I dåvarande Sovjetunionen betraktades oliktänkande eller dissidenter som psykiskt sjuka och spärrades in på en beryktad rättspsykiatrisk klinik vid Serbskij-institutet i Moskva [1]. Där fick de sitta under veckor till flera år. De fick starka lugnande mediciner och visste inte när, eller ens om, de skulle bli utsläppta.
Dissidenterna omfattade fem grupper:
Förespråkare för mänskliga rättigheter och demokrati.
Nationalister som arbetade för autonomi för bla de baltiska staterna och Ukraina.
De som ansökt om tillstånd att emigrera.
Religiöst troende som ville häva statens restriktioner mot kyrkan.
Medborgare som uppfattades som obekväma för att de framfört klagomål över byråkratiskt missbruk.
http://www.lakartidningen.se/Functio...articleId=4228
samt från vår akademiledamot Peter Englund
Peter Englund: Västvärlden sjukförklarar ständigt sina fiender
https://www.dn.se/arkiv/kultur/peter...-sina-fiender/
Men FRAMFÖR ALLT
Den växande kritiken mot islam i Europa har inget med fobi att göra, hävdar Vebjörn Selbekk. Detta är istället, menar han, ”
en förståelig reaktion mot de fruktansvärda händelser som begås i religionens namn. I det hela är det märkligt att islam är den enda religion som använder ett begrepp, som ställer en diagnos på sina motståndare”, skriver den norske chefredaktören.
http://www.varldenidag.se/nyheter/no...@md7Lgi69S4RQ/
och fortsättningsvis
”Trots att Islamiska Staten korsfäster, halshugger och bränner kristna, beskylls man inte för att lida av någon slags fobi”
Det bästa är ju egentligen att se filmen Gökboet.