Vad behöver jag säga för att få terapi?

Jag har tjatat i flera års tid om att få terapi.
Jag har inte en stämplad PTSD diagnos men psykiatrin anser att jag har PTSD.

Nu har jag äntligen fått en tid i veckan.

Jag gillar inte att ljuga och jag försöker att vara ärlig. Men det går inte i det här samhället.
Jag är en av de som utåt ser ut att må bra. Jag kan gå och jag har det stabilt omkring mig (det var tydligen ett krav att ha det stabilt omkring sig för att få terapi).
Så, ingen vill hjälpa mig.
Därav har jag överdrivit saker. Jag har varit ärlig med grundproblemet men övdrivit lite. Tyvärr.

Vad måste sägas för att få terapi?
Hur ska jag uppföra mig? Formulera mina meningar?

Självklart kommer jag att vara ärlig om problemen jag vill bearbeta. Det är ju därför jag vill få terapi! Det är bara det hela kring det. Att jag ser ut att må bra. Det förstör allt.

Tror inte att du behöver fortsätta att överdriva när du nu kommit in genom nålsögat. Nu kommer du ju endast träffa en psykolog/kurator (vet inte vilken terapi du går) som inte har en aning om hur du lyckades få tid utan endast gör sitt jobb. Du slipper sas de som bestämmer framöver. Lycka till.

Jag kommer att träffa en läkare och säga att jag vill ha terapi (någon som har den utbildningen, enskilda samtal).

Jag kommer alltså träffa en läkare som kommer att bedöma om de vill betala för min terapi. Dvs, om jag får terapi eller ej. Vi alla vet att det kostar de jättemycket, de bara formulerar det lite annorlunda.

Men om psykiatrin anser att du har PTSD så borde du ha rätt till vård
jag skulle nog köra med raka rör

Mvh shinago

Hur ser just du ut att "må bra" som du uttrycker dig? Förutom att du kan gå och har det stabilt omkring dig? Hur då? Utveckla gärna, jag förstår problematiken dock och tycker det är bra att du vill vara ärlig eftersom många av oss inte drar sig från att ljuga lite här och lite där, eller närsom utan att må dåligt av det. I allehanda relationer, på arbetsplatser osv osv. Vem kan man egentligen lita på? Finns många som har det väldigt tufft men förhållandevis ändå mår rätt bra, även om andra kanske inte tror det, men då har man kanske inte det tillräckligt tufft i alla fall? Eftersom de ändå klarar av att må hyfsat bra, eller att de är bra på att ljuga? Det beror ju mycket på ens personlighet, arv och miljö, och förmåga och mycket mer. Hur klarar du att se ut att må bra om du är så dålig att du vill ha terapi? Och vem är det som säger att du ser ut att må bra? Du själv, eller någon annan? Men som endast svar på din fråga tycker jag att du skall vara ärlig, det är väldigt underskattat i "det här samhället".

Lita på dina tankar och ord, säg hela sanningen om ditt mående till läkaren, och be om att få träffa en psykolog, då borde de lyssna och förstå, och ge dig vad du vill ha...

Jag tror bara att TS har lite problem med att vara övertygande när det kommer till kritan. Jag tänker på alla grejer jag ska upp och när jag väl sitter inne god doktorn eller psykologen så nickar jag instämmande på allt de säger och går ut utan att ha tagit upp det viktiga.

Du behöver inte ljuga, du skall dock övertyga dem att du verkligen behöver hjälp. Säg som det är. Du klarar inte av det vardagliga livet/sociala interaktioner och jobbet pga stressen och oron.

Sen är det bara att prova sig fram. Finns många som är totalt värdelösa inom sjukvården i detta landet. Jag bytte vårdcentral tre gånger på ett år och träffade 6-7 läkare innan någon tog mig på allvar. Jag går nu hos en psykolog i grannkommunen.

Något jag lärde mig i fängelset är att de som skriker högst får hjälp snabbast, något jag nyttjat sedan jag kom ut.

Går jag till vården numera hetsar jag upp mig i form av att tala jättefort, likt ett dampbarn samt BER om hjälp.

Ring satan, logga in på dina vårdkontakter och skicka minst 3 mejl per dag och inom en vecka så får du precis den tid/hjälp du behöver.

Jag sökte vård form av samtalsterapi redan kring år 2000, men fick aldrig hjälp då jag alltid var lugn och vänlig mot läkarna.

Efter fängelset har jag börjat bete mig som ens riksblatte, men vet du vad? Det fungerar, jag får akuttider direkt och vilken medicin som helst.

Tyvärr så ser Sverige ut idag, var inte snäll, TA FÖR DIG.

Tell the truth, the truuuth

Jag tror att det bästa är att säga precis det du skriver här. Säg att det känns som ingen tar dig på allvar för att du "ser ut att må bra". Säg att du inte mår väl och att du behöver terapi för att få en fungerande vardag. Be om att få något konkret hur de tänker kring din vård och varför du inte fått någon riktig hjälp på flera år. Om du kan, ta med en anhörig som kan hjälpa till med kommunikationen. De få gånger jag har haft någon som följt med eller om mina föräldrar ringt till mottagningen (visserligen vid suicidförsök/akut suicidalitet) är det som om varningsklockorna ringer lite starkare. För då är det inte enbart du själv som är medveten om problemet och vården vill (tyvärr, det borde räcka med patientens ord) göra bättre ifrån sig.
En läkare jag träffade var som en annan person när min far var med jämfört när jag gick ensam.

Lycka till!