Vad är det som driver framgångsrika artister?

Vilka psykologiska drivkrafter har framgångsrika artister…? Varför blir vissa människor artister...?

Jag tror det är en blandning av följande komponenter:

• Narcissism
• Exhibitionism
• Fåfänga
• Hävdelsebehov
• Maktbegär
• Ekonomisk/sexuell girighet
• Behov att bejaka sin konstnärlighet
• Behov av att dela med sig av sin konstnärlighet
• Behov att uttrycka och bearbeta känslor
• Eskapism, alltså behov att fly ifrån verkligheten
• Dödsrädsla; eller rädsla för att bli osynlig, övergiven och bortglömd

Om denna hemmasnickrade analys/teori stämmer, så är framgångsrika artister väldigt omogna människor...

Vad menar du med artister? Bildkonstnärer, rockstjärnor, något annat?

Tänkte först på musiker, men jag tror inte att dessa skiljer sig så väldigt mycket från andra sorters professionella konstnärer... Så man kan väl säga att jag syftar på alla slags konstnärer som söker en plats i strålkastarljuset... Bekräftelse- och uppmärksamhetskåta karriärskonstnärer av alla de slag...

Jag tror att den preliminära drivkraften inte behöver bero på de nämnda faktorerna. Däremot håller jag med om att de blir till en drivkraft i samband med ett framgångsrikt kändisskap. Tror det skiljer sig oerhört mycket från genre till genre också. Inom modern hiphop är det troligtvis inte konstbejakande som främst driver dem och inom death metal kan det säkert bero på ett stort behov av att få utlopp för aggression/ångest/rädslor osv.

Sen har du en artist som Bob Dylan som än idag helst undviker intervjuer och har en stark scenskräck, och därför inte relaterat till narcissism skulle jag tro.

Det som den stora majoriteten av kända artister (sett till dåtid och nutid) ofta haft gemensamhet är att de delat liknande personlighetsdrag i barndomen och haft en genuin kreativ ådra samt ett känslomässigt behov av att kunna uttrycka detta. Om vi pratar om kända musiker mellan 60-80 talet så har många av dessa haft psykiska problem av olika slag. Bipolaritet och överkänslighet, psykoser och instabilitet har varit ett förekommande fenomen hos många artister, särskilt rockartister. Kolla bara Club 27, ingen av dem hade ett friskt psyke från början och i deras fall blev kändisskapet också deras fall.

Ett intressant ämne iallafall

Ja, behovet att uttrycka och bearbeta känslor är en viktig del som jag kanske borde ha haft med som en enskild punkt i trådstarten, men för mig är detta en viktig aspekt av det rent konstnärliga arbetet... Konstnärlig verksamhet och uttryck är 50% "psykoterapi" och 50% eskapism som jag ser det...
En människa kan självfallet vara både skygg och narcissistisk samtidigt, sån var jag själv när jag var yngre... Om just Dylan är sådan vet jag dock inte...

Det är väl i första hand kändisskap och/eller maktposition som TS tänker på, antar jag. Narcissister har ju oftast inte något annat än sitt eget hävdelsebehov att leva för, medan deras konkurrenter har familj och vänner och allt att tänka på samtidigt som de försöker bli framgångsrika. Således återfinns narcissister i en onaturligt hög koncentration inom kändisskap och maktpositioner, eftersom de inte har något som distraherar dem från att nå upp till toppen.

Jämför med folk som Julie Christie. Hon var världens vackraste kvinna på sin tid och hyllad av män jorden runt, men eftersom hon inte var narcissistiskt lagd så använde hon inte sitt rykte till något särskilt ändamål, utan gled undan från rampljuset efter ett tag när hon kände sig klar med det.

Sen finns det ju även hävdelsekåta karriärskonstnärer som kombinerar exhibitionistisk/narcissistisk karriär och kändisskap med ett ansenligt familjeliv; den mega-narcissitiska psykopaten Peter Wahlbeck är ett exempel på det, han har väl både fru och en massa barn... Fast att man har en stor familj måste ju inte innebära att man är en bra make/förälder förstås...

Mental smärta skulle jag säga.

Förklara...

Nu är inte jag särskilt framgångsrik men jag älskar att experimentera med ljud, finns nästan ingenting i livet som slår det, möjligtvis kärlek men även det kan bli långtråkigt ibland. Musiken däremot finns alltid där i alla lägen i livet, när man är glad, ledsen, i sällskap, ensam, i behov av känslomässigt stöd och abstrakt tänkande. Sedan är det roligt att experimentera med allt omkring i form av konst, måleri och mode. När jag var yngre kunde jag tycka att det var roligt med uppmärksamheten kring vad jag gjorde, och det är fortfarande trevligt ibland men knappast den drivande faktorn i det hela. Det roliga är att få dela och utbyta sina idéer med likasinnade.

intressant tråd, håller väl med dig på typ alla punkter.. Vill inte vara osynliga, vill hävda sig och fånga så mycket uppmärksamhet som möjlig. Och att vara känd skulle förgylla deras vardag med en närvaro, typ..

De föds med en talang och självklart utnytjar dem den för att kunna bli ev rika eller kända. Behöver absolut inte betyda att dem är idioter/narcisstiska pga det.
Talang är nog nyckeln till att dem blir vad dem blir och det är förmodligen också genetiskt!