God dag Flashback! Tänker gå rakt på sak. Jag är en kille i 25 års åldern som aldrig varit i ett förhållande, dejtat eller ens vågat fråga ut någon. Jag har ett fruktansvärt dåligt självförtroende och vågar sällan prata med folk utanför min familj.
Förra helgen träffade jag en tjej på krogen som jag fick intresse för direkt. Vi satt och pratade ett par timmar, hade många gemensamma intressen som t.ex. vi båda höll på med styrketräning, spel, politiskt insatta osv. Vi dansade någon timma innan vi skiljdes åt i dörren.
Detta är inget nytt för mig, det har hänt förut, men jag har aldrig vågat ta steget längre. Jag har alltid fegat ur när jag tänkt fråga om dem vill hitta på något. Även nu har jag suttit dagligen och skrivit till den här tjejen men aldrig vågat skicka iväg något. Nu är jag rädd att det gått för lång tid och lika bra att ge upp, men jag vill kunna ta steget längre och faktiskt träffa någon (henne).
Jag har fått diagnosen depression men aldrig tagit någon medicin på grund av tidigare missbruk. Är allmänt ensam av mig, dom enda vännerna jag har bor långt bort och umgås knappt med någon i skolan på grund av att jag aldrig vågar prata med någon. Jag har inga problem med att prata med motsatta könet (när jag väl pratar) men jag är livrädd för att få ett nej.
Jag tänker ofta i banorna ”vad är det värsta som kan hända?”, det räcker dock inte. Jag är rädd att mitt redan dåliga självförtroende kommer bli ännu sämre om jag får ett nej eller bli ignorerad.
Vad ska jag göra? Ska jag utmana mitt självförtroende och fråga om hon vill hitta på något eller bara skita i det eftersom det har gått nästan en vecka. (kallprat via chatt funkar inte för mig, detta har två års tindrande lärt mig).
Kan lägga till att bara att posta den här tråden var jobbigt nog. Så jävla blyg är jag.
Förra helgen träffade jag en tjej på krogen som jag fick intresse för direkt. Vi satt och pratade ett par timmar, hade många gemensamma intressen som t.ex. vi båda höll på med styrketräning, spel, politiskt insatta osv. Vi dansade någon timma innan vi skiljdes åt i dörren.
Detta är inget nytt för mig, det har hänt förut, men jag har aldrig vågat ta steget längre. Jag har alltid fegat ur när jag tänkt fråga om dem vill hitta på något. Även nu har jag suttit dagligen och skrivit till den här tjejen men aldrig vågat skicka iväg något. Nu är jag rädd att det gått för lång tid och lika bra att ge upp, men jag vill kunna ta steget längre och faktiskt träffa någon (henne).
Jag har fått diagnosen depression men aldrig tagit någon medicin på grund av tidigare missbruk. Är allmänt ensam av mig, dom enda vännerna jag har bor långt bort och umgås knappt med någon i skolan på grund av att jag aldrig vågar prata med någon. Jag har inga problem med att prata med motsatta könet (när jag väl pratar) men jag är livrädd för att få ett nej.
Jag tänker ofta i banorna ”vad är det värsta som kan hända?”, det räcker dock inte. Jag är rädd att mitt redan dåliga självförtroende kommer bli ännu sämre om jag får ett nej eller bli ignorerad.
Vad ska jag göra? Ska jag utmana mitt självförtroende och fråga om hon vill hitta på något eller bara skita i det eftersom det har gått nästan en vecka. (kallprat via chatt funkar inte för mig, detta har två års tindrande lärt mig).
Kan lägga till att bara att posta den här tråden var jobbigt nog. Så jävla blyg är jag.