Citat:
Det som drabbar mig är när det svänger, från att vara jätteglad så som ett trollslag svartnar hennes sinne och hon får en attack. Det kan kännas som att jag går på ett minfält, blir det ett felsteg typ att jag säger en mening fel eller med fel ton (enl henne) så detonerar en mina och hennes sinne störtdyker.
Då är allt logiskt tänkande som bortblåst. Självhatet, andras påstådda hat mot henne kommer, allt är skit. Då får man ge henne en kram och ge henne uppmuntrande ord o komplimanger. Det kan bli bra, eller så kan det bli hur mycket värre som helst, hon kan börja storgrina och säga fula saker till mig.
Såsom att jag inte älskar henne, utan jag är satan själv (inte ordagrant, men det är så det känns)
Hon har även hotat med att skära sig under ett bråk.
Nu ska jag nämna att det är inte varje dag sånt här händer, men iallafall 4-5 i veckan och det är därför jag inte pallar längre. Alltid drama, ofta på dåligt humör.
Jag tycker synd om flickan, det är ju inte hennes fel. Hur mycket jag än gör så är det aldrig tillräckligt. Det är det som knäcker mig. Jag hoppas innerligt att hon tar hjälp från någon professionell psykiatriker eller liknande.
Detta är min andra seriösa relation, men jag kanske drar mig till sånt gär omedvetet. Mitt ex var riktigt grisig, sökte jämt uppmärksamhet på konstiga sätt såsom att ligga, och sedan börja dejta med en av mina bästa barndomskompisar. Eller ja, "kompis"
Oavsett så känns det som ett bra val, jag har mitt psyke i behåll och jag känner en fruktansvärd smärta men samtigt en lättnad. Att allt är slut. Allt drama kommer att upphöra.
Jag vill finnas kvar i hennes liv, men jag orkar inte vara en terapeut.