Så hur lång tid tog det för er att komma över ett ex?

Hur lång tid tog det för er att helt kommer över ert ex? Med komma över menar jag när ni inte tänkte på exet som att det kunde bli ni igen, när ni helt enkelt slutade ha honom/henne i tankarna varje dag, när ni kunde klara av att börja dejta andra utan att exet fanns i bakhuvudet.

Tog det månader? År?

Jag vet med mig själv om jag och mitt ex skulle träffas idag skulle jag efter vårt möte hela tiden tänka på honom. Och det är för mig inte att vara över någon. Jag mår även dåligt av att tänka mig honom med en annan tjej. Det är inte heller att vara över sitt ex.

Om vi säger så här. Jag är trött på att tänka och känna för någon som varken tänker eller känner för mig på samma sätt. Så ja, jag vill gå vidare. Men det tar väl tid antar jag...

Orimlig fråga då det ej finns ett direkt svar.

Mitt första ex kan jag tänka på ibland men mår inte direkt dåligt av det. Medan andra ex kommer jag inte ens ihåg vad dom heter.

Gör något kul! Dra på en långresa eller ta en rolig kurs i något du alltid velat läsa/göra.

Ingen tid direkt, är inte narcissist (att andra bara finns för min skull)

Om jag var den som gjorde slut - knappt nån tid alls. När jag blivit dumpad - tja, skulle nog säga ungefär hälften så länge som jag varit kär på ett ungefär. Så allt från ett par dagar till nästan ett år. Men den gången det var nästan ett år var det mitt eget fel, jag sökte upp honom med jämna mellanrum. Han var en jävla idiot, jag var ett förbannat spån... Förhoppningsvis har man väl mognat om nåt liknande hade hänt idag. Då blir det nog mer en ren sorg över vad man förlorat istället för ungdomens tvångsmässiga fixeringar om att kanske, KANSKE...

¨
Nej jah vet det inte finns direkta svar. Men jag vill ändå höra andras erfarenheter. Jag har liksom gått nu i 4,5 månader och fortfarande har jag inte kommit över mitt ex.

Ja det blir väl lite vad man gör det till antar jag? Vill jag verkligen komma över mitt ex så försöker jag ju. Men det känns inte riktigt som man kan skynda på processen. Utan man måste låta det ta sin tid. Inte sant?

16 år, sen så gick det över.

10 år. Tog inte slut för att vi slutade älska varann utan det var pga. andra anledningar så kärleken för vad som en gång var har väl legat och småputtrat på ettans värme under alla år.

Fick kontakt igen under en vecka för ca 1 år sedan med inbjudan och allt där jag också fick veta att jag har alltid varit hennes "the one".
Ju mer vi pratade desto mindre intresserad blev jag av att eventuellt ses igen. Vi är inte på samma plats i livet alls.
Bra samtal dock, vi fick båda closure och idag tänker jag inte på henne alls.

Både och. Visst måste det få ta tid och var det ett allvarligt förhållande så kommer det ju självklart att ta månader för de flesta. Men samtidigt kan man ju underlätta för sig själv genom att inte falla i dumma fällor. Sök inte kontakt, blocka på sociala medier så du inte kan "bara kolla lite". Sök inte upp personens kompisar, häng inte på ställen där du kan stöta på människan. Varje gång du börjar tänka på hur bra ni kunde ha fått det i framtiden så tvingar du dig istället att fokusera på hur olika ni var och alla områden där ni inte var kompatibla.

Bestäm dig för att inte älta för mycket och gör en plan med distraktioner du kör för att bryta tankarna. Rita kattungar, spela Candy Crush, försök memorera Poe's The Raven, lär dig trix med jo-jo...ja, du fattar. Hitta nåt som funkar för dig, hur töntigt set än är.

Men grunden är att du faktiskt kan bestämma dig för att du vill släppa personen. Om du när ett litet, litet hopp spelar det ju liksom inte så stor roll vad du än gör...

Olika i tid beroende på långd/intensitet på förhållandet. Men drygt räknat 2 år ihop ett år i tvivel.

Sen tänker jag ju på de ibland, kan vara ngt minne man haft o så, men kärleksmässigt är svårt att höfta.

Första kärleken tog mig nog 2-3 år att släppa helt. Vi var ihop in 2.5 år.

Vissa förekommer i drömmar än idag, samma person annat scenario. Mår alltid lite weird på morgonen efter dessa.

Tror aldrig man kommer över vissa människor helt. Eller så tar det fruktansvärt lång tid. Men när tiden går så kan man lätt fastna i minnet ändå.

Vissa spekulerar i hur det kunde varit, vad som hade funnits om man fortsatte kämpa osv.
Men det finns inte riktigt för mig, för det fanns inget som kunde blivit bra. Var verkligen omöjligt att kombinera våra personligheter som var raka motsatsen till varandra.

Med vetskapen om att det var omöjligt så undviker jag att ens fundera tanken och har mest kvävt alla känslor. Kör på med mitt liv och förnekar allt. Stalkar inte honom och förnekar hans existens.
Men konstigt nog så finns kärleken kvar i bröstet även om hjärnan säger emot.
Skulle aldrig kontakta honom, aldrig!

Drömmer om honom nästan varje natt och vaknar upprörd. Vill inte ha drömmar och vill inte uppleva känslan.
Så fruktansvärt jobbigt att aldrig bli fri.
Men ändå går vi där i pittoreska städer och beundrar allt tillsammans, håller hand och mår så bra ihop - i mina drömmar.
Står nära honom med huvudet mot hans bröst och hans armar runt mig, sen vaknar jag ensam i sängen och inser att det är en lögn.
Så trött på det, orkar inte...

Har också det där problemet med drömmarna fast med en twist; vi är aldrig lyckliga i drömmarna. Handlar till 98% om att övertala henne att inte ge upp på våra barn. Antar att det är en rädsla som jag går och bär på.

Hade jag varit du så hade jag kanske kontaktat ditt ex för att få closure. Sånt hjälper något extremt.