När var din ljusaste tid i livet?

Jag tror faktiskt min ljusaste/lyckligaste tid i livet var när jag gick i skolan... Tror inget i livet vinner över det faktiskt... Man får lära sig mycket samtidigt som det finns en gemenskap elever och lärare sinsemellan... Alla elever mot ett gemensamt mål samtidigt som man får bra jobb i slutändan.

Resor, skapa familj och sådant känns inte lika viktigt i jämförelse.

När var er ljusaste/lyckligaste tid i livet?

De bästa minnena i livet har man med andra människor. I vuxenlivet får man försöka hitta den där gemenskapen igen. I ungdomden tvingas man in i den (b.la. skolan. Idrott till viss del)

Högstadiet. Jag lyssnade på blumchen och spelade Sega Mega Drive dagarna långa efter skolan.
Vi spelade fotboll på rasterna och man levde i nuet.

Jag bodde ett par år i USA också och pluggade lite. Jag var arbetslös efter gymnasiet i 1 år och fick tillslut nog och tog mitt pick och pack och bara drog. Det var också bland den bästa tiden i livet. Härligt klimat, nya männniskor, nya miljöer. Hade aldrig krisen år 2008 slagit igenom, hade mitt liv kanske sett helt annorlunda ut idag.

Mellan 20 och 30 års ålder ungefär. Då var jag ung, stark, oövervinnelig; framtiden var dold i ett rosa skimmer och jag ägnade mig åt vad jag fann roligt för stunden: resa, träffa nya människor, festa, arbeta om jag hade lust med det, studera intressanta ämnen, Gud vet allt...

Det är märkligt, när jag tänker tillbaka på de åren verkar det sväva en evig sommar över dem, även fast jag vet att halva den tiden var vinter, liksom alla år!

När jag var runt 17 år gammal. Jag var oerhört intelligent, men främst driven. Jag hade rätt inställning till livet, och jag stod upp för mig själv. Jag styrketränade dessutom de flesta dagar i veckan, så jag hade en riktigt schysst fysik.

Nu med några år kvar till pension.

Det senaste året av mitt liv har varit min lyckligaste tid i livet. Visst fluktuerar den upplevda livslusten p.g.a. div. orsaker genom åren men överlag mår jag bättre ju äldre jag blir.

(Min barndom var sisådär... hade kärleksfulla med psyksjuka och missbrukande föräldrar. Skoltiden var bra socialt sett men tonåren sög bcz of stress och depression. Mitt liv började när jag bytte landsdel det år jag skulle fylla 20.)

När man var liten, kanske 11-12 och hade livet framför sig. Lekte med kompisar och hade någon form av framtidstro. Det blev inte som man hade tänkt sig. Det gick åt helvete kan man säga.

Jag har alltid upplevt att det är just nu som är den bästa tiden i mitt liv.

Varför tror ni inte att er bästa tid ligger framför er?

Har ni förlorat hoppet?

Är ni inte fria att välja och forma er framtid? Mer än när ni var barn eller unga?

Är väl bara nuet som finns med säkerhet.

Framtiden är osäker, man kanske blir överkörd av en lastbil imorgon. Eller så blir ens kärlek eller bästa vän det, så det är nu man ska uppskatta dem.

Du beskriver en meningsfull gemenskap.

Leta rätt på en sådan igen, eller bygg upp en själv kring ngt visionärt, så återkommer din positiva känsla.

Har haft flera ljusa perioder som kommit och gått. De har i regel bestått av gott sällskap och meningsfulla aktiviteter/arbeten i en tid då mitt psykiska mående varit bättre.