Efterblivet att vara emot överbefolkning?

De som är emot överbefolkning pratar mycket om jordens resurser, klimatpåverkan och hur det inte är hållbart med en så pass stor befolkning som jorden har. De argumenterar för att vi istället borde skaffa färre barn så att jorden och människorna kan leva och blomstra en lång tid framöver.

De flesta invändningar mot de som är emot överbefolkning gäller tekniska detaljer som "vem ska ta hand om den äldre generationen?" eller "hur ska man verkställa en enbarnslag?".

Men invändningen som denna tråd handlar om är istället av grundläggande filosofisk karaktär. Nämligen, vad är värdet i att jorden och människorna ska blomstra en lång tid framöver?

Låt oss säga att vi omfamnar överbefolkningen och vi människor lever på jorden i exempelvis 500 år till. Jämför detta scenario med ett annat där vi bekämpar överbefolkningen och därmed lyckas leva i 2000 år till. Låt oss säga att antalet människor som levt under dessa år (500 respektive 2000 år) är det samma i båda fallen.

I både fallen har samma antal människor givits livets gåva och den totala mängden subjektiv upplevelse hos människor förblir densamma. Skillnaden är att människor i det ena fallet (när människornas levnadstid är längre) levde och blomstrade en lång tid framöver.

Trådens frågeställning är alltså följande: Vad är värdet i att jorden och människorna ska blomstra en lång tid framöver? Är det dumt och ologiskt att vara emot överbefolkning med tanke på att det totala antalet människor som har existerat är viktigare än under hur lång tid människor existerar? Håller ni ens med om mitt påstående att det totala antalet människor som har existerat är viktigare än under hur lång tid människor existerar? Andra tankar?

Mitt resonemang låter illa kanske, men vi är i grund och botten djur, överlevnadsinstinkten gör att vi förökar oss instinktivt.
När vi har förbrukat alla resurser så börjar en cykel......

Ingen är väl för överbefolkning? Eller?

Att bekämpa överbefolkningen är väl lite tokigt om man inte avlivar människor.
Antalet är väl redan för högt sedan länge egentligen.

Överbefolkning är en relativ term som för övrigt inte är rimlig att förvänta sig kunna bekämpa med restriktioner på barnafödande. Ansvarsfull resurshantering och energirevolution i och med hållbar fusionskraft inom de närmaste 50 åren är den enda vägen framåt där man inte skallar sig själv blodig mot en vägg. Det som sänker barnafödande kommer med utveckling.

Det är väl mer HUR vi lever och förpestar allt vi rör vid som är det jobbiga, och slagget vi lämnar efter oss, och antalet i sig så klart gör att det hela accelererar fortare.

Jag anser att det finns inget direkt värde för oss att leva längre, det handlar bara att följa överlevnadsinstinkten.
Det svåra med överbefolkning är att oman verkligen är emot det måste man utföra drastistka åtgärder som de flesta inte klarar av att utföra. Det kan vara att avliva alla med vissa handikapp som gör att de tar mer resurser att hjälpa än vad de kan stå till svars för som enskilda individer. Men också äldre personer ca över 70 år då det kommer bli ett ökat problem med förbättrad levnadsstandard och sjukvård.
Därför är i princip alla för överbefolkning som många partier är för invandring då de inte vill stå till svars för liven de sänder till döden.
Eller nåt jag vet inte

Kaniner dör i kaninpest om dom blir för många. Människor dör också i epidemier, svält och sjukdom om dom blir för många. Det finns ingen orsak till att skapa helvete på jorden som det blir för många, i överbefolkade länder. Vi har inte sett det värsta än. Överbefolkning är ondska i världen och kommer aldrig bli bra. Jag vill inte folk ska dö som kaniner och är därför emot överbefolkningen.

Katolska kyrkan och muhammedanerna.

Skillnaden på oss och kaninerna är att vi lärt oss kämpa emot de sjukdomar som naturligt hållit befolkningen tillbaka. Man har rubbat balansen, någon gång kommer naturen få övertaget igen och då kommer en farsot att dra över jorden, det är jag övertygad om. Kanske är det någon svamp, kanske är antibiotikan, kanske något totalt okänt i nuläget men något kommer. Ju fler människor som bor tätt inpå varandra, desto större smittorisk, känns väl knappast naturligt med städer på över 30 milj invånare som bor tajt på varandra.

Forskning kan lösa problemen.

Forskning tar tid, att utföra experiment, observera, analysera, osv

Om mänskligheten kan leva 2000 istället för 500 år kommer forskning ge oss fler svar och lösningar.

Alltså är 2000 år att föredra.

Ökad trängsel minskar möjligheten till ökad forskning.

Är existens mer värdefullt än icke-existens?

Om existens är mer värdefullt så följer att vi bör upprätthålla existensen.

Varför är människor som har existerat viktigare än människor som kommer existera?