I och med att mitt liv snart går från studerande till arbetare, så gnager tankarna om hur ens liv ser ut om 10 år. I mitt fall är jag 31 år då. I detta stadie bör jag (sterotypiskt sett) ha 1-2 barn, villa och fru. Jag kommer att vara spritfet och jobba inom tillverkning. Kulturmässigt kommer jag att vara någonstans mellan Jockiboi och Ulf Kristersson. Ja, ni vet alla vad en medelsvensson representerar.
För mig är denna framtid ett helvete. Det verkar så otroligt förutsägbart och tråkigt. Jag är rädd för att hamna i detta hamsterhjul:
* Tjafs på föräldramötet för att några barn har fått en iPhone vid 8 års ålder.
*Att köpa vinflaskan för 129:- för att man föreställer sig att man har klass.
* Tacofredag
* Ens drömmar består av att scrolla på hemnet med sorteringsalternativ: dyrast först.
* Köpa jultidningar från kollegans tjocka unge, som transporterar sig runt med en hover-board och inte har knackat en dörr i hela sitt liv.
* Man teströker en gång om året för att hålla kvar någon sorts ungdomlighet, men det slutar bara med illamående.
* Man funderar om man ska tatuera sig, men tycker att det är jobbigt att behöva förklara för kollegerna vad ens motiv betyder.
Jag har åskådningen att det är här man hamnar om man inte har visioner eller något sorts driv. Att bli medelsvensson känns inte som ett mål, det känns mer som lägsta trappsteget i dagens Sverige. Jag har en genuin oro för att hamna på denna plats.
Min fråga är: Du som känner igen dig i denna situation, kände du likadant som mig när du var 20 år? Och ni som tycker att ni inte platsar i denna beskrivning rent socioekonomiskt (tolka det hur ni vill), hade ni samma känsla när ni började bli vuxna? Vad fick er att hamna/inte hamna i medelsvenssonträsket? Alla åldrar från 30 år är intressant.
Det är en väldigt öppen fråga, men jag undrar hur ni tänkte när ni var 20 år. Jag är ekonomistuderande med bil, bostadsrätt och jobb redan, så jag har redan ett litet försprång jämfört med andra 21-åringar. Men statistiskt sett så hamnar jag nog ändå i denna kategori i slutändan, hur mycket jag än strävar emot det.
Tacksam för alla svar och följdfrågor.
För mig är denna framtid ett helvete. Det verkar så otroligt förutsägbart och tråkigt. Jag är rädd för att hamna i detta hamsterhjul:
* Tjafs på föräldramötet för att några barn har fått en iPhone vid 8 års ålder.
*Att köpa vinflaskan för 129:- för att man föreställer sig att man har klass.
* Tacofredag
* Ens drömmar består av att scrolla på hemnet med sorteringsalternativ: dyrast först.
* Köpa jultidningar från kollegans tjocka unge, som transporterar sig runt med en hover-board och inte har knackat en dörr i hela sitt liv.
* Man teströker en gång om året för att hålla kvar någon sorts ungdomlighet, men det slutar bara med illamående.
* Man funderar om man ska tatuera sig, men tycker att det är jobbigt att behöva förklara för kollegerna vad ens motiv betyder.
Jag har åskådningen att det är här man hamnar om man inte har visioner eller något sorts driv. Att bli medelsvensson känns inte som ett mål, det känns mer som lägsta trappsteget i dagens Sverige. Jag har en genuin oro för att hamna på denna plats.
Min fråga är: Du som känner igen dig i denna situation, kände du likadant som mig när du var 20 år? Och ni som tycker att ni inte platsar i denna beskrivning rent socioekonomiskt (tolka det hur ni vill), hade ni samma känsla när ni började bli vuxna? Vad fick er att hamna/inte hamna i medelsvenssonträsket? Alla åldrar från 30 år är intressant.
Det är en väldigt öppen fråga, men jag undrar hur ni tänkte när ni var 20 år. Jag är ekonomistuderande med bil, bostadsrätt och jobb redan, så jag har redan ett litet försprång jämfört med andra 21-åringar. Men statistiskt sett så hamnar jag nog ändå i denna kategori i slutändan, hur mycket jag än strävar emot det.
Tacksam för alla svar och följdfrågor.