Hur mycket krävs egentligen för att svensken ska ändra sin åsikt?

Det vore väl det mest korkade. Att splittra upp den kanten av opinionen ännu mer.

Invandrare i Sverige föder inte nämnvärt många fler barn. Skillnaden är rätt liten då det konstaterats att man anpassar sig till det rådande klimatet. (Jo, en viss skillnad för de som just kommit in i landet).

Själv tycker jag som bor i stockholms innerstad att den största delen narkomaner och annat otäckt man ser i tunnelbanan är svenskar. Visst finns det även invandrare, men de är sällan i lika uselt skick. Skulle man en tidig helgmorgon våga sig till medborgarplatsen och Björns trädgård ligger där människor som er oerhört svenska ut. Givetvis förstår jag att det i utkanterna av stockholm ser annorlunda ut, men det är långt ifrån så polariserat som många vill göra det till.

Något som man verkligen kan undra är varför svensken är så trög med att rösta på ett missnöjesparti och varför man tror på staten så mycket som man gör.

I Danmark kom Fremskridtspartiet in i Folketinget redan 1973. Det var på den tiden något av ett libertarianskt parti och leddes av den karismatiske partiledaren Mogens Glistrup. Det var först på 80-talet det blev ett invandringskritiskt parti. Partiet gav stöd åt regeringen 1973-1975 men frystes därefter ut. Man åkte ur Folketinget i valet 2001. 1995 bröt sig ett antal medlemmar ut och bildade Dansk Folkeparti. 2001 blev de ett stödparti för regeringen. Det dröjde alltså nästan 30 år innan man började lyssna på "populismen" i Danmark, men den hade alltid varit representerad i parlamentet.

I Norge har vi Fremskrittspartiet har en liknande historia som det Danska Fremskridtspartiet. De kom 1973 men åkte ur igen 1977. De kom tillbaka till parlamentet 1981 med den karismatiske Carl I Hagen som partiledare. Det dröjde tills 2013 innan man släpptes in i värmen.

I Finland har Sannfinländarna rötter till 1960-talet då ett antal Centerpartister bröt sig ur sitt moderparti.

I Sverige har vi inte haft någon liknande tradition. Framstegspartiet bildades 1968 och lyckades i några kommunalval på 70-talet. Man kom tillbaka på 80-talet i flera kommuner och fanns kvar i vissa tills mitten på 2000-talet när man gick ihop med SD. Däremot lyckades man aldrig på någon nationell nivå. Ny Demokrati lyckades tack vare Ian och Bert, min gick under i falangstrider. Hade Ian suttit kvar och blivit hårdare mot de värsta elementen hade man potentiellt kunnat klara sig kvar 1994, men det går bara att spekulera i. Det dröjde alltså till 2010 innan vi fick in ett liknande parti i riksdagen igen som funnits i våra grannländer.

Jag antar att det kan ha att göra med att S haft en sådan dominans att M ansetts som en missnöjesröst. M var ju inte alls ett lika stort parti på 1970-talet, och deras politik en bit in på 1980-talet var väl inte så olik SD:s politik idag. I Norge och Danmark har Socialdemokraterna fått vara i opposition oftare än i Sverige.

Sverige har redan idag över 30% invandrare, ditt bagatelliserande mongo!

30% har utländsk bakgrund nu. Prognosen är 35% inom 5 år.