Vart härstammar Norska talljuet och Finska taljudet ifrån?

Att Dansken talar som det den gör kan endast förklaras med ett ord - Tyskland. Danska är ju väldigt lik Tyska när vi lyssnar på vokaler, men Svenskt när vi lyssnar på ord.

Men nu har vi fler grannar än Danmark. Finland och Norge. Det jag tycker är intressant är vart kommer Finska taljudet och norska talljudet ifrån?

Vad var det som fick finnen att uttala u som o, och låta som en tvåtaktare och vad vart det som fick norrmännen att tala guppgigt med tjocka L och höga samt låga toner?

Jag accepterar inte "Vad var det som fick X att låta så"-svar. Det finns alltid en bakgrund till allt. Så förklara nu vad ni tror att vad är orsaken varför norrmännen talade Svenska på ett mycket lustigt sätt, trots att Dansken totalt kontrollerade Norge under 400 år. Vad var det som fick mumintrollen att låta som mumintrollen?

Jag uppskattar intressanta svar.

Exempel:
https://www.youtube.com/watch?v=7tio_ZmHf4Y
https://www.youtube.com/watch?v=D22WJWqY1KE

Jag tror att finland invented it themselves

Har hört det någonstans men det behöver absolut inte stämma

Låter ologiskt. Dåligt inlägg. Minus 1 till dig.

Vet inte hur det finska uttalet har ändrats över tiden, men i yngre fornsvenska skedde i alla fall ett vokalskifte: https://sv.wikipedia.org/wiki/Vokals...re_fornsvenska

Intressant. Så dagens Finska(vokaler) är egentligen den forna Svenskan? Då kan man undra vart den mjuka Svenskan kommer ifrån. Har vi anpassat oss för norrmännen, eller har norrmännen anpassat oss för oss? Eller har vi anpassat oss inför Dansken?

Den enda lilla teori jag har är att ju länge avstånd medför klarare tal, du vet, när man ropar talar man klarare för att kunna höras, vid bergstrakt och lång avstånd på ängarna

Danskan och holländskan är ju befolkningstätt, mycket folk på liten yta, ju fortare man talar desto mindre klart, klarare tal tar längre tid
Schweizertyskan ska väl vara lite mer melodi?
det är det enda jag kan komma på just nu

L-ljudet, som du nämner lär komma från Frankrike. I det franska hovet på 1600-talet blev det ett internt mode att uttala L-ljudet tunnt istället för tjockt och R-ljudet som tungrots-R istället för tungspets-R. Detta spred sig över Europa då Frankrike och franska var på modet hos de välbärgade och utbildade. M.a.o. ett snobbigt uttal som spred sig från överklassen till allmogen. Innan dess talade vi européer med brett L-ljud och tungspets-R.

L-ljudet kom därför att bytas i svenskan och danskan, men ej i finskan eller norskan. R-ljudet bytte danskan och i sydsvenskan (och i Bergen). I övriga Sverige, Norge (exl Bergen) och Finskan bibehölls tungspets-R. Men tungrots-R rör sig visst långsamt uppåt i Sverige vad jag förstått. Varför detta kom att förändras på vissa platser och andra inte vet jag ej säkert, men jag gissar att det beror på att mängden utländska influenser var olika stor på olika platser. Kanske beroende på avstånd, huvudstäder, handel med kontinenten osv?

"Den stora vokaldansen" som skedde under senmedeltiden rekomenderar jag att du/ni istället läser om på Wikipedia som Hominem har länkat ovan.

De olika melodierna har jag ingen aning om. Men jag gissar att det i Danmark, Tyskland och Nederländerna talades olika former av plattyska, danska, högtyska, holländska, frisiska, flamländska osv i ett ganska litet geografiskt område. Personer där förstod nog varandra grundläggande om de talade långsamt och tydligt, varför de kom att ta en kort paus mellan varje ord, precis som de fortfarande gör. Men detta medförde också att melodin blev omöjlig att fortsätta att sjunga. Vi andra kunde fortsätta med våra olika melodier. Obs! Detta är bara en gissning från min sida.

