Hej!
Det är så att jag har hamnat i en väldigt jobbig situation, där jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till. Jag går 2a året fordons på gymnasiet, där tanken var att söka in till transportinriktning inför detta år. Problemet är att det var ont om platser, jag tog mig inte in, vilket min pojkvän däremot gjorde. Istället hamnade jag på mitt andrahandsval, lastbil och mobila maskiner, vilket jag inte alls trivs med. Jag har noll intresse för skruvning, och att tvinga sig dit i ytterligare två år finns inte på min karta.
Min plan nu är att börja en annan linje som intresserar mig, men som ligger 24 mil härifrån. Det skulle innebära ett extra år i skolan, men att jag kan gå till skolan utan ångest.
Men, då skulle jag och min pojkvän tvingas ha distans. I dagsläget ses vi varje dag, sover tillsammans hela veckorna och tar varandra för givet. Vi är i princip redan sambos, eftersom han har en egen liten lägenhet. Om jag flyttar skulle det bli en stor omställning, vilket kanske inte vore ett problem om vi vore äldre. Men då man är så ung som vi (17år gamla), så växer man oftast ifrån varandra eller tappar intresse längs vägen. Dessutom är jag totalt beroende av honom och skulle ha en sådan hemlängtan under veckorna att jag skulle gå under jorden. Kan tillägga att vi varit tillsammans i drygt 1år och jag känner inte att jag någonsin skulle kunna ha en framtid med någon annan. Det är honom jag vill satsa på att leva med för resten av mitt liv.
Borde jag flytta ifrån honom dom kommande 3 åren och riskera förhållandet, eller ska jag bo kvar och gå en linje jag otrivs med men som för mig närmare min pojkvän?
Jag vet att flera av er kommer tycka att jag är för ung för att ha sådana problem, eller tänka att tonårsförhållanden ändå kommer ta slut. För mig känns det inte så, och skulle uppskatta att inte få några sådana kommentarer.
Det är så att jag har hamnat i en väldigt jobbig situation, där jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till. Jag går 2a året fordons på gymnasiet, där tanken var att söka in till transportinriktning inför detta år. Problemet är att det var ont om platser, jag tog mig inte in, vilket min pojkvän däremot gjorde. Istället hamnade jag på mitt andrahandsval, lastbil och mobila maskiner, vilket jag inte alls trivs med. Jag har noll intresse för skruvning, och att tvinga sig dit i ytterligare två år finns inte på min karta.
Min plan nu är att börja en annan linje som intresserar mig, men som ligger 24 mil härifrån. Det skulle innebära ett extra år i skolan, men att jag kan gå till skolan utan ångest.
Men, då skulle jag och min pojkvän tvingas ha distans. I dagsläget ses vi varje dag, sover tillsammans hela veckorna och tar varandra för givet. Vi är i princip redan sambos, eftersom han har en egen liten lägenhet. Om jag flyttar skulle det bli en stor omställning, vilket kanske inte vore ett problem om vi vore äldre. Men då man är så ung som vi (17år gamla), så växer man oftast ifrån varandra eller tappar intresse längs vägen. Dessutom är jag totalt beroende av honom och skulle ha en sådan hemlängtan under veckorna att jag skulle gå under jorden. Kan tillägga att vi varit tillsammans i drygt 1år och jag känner inte att jag någonsin skulle kunna ha en framtid med någon annan. Det är honom jag vill satsa på att leva med för resten av mitt liv.
Borde jag flytta ifrån honom dom kommande 3 åren och riskera förhållandet, eller ska jag bo kvar och gå en linje jag otrivs med men som för mig närmare min pojkvän?
Jag vet att flera av er kommer tycka att jag är för ung för att ha sådana problem, eller tänka att tonårsförhållanden ändå kommer ta slut. För mig känns det inte så, och skulle uppskatta att inte få några sådana kommentarer.