När försvann respekten för oliktänkare i Sverige

När jag växte upp under 80-talet så var det ett annat politiskt klimat. Det var också ett helt annat samhälle. Tyvärr, så tycker jag nog att det mesta var bättre förr. Livet var härligare och människor var vänligare. Det är lätt att bara minnas det god förstås.

När det kom till politiska åsikter så pratade man kanske inte politik så öppet. Socialdemokratin var stark och människor var inte så upplysta. Folk röstade "som man alltid gjort"- oavsett innehållet i politiken.
Socialdemokratin lockade inte bara arbetare, den var relativt stark genom alla led av samhällsgrupper. Idag består S framförallt av lågutbildade, invandrare och människor som har svårt att etablera sig i det allt mer hårdnade samhällsklimatet.

Under den här tiden så kritiserade man ej meningsmotståndare, man diskuterade inte politik så öppet på arbetsplatser, med grannar, eller i andra sammanhang. Fram för allt så accepterade man mer tyst meningsmotståndare.

Därefter har klimatet blivit all mer hårt. Det gör mig illa berörd när jag såg V peka finger åt SD på valnatten. Man kan hata politiken men att peka finger åt människor är inget som vuxna intellektuella ska ägna sig åt. Ej heller blåsa i visselpipor och annat. Det värsta av allt är människor som i social forum säger upp kontakten med människor beroende på vilken politisk åsikt de innehar. Hur kunde det blir så här och varför?

Nu har jag inte kollat på tv på minst 15 år, men är det inte väldigt många program numera där det är fritt fram att mobba de andra deltagarna, typ Robinson och sådana program.

Det vore ju inte så konstigt om det färgar av sig inom politiken..

Att det blev så här beror mest på medierna och deras vänsterradikala journalister, skribenter och chefer. Det är dessa som piskar upp allt hat mellan svenskar och blåser upp polariseringen i Sverige.

Politikerna vågar inte säga ifrån. Ni såg hur det gick för Ann Katrin Batra när hon öppnade för samtal med SD.. Svensken påverkas av detta beteende och apar efter. Vanligt folk som uttrycker stöd för ett oliktänkande parti blir genast påhoppade och mobbade.

När jag växte upp på 1980-talet, så fanns det inte så många oliktänkande svenskar. Svenska regimen kontrollerade de flesta informationskanalerna och de flesta svenskarna trodde blint på allt som sades. Därefter har andelen oliktänkande ökat, dels genom större tillgång till information genom bl.a. internet, dels genom att den förda politiken har blivit direkt samhällsdestruktiv och den offentliga propagandan har samtidigt blivit allt mer hysterisk. Det leder automatiskt till en polarisering mellan de hjärntvättade och på regimen blint troende svenskarna å ena sidan, samt de nya svenska fritänkarna å andra sidan.

Stämmer att staten hade bättre kontroll över informationen och det var rätt accepterat att arbetare = röda partier och rika+adel = blå partier.

Visst kunde man diskutera politik och det gjordes massa bra musik med politiskt innehåll men jag upplever också att diskussionerna var mer sansade. Ibland kunde man ryka ihop men inte värre än att man dagen efter bad varandra om ursäkt och enades om att prata om andra saker istället för politik framöver. Men det var nog väldigt få som frös ut människor för deras politiska åsikt.

Själv var jag blå och hängde på vänster cafe med mina vänster vänner.

Absolut inte som idag när folk ska frysas ut och tas bort från FB...

Å andra sidan så träffades man och umgicks och hittade på saker förr, nu sitter alla hemma och säger hej till varandra via FB istället för att ses och då är det väl lättare att ta bort någon med ett klick....

Den respekten försvann när sociala medier gjorde sitt intåg.

Det fanns inga brännheta politiska frågor tidigare helt enkelt. Självklart var det i tabu även på 80-talet att vara kritisk till "flyktingar". Diskussionen var dock inte lika aktuell. Jag minns att min högstadieskola skulle ut o demonstrera för att någon familj skulle skickas hem (Man mobiliserade politiskt i skolorna redan då). Jag skolkade dock.

Det där har väl alltid förekommit. Bruksmentaliteten är ingen ny företeelse. Går man ännu längre tillbaka hittar vi auktoritära kungar. Bruksmentaliteten försvann inte med bruken. Socialdemokratin bakade in den i staten. Sa man emot brukspatronen blev man av med både jobb och bostad.

Nja fast politiker och journalister lyckades med hypnotisera svensken att vara för massinvandringen var "det rätta". Folk ville vara lika trendiga som Malena Ernman och började med uteslutningar på FB. Nu har jag inga höga tankar om den sortens människor, men jag accepterar dom trots att de pekar finger åt mig

Det är inte jämförbart då vi i Sverige aldrig haft ett sådant parti som SD. Hade man haft det hade det nog stigmatiserats redan på 80-talet.
Ny demokrati var också emot flyktingar, men det hindrade inte att man diskuterade med dem. Undrar vad det beror på...

SD var i sin ungdom stigmatiserat. Jag minns inte när, men jag ogillade ju så klart BSS, precis som alla andra och SD var ju förknippat med detta. SD skanderade "Sverige åt svenskarna". Så klart jag var hjärntvättad och ogillade detta. Någon gång i mitten av 90-talet blev jag mer nationellt sinnad. Det berodde mycket på det vanliga stöket (MENA). Röstade nog inte på den tiden. Jag brydde mig helt enkelt inte speciellt mycket. Politiskt efterbliven likt de flesta svenskar. Jag mognade sent. Bättre att mogna sent än aldrig =).

Tror det blir lättare när den äldsta generationen försvinner - 40-talisterna. Det finns de som är ännu äldre men de är ganska skröpliga nu. 40-talisterna är hysteriskt intoleranta gentemot nazister men jag tycker att yngre generationer är mer toleranta. Jämnåriga har inte samma kraft i att förtrycka svenskar, som 40-talisterna har.