen sågo allvarligt på honom och bådo honom minnas vad de sagt.
— Det är bärsärkagång som kommer över oss då, sade de, och ingen kan stå oss emot. Men få vi mat nog äro vi fridsamma och göra vår husbonde till viljes. Så är det med oss.
— Mat skola ni få, så mycket ni förmå sätta i er, sade Orm; och äro ni så goda i arbete som ni säga, må ni vara värda hur stora mål som helst. Men det må ni veta, att om ni ha bärsärkagång i tankarna, då ha ni kommit till fel ställe när ni kommo till mig. Ty sådant har jag intet tålamod med.
De tittade på honom med tankfull min och frågade hur länge det skulle dröja till middagsmålet.
— Ty vi kunna nu börja känna oss hungriga när som helst, sade de.