Rädsla för att bli medelsvensson?

I och med att mitt liv snart går från studerande till arbetare, så gnager tankarna om hur ens liv ser ut om 10 år. I mitt fall är jag 31 år då. I detta stadie bör jag (sterotypiskt sett) ha 1-2 barn, villa och fru. Jag kommer att vara spritfet och jobba inom tillverkning. Kulturmässigt kommer jag att vara någonstans mellan Jockiboi och Ulf Kristersson. Ja, ni vet alla vad en medelsvensson representerar.

För mig är denna framtid ett helvete. Det verkar så otroligt förutsägbart och tråkigt. Jag är rädd för att hamna i detta hamsterhjul:
* Tjafs på föräldramötet för att några barn har fått en iPhone vid 8 års ålder.
*Att köpa vinflaskan för 129:- för att man föreställer sig att man har klass.
* Tacofredag
* Ens drömmar består av att scrolla på hemnet med sorteringsalternativ: dyrast först.
* Köpa jultidningar från kollegans tjocka unge, som transporterar sig runt med en hover-board och inte har knackat en dörr i hela sitt liv.
* Man teströker en gång om året för att hålla kvar någon sorts ungdomlighet, men det slutar bara med illamående.
* Man funderar om man ska tatuera sig, men tycker att det är jobbigt att behöva förklara för kollegerna vad ens motiv betyder.

Jag har åskådningen att det är här man hamnar om man inte har visioner eller något sorts driv. Att bli medelsvensson känns inte som ett mål, det känns mer som lägsta trappsteget i dagens Sverige. Jag har en genuin oro för att hamna på denna plats.

Min fråga är: Du som känner igen dig i denna situation, kände du likadant som mig när du var 20 år? Och ni som tycker att ni inte platsar i denna beskrivning rent socioekonomiskt (tolka det hur ni vill), hade ni samma känsla när ni började bli vuxna? Vad fick er att hamna/inte hamna i medelsvenssonträsket? Alla åldrar från 30 år är intressant.

Det är en väldigt öppen fråga, men jag undrar hur ni tänkte när ni var 20 år. Jag är ekonomistuderande med bil, bostadsrätt och jobb redan, så jag har redan ett litet försprång jämfört med andra 21-åringar. Men statistiskt sett så hamnar jag nog ändå i denna kategori i slutändan, hur mycket jag än strävar emot det.

Tacksam för alla svar och följdfrågor.

Vet en som är 26 som har egen bil, har ett jobb, fin lägenhet men är helt singel och vet ej vad han ska göra med sitt liv. Det enda han gör är att jobba. En typisk medelsvensson.

*EDIT* Menar att hans vision av medelsvensson är att vara singel.

Det verkar i vanliga fall vara så att folk är en medelsvensson tills de hittar en partner, sen gör de roliga saker och lever livet ett tag... när de väl "har tid". De är fortfarande medelsvenssons.
För att inte bli en medelsvensson så måste man ha något motiv eller driv och komma med något nytt eller antingen något framgångsrikt även om det betyder att man "uppfinner hjulet igen". Lite tråkigt hur allt handlar om klass och jobbstatus, och med jobbstatus kommer pengar.

För vissa är att inte vara medelsvensson att leva en unik livsstil vilket för det mesta är svårt utan pengar.

Mina föräldrar lever i princip som du beskriver. De är också extremt snåla därtill och dricker inte vin. De verkar dock rätt lyckliga. Ibland uppskattar de till och med mig och mina syskon

Alla uppnår inte medelsvensson livet. Jag är mellan 25-28 och Svenssonlivet (om det skulle ske) känns snarare 10-15 år bort. Däremot tänker jag inte falla in i ledet av den anledning att Svenssonlivet känns inte lockande. Tvärtom, när jag ser på alla dessa villaområden och livsstilar blir jag nästan deprimerad. Livet ser så förutsägbart ut. Men å andra sidan är jag fortfarande ung.

Jag brydde mig ingenting som ung om att vara medelsvensson (eftersom jag kommer underifrån) men jag har absolut förstått värdet i det. Jag kommer dock aldrig bli det eftersom jag inte är en sådan individ. Men jag är inte någon kring 20 heller och ser ingenting av värde i sådant dem på 20+ gör. Man hörde ju folk som inte ville bli Svensson och jäklar vad bra de lyckades att låta bli. Svenssons verkar ha de bästa livet. Människor som är 30 och uppträder som småbarn är inte människor det blir riktigt folk av. Jag kollar alltid attityden hos män enligt åldern så tror inte du behöver oroa dig, det finns otroligt många som är över 30 och äldre som inte är vuxna.

