Är så förstörd..
Läget: Jag har bivit dumpad av min sambo. Han 26 och jag 1 år yngre. Vi var tillsammans ca 9 mån varav 6 mån samboliv. Jag vet min plats i livet och är säker på det jag jag gör och trygg i den jag är. Han är motsatsen och slog bakut för att vi gick varandra på nerverna. Detta utbrott kom en dag innan vi skulle utomlands. Nu 2 veckor senare sitter jag i min gamla bostad halvt utflyttad med bara de stora möblerna kvar att hämta.
Han var så säker och så less på allt tjafs att nu fick det vara nog, han tycker att jag styr honom allt för mycket eftersom jag vill ha struktur i vardagen och han lever verkligen dag för dag, vi båda stressade varandra. Utåt bland vänner var allt bättre men direkt hemma var det tjafs. Han drack mycket och tog en del preparat som inte är lagliga. Jag begränsade honom och det var inte uppskattat så båda pressade varandras tillit. Han fyller sin bägare till max och då och då rinner det över, ordentligt.
Nu: Jag vet att han inte är bra för mig då jag blir sårad av hans beteende, att han inte ser mina behov och att han har hela livet stoppat huvudet i sanden utan något direkt konsekvenstänk. Han har aldrig pratat med någon om känslor för det har han ansett som svagt. Jag är en känslomänniska och vi har öppnat upp på ett djupt plan som jag aldrig gjort för någon annan, samma för honom. Han talar med mig.
Som det brukar vara i avslutade förållanden så är det just då man tappat de man har, man inser värdet i det man haft och vill ha det tillbaka. "Jag kommer ändra mig". Tyvärr tänker jag så att han kommer jobba mer på sig själv och att vi en dag kan komma tillbaka till varandra. men han har en hel livstid att bearbeta till rätt köl, vilket jag såklart inte kan hjälpa honom med.
VI ÄLSKAR VARANDRA men det skadar så mycket att halvt ha kontakt. Sist vi sågs grät han i min famn och var totalt förstörd samt sa L ordet och vi kysstes.. Det är så svårt att ta på vad det här är.. Han säger att han inte förstår vad som hänt och han är ångerfull men samtidigt ville han inte längre leva som vi gjorde. Känns som att han gjorde ett förhastat val och nu är vi i denna sits som inte går att ta tillbaka. Vilket också är bra då han inser vad han verkligen gjort så han börjar ta ansvar för sitt handlande.
Vi båda vill ha varandra men eftersom han inte är mottaglig och jag kan inte påverka och finnas som en stark flickvän, då jag nästan förlorar mig själv på det.. Tror inte, men jag vill vara med honom i framtiden.
Det jag undrar är hur jag bör tänka, eller få tips på hur nån annan gjort i liknande sits??
Läget: Jag har bivit dumpad av min sambo. Han 26 och jag 1 år yngre. Vi var tillsammans ca 9 mån varav 6 mån samboliv. Jag vet min plats i livet och är säker på det jag jag gör och trygg i den jag är. Han är motsatsen och slog bakut för att vi gick varandra på nerverna. Detta utbrott kom en dag innan vi skulle utomlands. Nu 2 veckor senare sitter jag i min gamla bostad halvt utflyttad med bara de stora möblerna kvar att hämta.
Han var så säker och så less på allt tjafs att nu fick det vara nog, han tycker att jag styr honom allt för mycket eftersom jag vill ha struktur i vardagen och han lever verkligen dag för dag, vi båda stressade varandra. Utåt bland vänner var allt bättre men direkt hemma var det tjafs. Han drack mycket och tog en del preparat som inte är lagliga. Jag begränsade honom och det var inte uppskattat så båda pressade varandras tillit. Han fyller sin bägare till max och då och då rinner det över, ordentligt.
Nu: Jag vet att han inte är bra för mig då jag blir sårad av hans beteende, att han inte ser mina behov och att han har hela livet stoppat huvudet i sanden utan något direkt konsekvenstänk. Han har aldrig pratat med någon om känslor för det har han ansett som svagt. Jag är en känslomänniska och vi har öppnat upp på ett djupt plan som jag aldrig gjort för någon annan, samma för honom. Han talar med mig.
Som det brukar vara i avslutade förållanden så är det just då man tappat de man har, man inser värdet i det man haft och vill ha det tillbaka. "Jag kommer ändra mig". Tyvärr tänker jag så att han kommer jobba mer på sig själv och att vi en dag kan komma tillbaka till varandra. men han har en hel livstid att bearbeta till rätt köl, vilket jag såklart inte kan hjälpa honom med.
VI ÄLSKAR VARANDRA men det skadar så mycket att halvt ha kontakt. Sist vi sågs grät han i min famn och var totalt förstörd samt sa L ordet och vi kysstes.. Det är så svårt att ta på vad det här är.. Han säger att han inte förstår vad som hänt och han är ångerfull men samtidigt ville han inte längre leva som vi gjorde. Känns som att han gjorde ett förhastat val och nu är vi i denna sits som inte går att ta tillbaka. Vilket också är bra då han inser vad han verkligen gjort så han börjar ta ansvar för sitt handlande.
Vi båda vill ha varandra men eftersom han inte är mottaglig och jag kan inte påverka och finnas som en stark flickvän, då jag nästan förlorar mig själv på det.. Tror inte, men jag vill vara med honom i framtiden.
Det jag undrar är hur jag bör tänka, eller få tips på hur nån annan gjort i liknande sits??