Svenskan har ju ett extra vokalljud, mellanvokalen U, som inte finns i finskan. Det ljudet finns väl inte i så många språk överhuvudtaget (bara svenska och norska?). Tidigare uttalade man U som O även i svenskan, och denna rundare variant finns fortfarande kvar i vissa svenska dialekter. Det är bara att jämföra den svenska vokalfyrkanten, som visar var de uttalas i munnen, och jämför den med den svenska så ser du att finskans slutna vokaler går från y - i - u (där y uttalas som tyska ü och u som svenska o) medans svenskan har ett extraljud mellan y och o, nämligen den svenska mellanvokalen.

Så de finska slutna vokalljuden, skrivna med motsvarande svenska bokstäver istället för fonetiskt, är:
y - i - o
Medan svenskan har:
y - i - u - o

Här ser du den svenska vokalfyrkanten med vokalen (ljudet) U mellan Y och O. Det ljudet saknas i finskan. https://www.digitalasparet.se/uttal/fyrsid/vokaler.htm

Därför kan finnen ha svårt med svenska ord som har bokstaven u då den i finskan uttalas som svenska [o] och försöker man korrigera åt andra hållet så går man lätt för långt ända till [y]. Så finnens du blir lätt antingen do eller dy i svenska öron.

Den finska bokstaven o uttalas alltid som /å/ medans i svenskan är dess uttal vacklande då den kan bli både o och å. Om vi jämför UTTALET av de svenska och finska vokalerna och utgår från det svenska uttalet av dem så ser det ut såhär:

SE/FI
a = a
e = e
i = i
y = y (även om den finska är rundare på samma sätt som tyska ü)
u = #
o = u
å = o
ä = ä
ö = ö

Eventuellt fattar jag inte riktigt frågan. Världen är full av folkslag som pratar på sitt unika sätt, och det beror inte på något särskilt. Det vanliga är att språk förändras väldigt långsamt (eftersom barn lär sig tala genom att härma sina föräldrar). Omfattande – och då i regel snabba – språkförändringar hänger samman med kulturella revolutioner. Språket är ett av många sätt för en ny generation att markera avvikelse gentemot en gammal.

Vanligtvis är man, världen över, någorlunda överens om hur bokstäver uttalas. Att sambandet mellan tal och skrift (alltså uttal/stavning) ändå fungerar olika i olika språk kan bero på att stavningen reflekterar en äldre, eller mer tillrättalagd, variant av talet. Eller att skrivtraditionen redan från början har kopierats från ett främmande språk.

Språkförändring går ut på att man uppnår prestige genom att börja imitera främmande uttal. Det är dock så att alla jordens språk per automatik är uppbyggda kring en massa harmoniska balanser (gällande avstånd mellan ljud, fördelning av ljud, etc). En lättare influens från ett främmande språk (som rubbar harmonin) kan därmed leda till en våg av sekundära förändringar (för att återställa harmonin). Tex kan ett nytt (importerat, främmande) språkljud per automatik knuffa iväg en massa gamla ljud till nya artikulationsplatser.

Kan det vara så att Norska är ett bra ljud om man ska ropa till någon som befinner sig en bit bort?
Och Finska är mer praktiskt om det är svinkallt och huttrande samtidigt?

TS förstår inte själv innebörden i sin starkt förenklade frågeställning. Det känns som om TS tror att världens språk ska jämföras med utgångspunkt från svenskan och det latinska alfabetet. Naturligtvis är språkutvecklingen mycket mer komplicerad än så.

En sak som alltid påverkar mest är den egna inre språkutvecklingen. Att det finns en upprinnelse är sällan så enkel som att allt startade genom yttre påverkan i ett enda slag. När det gäller finskan så är det ju mer intressant varför det talas ett så väsensskilt språk i två nära grannländer än fråga om varför finskan uttalar [u] som /o/.

Tyskans påverkan på danskan är överdriven. Danmarks roll som stormakt under medeltiden har gett långt många fler influenser än endast tyska. Under de senaste 50 åren har den interna språkutvecklingen i Danmark tagit mest intryck från Köpenhamn.

Blatten kan varken svenska, norska, danska eller finska