Ta inte för stora lån bara ! Kraschen kommer snart så Svensson livet blir jobbigt runt 2025!

Är inte där än mest för att jag också är rädd för det; åren kommer gå för fort. Men har inte mycket andra planer så det kommer väl.. är 34 år. En sak till är skrämmande, att ha både barn och fru och jobb kommer i praktiken att innebära 200 timmar arbete i veckan. Ibland undrar jag om det inte är bättre att dö?

Det allra värsta är väl insikten att fördelarna med medelsvensson-livet inte ens finns kvar. För bara 10-20 år sedan hade väl 20-åringarna åtminstone en tro på framtiden och att det skulle bli trevligt att spara pengar, få barn och gå i pension i Sverige.

Jag är 23 och att framtiden är skit är allmänt accepterat i min bekantskapskrets oavsett var de står politiskt. Det känns som den största anledningen till att "ungdomar" är lata och nihilistiska idag.

Det hela handlar bara om att överleva. De flesta orkar endast med ett Svensson-liv och det är där du har begränsningen.
Det gäller att orka göra något annat som känns naturligt. Men det är svårt, för du ska orka jobba nästa dag och nästa och nästa...

Hej SmultonLotta,

30-årig man här. Känner igen mig i din situation och tycker att din beskrivning var både underhållande och sanningsenling.

Min inställning vid ~22 års ålder var just att bildning och självutveckling är i stort sett de enda aktiviteterna värda sitt salt.

Dessa aktiviter är ofta av intrinsiskt värde, inte tvunget av värde för någon annan -- vilket kan bli problematiskt rent ekonomiskt, så det gäller att balansera det mot aktiviter av extrinsiskt värde. Mottot "Amor fati" dras till minnet.

Det kan även bli problematiskt med en sådan inställning rent socialt. Man blir distanserad från människor. Personligen inget jag har problem med, då jag tycker de flesta människor är ointressanta och patetiska.

Med det sagt, så ska jag säga att livet inte är en dans på rosor. Det är människolivet i sig som är inneboende problematiskt. Men jag tycker ändå jag har valt rätt -- min nuvarande karaktär, personlighet, kunskaper och livsåskådning har bidragit till en oerhörd självkänsla, god materiell standard, och zen-liknande acceptans av livets villkor.


"The unexamined life is not worth living" - Sokrates

Tämligen vanliga och föga nya tankar för en person som är 21. Den fasen går nog alla (de flesta igenom) och många kommer även ur den och börjar inse att man inte är så unik som man intalat sig. Man inser att det är ganska trevligt att leva med en person man älskar och det är en gåva att få barn och att även om livet blir mer inrutat och smalt så ger det väldigt mycket tillbaka.

Man inser också att Svenssonlivet inte är så jäkla illa då det faktiskt kräver en hyfsad lön och det är skillnad på Svensson och Svensson. Skillnaden i livsstil är inte monumental om man är två som tjänar 45k/mån var eller 27k/mån.

Kort sagt, när man levt några år och utforskat och rest så uppskattar man andra värden helt enkelt, inte alla men många och att leva Svenssonliv är numera för mig långt ifrån ett misslyckande särskilt sett till att det kommer bli tuffare framöver i landet/världen så att kunna upprätthålla den standard man har idag kommer nog absolut inte vara lägsta nivå. Jag har varit omogen och tänkt mycket på mig själv osv men har nu efter att ha gjort en del misstag i mitt liv VERKLIGEN börjat inse vilken otroligt lycka det kan vara att ha en familj att dela livet med.

När du fått en utbildning, jobbat några år och rest en del samt kanske festat lite kommer du säkerligen ha en annan syn på livet där man inser att dessa saker är ganska förgängliga och saker blir inte så spännande som man en gång trott. Sen kan man ju alltid vara undantaget som förändrar världen förstås

Jag har aldrig varit rädd för eller lockad av svensson-livet, jag är inte en sån människa som har nån anledning att ens fundera på nåt svensson-liv, jag är totalt ointresserad av ämnet...

Det känns helt ok att på vissa sätt vara en relativt ordinär individ/medborgare, men att vara en riktig svensson-typ som är helt fast i ekorrhjulet och i trista konventioner är ju helt ointressant och meningslöst...